Vill höra era åsikter/erfarenheter

Kära nån! Det kunde varit jag som plitat ner det där!
Jag har det exakt likadant som du har. Med skillnaden att min sambo inte är hemma om kvällarna pga sitt jobb. Har vi tur är han hemma nån kväll/vecka annars ligger han ute måndag-fredag (ibland söndag-fredag)
Vi har två barn på 3½ och snart 5 år, varit tillsammans i 7½ år men nu vet jag varken ut eller in längre. Vi är båda överens om att känslorna finns kvar men att dem har falnat. Jag är precis som du, jag har ingen sexlust medan sambon har stort behov. Jag behöver den fysiska närheten mer än sexet men det förstår inte han. Han kan aldrig ge mig en kram eller puss utan det ska bara tafsas på brösten eller mellan benen - det är enda ställen han rör vid mig på :(

Jag har mycket trassel med p-piller som inte funkar och försöker få nån ordning på det.
Jag har njursvikt som gör mig väldigt, väldigt trött. Och den ger mig även en massa andra biverkningar som gör att jag helt enkelt inte mår bra.
Jag jobbar 3 dagar/vecka och är hemma med våra söner dem andra dagarna.

I helgen frågade sambon varför jag var så sur och grinig jämt, då bröt jag ihop och talade om att jag inte mår bra och jag måste få hjälp. Jag har vänt mig till sjukvården men dem hittar inget fel så nu är det upp till min sambo att hjälpa mig - dvs ta större ansvar hemma än han gör nu. För jag orkar inte jobba, ta hand om våra barn och dessutom sköta hela huset själv längre.

Felet min sambo gör är att han prioriterar jobbet och sina lastbilar i första hand. 
Sen kommer hans intressen - jakt och fiske
Sen kommer barnen
Och sist kommer jag.

Han tjatar på mig att jag måste börja träna osv men jag kan ju inte det när han aldrig är hemma! Jag kan inte ta med mig barnen för då blir det inte nån bra träning (jag har provat) och jag kan inte förlita mig på att han är hemma på kvällarna så jag kommer iväg då.
Som tur är har jag möjlighet att träna på jobbet när jag vill. Han gör liksom inget för att hjälpa mig utan gnäller bara att jag måste göra nåt åt mitt liv. Men det är inte så lätt som det verkar...

Jag vet inte vad som kommer att hända för om vi separerar kommer jag att få ta hand om barnen ändå - han sa själv att han bara tar dem varannan helg isf med tanke på hans jobb, så det hjälper ju inte mig direkt.
Jag vill fortsätta leva med honom just med tanke på barnen men jag måste få må bra jag också. Som det är nu så gör jag inte det. 

Har inget bra råd att ge dig men du är verkligen inte ensam...    

Tack för ditt svar BrödernaBus! Tråkigt att höra att du är i samma situation, om inte ännu värre. Var inte alls kul att läsa din berättelse.
Killar verkar vara väldigt olika oss tjejer vad gäller förhållanden, behov osv. Dom behöver bara sex och sen är det bra, men för oss är det ju så mycket mer som behövs för att just den sista biten med sex ska falla på plats och lusten ska komma. Går igenom samma sak med min sambo som har ett väldigt stort bilintresse, att bilarna kommer högst upp, sen sonen och sist jag. Hade jag vart gjort av plåt och haft fyra däck kanske man hade varit intressantare att umgås med. Vet inte vad man ska göra för att ta sig ur detta. Som du säger vill man hålla ihop för barnens skull, men är det värt och gå och må såhär dåligt resten av sitt liv bara för att man har barn tillsammans. Som du skriver också kanske det blir ännu jobbigare med en separation då du då blir helt ensam med barnen hela tiden utom varannan helg. Min sambo vill ha sonen varannan vecka om vi går isär, men mår jättedåligt av att tänka tanken på att vara helt ensam och barnfri varannan vecka. Ush, tror det är många som går igenom samma sak som vi men väldigt få som vågar prata om det. Kanske kan vi hjälpa varandra igenom detta på något sätt....

Ja nog hade man varit intressantare om man hetat Scania och haft en V8 allt  Nä, skämt å sido, det är jättetråkigt att det är så här.
Man mår inte bra av situationen och det går ju tyvärr ut över barnen - iaf för mig eftersom jag bara har dem till hands så att säga. Men skulle man må bättre om man gick skilda vägar? Det är tveksamt känner jag.

Jag har bestämt att gubben får året ut på sig att göra nåt åt vår situation för jag kan inte göra nåt åt det själv. Och händer det inget så det blir nån förbättring så får vi väl gå skilda vägar ändå.
Det är tur att jag har mina föräldrar, min syster och en jättebra svärmor/farmor till barnen som ställer upp. Men man vill inte be dem om barnvakt hela tiden heller.

Min sambo har sagt själv att han vill vara hemma mer med pojkarna. Han anser att han har missat så mycket under deras uppväxt men ändå gör han inget åt det utan fortsätter jobba som vanligt!! Jag tror ju han skulle må ännu sämre om han bara träffade dem 4 dagar/månad för vv funkar inte med hans jobb som det är nu. Och det går ju som sagt var först - tyvärr.

Jag tror också att det är många som har det som vi har det, men som du säger, Man vill/vågar inte prata om det fast man kanske skulle behöva.
Vi får göra det bästa av situationen och stötta varandra