Uppfostringsböcker?
Jag gillar Jesper Juuls och Lars H. Gustafssons böcker.
T.ex. "Ditt kompetenta barn" av J.J. eller "Växa, inte lyda" av L.H.G.
Även "Fem gånger mer kärlek" av Martin Forster är bra, tycker jag.
Inlägg från: Natulcien
|
-
-
Men nu såg jag att du skrev i singularis, den allra bästa. Och måste jag välja en så skulle det vara "Växa inte lyda".Natulcien skrev 2013-11-14 10:04:35 följande:Jag gillar Jesper Juuls och Lars H. Gustafssons böcker.
T.ex. "Ditt kompetenta barn" av J.J. eller "Växa, inte lyda" av L.H.G.
Även "Fem gånger mer kärlek" av Martin Forster är bra, tycker jag. -
Ja!? Det reagerade jag starkt inför också, och blev väldigt förvånad. För övrigt upplevde jag nämligen boken som väldigt human och bra rakt igenom, så den biten rimmade illa. Fast han rekommenderar den egentligen inte, han omnämner den bara. Men han tar inte avstånd heller, vilket han borde ha gjort så som Lars H Gustafsson gör...Flickan och kråkan skrev 2013-11-17 00:47:15 följande:I slutet av boken så kommer Forsters människosyn fram tydligt då han okritiskt rekommenderar femminutersmetoden.
-
Det var ett tag sen nu som jag läste boken, så jag minns inte allt. Men jag minns att jag gillade det positiva synsättet som genomsyrade den. Hur man skulle lägga fokus på, och uppmärkssamma, det positiva i barnens vardag istället för att tjata om det negativa.Flickan och kråkan skrev 2013-12-06 14:55:20 följande:Inte alls förvånande egentligen. Hela boken bygger på betingningsmodeller vilket 5 minutersmetoden är helt i linje med. Hela boken bygger på KBT, det är hans kompetens. KBT kan vara ett redskap i arbete med barn med särskilda behov, men att möta barn så generellt....nej....tycker i alla fall inte jag
.
Sen var det ju väldigt konkreta tips och t.o.m. övningar i boken, och de kanske var KBT-orienterade...men jag la inte så mycket fokus på dem, utan mest på helhetsbilden, som jag upplevde som positiv. Ja, tills jag kom till stycket om femminutersmetoden...då blev jag besviken. För även om man idkar KBT så är det ju en himmelsvid skillnad på att uppmuntra ett barn att klä på sig själv och att lämna hen gråtande i en säng...
Nåja...jag tycker den var bra...som helhet. Men Lars H Gustafssons människosyn är ju den som överensstämmer mest med min egen, trots allt.
-
Jag var tvungen att leta upp boken och läsa om stycket om femminutersmetoden.Apelsin skrev 2013-12-06 18:40:19 följande:
"Fem gånger mer kärlek" av Martin Forster. ÄLSKAR!!
Har inte kommit till slutet av boken men han har nämnt 5-minutersmetoden redan och där upplevde jag det som att han TOG AVSTÅND från det. Kan dock inte tala för resten, för jag har inte hunnit dit än.
Han tar inte avstånd, tyvärr, men han lindar in den lite, och beskriver den lite modifierat.
Angående barn som inte vill sova och springer upp hela tiden så skriver han att "den metod som har bäst forskningsstöd är att följa barnet tillbaka till sängen om och om igen och lugnt förklara att det är dags att sova..." och senare skriver han att "metoden kallas femminutersmetoden". Så man kan säga att han rekommenderar femminutersmetoden, fast när han beskriver den så låter den inte lika hemsk som det egentligen är. Men bara det att han rekommenderar den är ju hemskt.. -
Nej, man behöver inte tycka lika. Men vi har inte heller tolkat boken lika, märker jag...Flickan och kråkan skrev 2013-12-06 19:52:52 följande:Man måste ju inte tycka lika . Jag fick ganska snabbt olustkänslor när jag läste boken. Belöningsmodeller och ignorering av beteende man inte gillar etc. Klassisk betingning. Personligen har jag väldigt svårt för belöningssystem och de viktigaste verktyg som KBT och Forster rekommenderar för att hantera barns starka känslor (gråt, raseri, etc) är att ignorera och avleda = jag gillar ej. Och som sagt 5-minutersmetoden och andra cio-metoder har sin grund i beteendeterapin så inte alls konstigt att det dyker upp i Forsters bok.
Jag läste aldrig något om att ignorera, för då hade jag reagerat omedelbart. För det är en metod jag tycker är fullständigt oacceptabel.
Däremot läste jag att man inte ska lägga så mycket fokus på om barnet t.ex. kastar saker. Man avleder istället för att tjata och skälla. Man ignorerar absolut inte barnet!
Belöning är inte heller något jag skulle ta till eller står bakom. Och det såg jag heller inget om. Bara att man ska uppmärksamma när barnet gör något bra. Och jag räknar inte uppmärksamhet som en "belöning", utan som en självklarhet...
Men jag kanske har missuppfattat boken fullständigt..?