Dödshjälp-Självmordskliniker

Ett stort problem med en sådan rättighet är att det är en positiv rättighet och den måste motsvaras av en motsvarande skyldighet.

Om vi nu säger att man har en rättighet att få dö med hjälp av vården så har vården en skyldighet att döda denne person, något som har långtgående konsekvenser.

Det finns ganska många etiska konflikter som behöver lösas innan det kan bli aktuellt, principiellt är jag för en sådan rättighet men det är ingen lätt fråga överhuvudtaget.

En intressant punkt som många missar i diskussionen är att assisterat självmord inte är straffbart i Sverige. Det är "helt ok" att hänga upp en snara och hjälpa en person upp på en pall för att hänga sig men det är inte ok att dra undan pallen för då blir det dråp/mord/vållande till annans död.

"Dock medför ju detta risker" ska det stå.

I praktiken är det inte allt för svårt att ordna. Be någon släkting eller närstående fixa något rejält giftigt(*) eller rulla ut rullstolen på ett högt tak. Sista tuggan, sprutan eller rullen ordnar man själv.

(*) Något som nästan alltid finns i överskott kring allvarligt sjuka är gift. Det är heller inte allt för svårt att koka ihop något i köket

I min bekantskapskrets är det några stycken som det senaste året har gått bort pga cancer, enligt de som var med den sista tiden, så var det varken plågsamt eller hemskt för dom, det var stilla och de fick smärtlindring och somnade in rofyllt.
En var det plågsamt för, men det var ett snabbt förlopp och troligen hade man inte kunnat skynda på det.

   

Jag har varit med om liknande erfarenheter inte mindre än tre gånger med nära kära.

Idag får man (om man vill och behöver) tabletter som framkallar missfall (abort). Man kan ta dem hemma.

Dödssjuka människor får idag vårdas hemma och dö i frid där.

Jag ser inte något fel med att man på samma vis som med abortpiller ska kunna få med sig medicin hem som dels söver en och även avstannar hjärtverksamheten. Dvs humant sätt att dö på. I hemmet, med nära och kära omkring sig (för den som önskar).

Minns med stor sorg i hjärtat min troende mormor som i livets smärtsamma slutskede grep min mor i armen och stönade fram "Hjälp mig dö, jag orkar inte mer". Min mormor var en mycket fin människa, mjuk och god. Varför jag lyfter fram troende är just att det var desperation att hon trots sin tro (hellvetet för självmördare) inte ville självdö. 

Dagens eutanasi är passiv. Man får svälta ihjäl människor. Torka ut dem tills njurarna ger upp. Det är inte humant eller smärtfritt även om de pumpar på med morfin.         

Har också haft nära släktningar som gått bort i cancer. Det var peridvis väldigt smärtsamt, jobbigt mm men upp till sista studen fanns det moment av livsglädje och vilja att leva till nästa dag,

Vården kunde ta bort mycket smärt och elände men allt gick inte att fixa.

Jag kommer att kvävas till döds när mina lungor har vattenfyllts helt, innan dess kommer jag sakta tappa mer och mer av min syresättning.
I slutet kommer jag vara sängbunden med blöja, inte kunna äta eller dricka, inte orka tala med mina nära och kära.
Utan bara ligga och flämta som en guldfisk på torra land, tills jag helt enkelt inte flämtar längre och andningen har upphört.
Det här är inte en värdig död, så jag sparar nu och jag kommer att åka till den där kliniken när det blir dags.
Det svåra är bara att veta när det är dags, jag vill vara kvar sålänge jag kan, jag har ingen dödslängtan, men jag vill inte heller vänta sålänge att jag inte klarar av att flyga till Schweiz,
Ett djävulskt nollsummespel,att kunna få hjälp med att dö smärtfritt och värdigt här hemma i Sverige skulle frisätta både tid, pengar och oro för mig.      

Sverige skulle aldrig tillåta såna kliniker