Jag HATAR att vara förälder.

Sjukt att jag hitta den här tråden för att jag googlade Exakt dom orden som du startade med. ?Jag hatar att vara förälder?. Jag håller med TS till 100%. Det är tungt och tyngande.. krossande. Som andra skriver.. Jag älskar mina egna barn men jag har en väldigt stark känsla och övertygelse att ?vara förälder? inte är för mig. Redan som ung. Tonåring kände jag att jag inte ville ha barn. Att det inte var nånting som intresserade mig. Jag ogillar barn och deras beteen och sätt att vara. Låter lite konstigt men så är det. Men tiden gick och jag blev äldre. Jag och min partner hade varit ihop i några år och hon ville väldigt gärna ha barn. Jag hade en liten gnagande känsla av skepsis men samtidigt kändes det kanske som ett naturligt steg för oss. Vårt första barn dog tre veckor gammal och det tog såklart väldigt hårt på oss. På mig. Nu har vi tre barn och jag kämpar verkligen varje dag med att hålla min pappa-fasad uppe. Jag älskar såklart mina barn men precis allt allt allt annat som kommer med föräldraskap hatar jag. Jag dagdrö och fantiserar om att bara dra. Att gå ut genom dörren och bara få vara ensam. Och inte behöva komma tillbaka. Men det är verkligen nånting som jag inte kan utsätta min familj för. Min egen far gjorde i stort sett så.. Och det har skadad mig mer än jag trodde när jag var yngre. Och samt har jag ångest över att jag antagligen är precis lika som honom. 
Allt detta har lett till mycket ånges, stress och en depression. Terapi, antidepressiva läkemedel och annat. Men inget av det hjälper egentlige. Utan allt kokas ner till att jag bara måste acceptera läget. Men det är svårt. Jag skulle hållit kvar vid min känsla som tonåring. Lyssnat på mig själv och varit starkare för att kunna stå emot samhällsnormen.
Men nu är man här.