Inlägg från: Anonym (förvirrad) |Visa alla inlägg
  • Anonym (förvirrad)

    Hjälper terapi för en kvinnomisshandlare

    Hej

    Skulle behöva lite råd gällande min pojkvän som misshandlar mig men får terapi just nu.
    Vi har varit tillsammans i ett år och efter några månader när jag bodde mer hos honom började jag se sidor jag inte sett innan. När han blev arg kunde han börja han knuffa mig och spotta i luften och när jag sa att jag tolererar inte det där att det där är varningstecken hos kvinnomisshandlare blev han ännu mer förbannad och kunde säga åt mig att dra därifrån att ingen ska anklaga han för det. Jag är den första tjejen han har ett seriöst förhållande med. Jag fick skuldkänslor istället att jag hade kallat han för kvinnomisshandlare. Innan om vi tjafsade kunde han ha en attityd som att jag förstorar allt om saker hände som jag blev ledsen av. Tror verkligen att det var den mentaliteten som fick mig lite att tappa tron på mina känslor att jag var felet och inte han. Därför lät jag det passera men sen blev det allt värre. han kunde hota mig med näven säga att han skulle kunna knäcka mig psykiskt så mycket att jag hamnar på marken. Kalla mig hora, slyna, sagt "gå och dö" att han hatar mig. knuffat mig så jag hamnat på golvet, greppat tag om mina armar så hårt att jag fått blåmärken, sagt att det är jag som provocerat han när det aldrig varit min avsikt då han många gånger reagerat såhär starkt  över småsaker. Nästan allt som som skulle vara en kritik mot han om det är något jag känner mig ledsen av (han kan vara en ganska kylig person) som sägs med fel tonläge eskalerar från hans sida till att explodera. Han har kastat ut mig från lägenheten flera gånger bett mig dra, sagt att han ska lämna mig, att jag är ett psykfall osv men alltid efteråt bett om ursäkt sagt att han har problem med ilska att han känner en enorm skam. Att han kan bli såhär mot flera närstående familj osv. Varför jag stannat är precis som de flesta offer för detta säger: De goda stunderna och hoppet. Har flera gånger stuckit ifrån han och vart nära att lämna. När jag fick reda på varför han är sån fick jag mer sympati för han, att han har en väldigt trasig barndom där pappan misshandlade han mycket som barn och gav han aldrig uppmuntran. Då tänkte jag att det måste vara därför att han inte kan hantera jobbiga känslomässiga situationer som tjafs för han vill inte ta skit från någon för hans pappa aldrig lät han uttrycka sina känslor utan slog honom ist. Hans psykolog säger att hans dåliga självförtroende gör att han vill hämnas visa att han inte tar skit men det blir på fel sätt mot andra människor. Han sökte terapi när han örfila mig så att jag blödde näsblod. Han har gått i terapi några veckor han vill verkligen förändras, han verkar helt klar ha viljan men jag vet inte om det verkligen kommer hjälpa. Det läskiga är att jag märkte att våldet trappades upp mer de senaste månaderna till att det räcker att jag säger något som inte passar han med fel tonläge så kan han flippa. sist var det i bilen för två veckor sedan när jag skulle köras till sjukhuset för operation och han blev jättearg och jag förstod inte vad jag sa som fick han att bli så arg. han slog mig med handflatan på huvet, började nypas och kalla mig hora och jag grät hysteriskt han tänkte bara kasta ut mig utanför sjukhuset och jag behövde stöd någon som kunde hjälpa mig därifrån sen. Då gick han i terapi men några veckor kommer inte förändra en människa. Jag står i vägskälet att lämna eller stanna kvar just för att han går i terapi men är så förtvivlad känner att jag tappat mitt förnuft, jag har blivit nedbruten psykiskt och blivit helt passiv i att ens ta tag i situationen och gå, lämna han. Det är så tufft för att jag har ingen att prata med. Mina föräldrar vet inte om att vi är tillsammans och de bor i en annan stad. är helt utelämnad. Jag känner att allt kommit att handla om honom: "jag har problem det vet du, jag har sökt terapi så provocera mig inte, jag gör detta för oss" detta har gjort att mina känslor, missnöje är något jag måste hålla inom mig själv för att han inte ska explodera. Det värsta av allt är att många gånger som han har behandlat mig illa på senare tid ber han inte ens om ursäkt utan kan bara bli helt kylig och inte prata med mig som att i hans värld har allt detta normaliserats och han sökt hjälp för det nu så ingen ide att be om ursäkt alla gånger.

    Har någon erfarenhet av att levt med en sådan kille men som sökt hjälp för sitt beteende? 

  • Svar på tråden Hjälper terapi för en kvinnomisshandlare
  • Anonym (förvirrad)

    Det är lätt att säga så till någon som själva inte vet hur det är att den personen har en störning som stannar. Innan jag ens råkade ut för det här skulle jag resonerat som dig men när man har blivit så psykiskt nedbruten utan att vända sig till någon som kan ge en stöd är det lättare sagt än gjort. man blir helt låst och rädd inom sig, att ta ett sådant beslut, väldigt passiv och deprimerad.

  • Anonym (förvirrad)

    Jag är 25 och studerar varför jag inte kan flytta dit. Jag antar väl att det är han sökt hjälp, men såklart det är ingen garanti och det är bara så svårt att ta sig ur. Känslan av att man blir så passiv att man egentligen inte orkar bry sig om något, Även fast min magkänsla säger att jag bör lämna.

  • Anonym (förvirrad)

    Tack till er som svarat. Jag har flyttat ut från min egen lägenhet och stannar någon annanstans tills han flyttar ut.efter den sista gången var jag rädd för mitt eget liv så jag kände att det inte gick. Jag har bett han flytta ut han tog det lugnt och sa att han ska göra det. Sen skrev han ett jättelångt sms där han beskrev hans ånger och skuldkänslor och önska mig lycka till. men ändå sen skrev han att han inte vill tvinga mig till något jag inte vill känpa för. Jag har valt att begränsa kontakten men vet inte vad man har att vänta sig. Om han kommer ge med sig eller om allt kommer bli värre. Allt känns väldigt jobbigt just nu. Det är oerhört tungt.

  • Anonym (förvirrad)
    Queenie70 skrev 2013-12-03 17:54:58 följande:


    Jag vet det mesta om kvinnomisshandel och vilka mekanismer man anser vara faktorer. Däremot håller jag inte med om allt i dessa teorier. Det handlar således inte om kunskapsbrist utan om en avvikande åsikt. Jag tror inte alls det är gynnande för vare sig den enskilda kvinnan eller för kvinnor som grupp att tala om för henne att hon i mötet med en misshandlande och kontrollerande man har förlorar kontrollen och bara kan vänta på att någon räddar henne. Det vi bör satsa på är att stärka kvinnans känsla av makt, ta död på kärleksmyten, lära kvinnor att känna igen dessa män i ett väldigt tidigt skede så att nån jävla normaliseringsprocess aldrig får komma igång över huvudtaget. Och jo faktiskt så är det så att en sjuk relation inte kan pågå om den ena personen vägrar delta. Finns många kvinnor som avbryter en sådan relation innan den knappt hunnit påbörjas då de förstår vart det barkar.
    Jag tror faktiskt inte du gör det, vet det mesta om kvinnomisshandel. Jag har alltid varit en smart tjej som vågar stå upp för mig själv  påläst till och med om kvinnomisshandel men det är en myt att kvinnor går vid första slaget. Av den anledningen att de flesta som är våldsamma använt sig av psykisk misshandel och manipulation innan. De kvinnor som går vid första slaget har antagligen haft att göra med en man som helt från ingen stans blev fysisk kanske grovt fysiskt och allt har varit helt bra mellan dem innan. Jag hade en vän som var tillsammans med en kille i 4 år aldrig uppvisat manipulativa våldsamma tendenser men helt plötsligt stortjafsade dem och han misshandlade henne grovt. Hon lämnade det var lätt att gå för att att hon var en rationell person. I en destruktiv relation där killen manipulerat en med sitt beteende blir både kvinnan irrationell som ett svar på hans irrationella beetende.

    Jag har varit ifrån i tre veckor nu. Jag har tänkt om och om igen varför jag aldrig gick. Jag vet varför. När jag träffade han var han gullig och rar och när vi tjafsade blev han inte våldsam det som hände däemot att han använde en manipulativ retorik många gånger. "du överdriver, du förstorar, ingen annan tjej skulle reagera såhär osv han fick att börja tvivla på mitt omdöme mina känslor, det tillsammans med att VÅLDET SKER MED EN GRADVIS UPPTRAPPNING gjorde att det blev svårt för mig att förstå varningssignalerna. Hade han gett mig en näve eller slagit hårt hade jag antagligen lämnat, ja. Men första gången var en putt och sen spottade han i luften. Jag reagerade starkt då och sa vad håller du på med. Jag blev orolig att han skulle börja misshandla mig, att det skulle bli värre och när jag sa det till han. sa han: Säger du att jag slagit dig? J´Jag kommer aldrig slå en tjej, om du anklagar mig för att jag kommer bli en kvinnomisshandlare har du inget att göra här. Det som hände var att jag fick skuldkänslor och kände att jag överdrev. puttarna fortsatte han bad om ursäkt den psykiska misshandeln trappades upp. Hans fina sidor kombinerat med ursäkter gjorde att jag trodde han kunde förändras att detta var en tillfällighet. Men det trappades upp med örfilar hårdare knuffar och då var jag fast. Han lyckades bryta ner mig för jag och han normaliserade allt och han skulle "söka hjälp". Jag kan nu inte fatta vad som hände med mig. Spelar ingen roll hur mycket man läst om misshandel, man kan aldrig sätta sig in i den där nedbrytande, manipualtiva processen som sker hos en tjej där våldet t sker gradvis blandat med kärlek. Han lyckades få överläget och därför måste man förstå att med tanke på hur många som varit i en sådan relation att uppenbarligen finns det en psykologisk mekanism bakom  som gör att tusentals kvinnor stannar kvar, bryts ner, isoleras och manipuleras, och känner vanmakt. och rädsla. Du blir irrationell! och låst men ber inte om våldet man hoppas på att det ska bli bättre. Normaliseringsprocessen är lätt att ske för våldet oftast sker GRADVIS kombinerat med en manipulation och när du inser att han har ett problem då är det försent då har man varit fast för lång tid. 
  • Anonym (förvirrad)
    ledigidag skrev 2013-12-05 17:25:17 följande:
    TS är inget "psykfall", hon har reagerat helt normalt. Hon har bara varit tillsammans med killen i ett år och han var inte våldsam från början. När han blev det övervägde hon att lämna, men gjorde som många andra: Tyckte synd om honom när hon hörde om hans bakgrund och levde på hoppet att terapi skulle kunna förändra honom. Man får heller inte glömma att de bra stunderna i deras relation, säkert har varit fler än de dåliga. Även om det inte verkar så i TS trådstart där hon av naturliga skäl bara beskriver det negativa.

    Nu har hon dock lämnat när våldet har eskalerat. Hon har alltså INTE stannat och "funnit" sig i det. Hon stannade så länge våldet inte var grovt och så länge det fortfarande fanns hopp om förändring och bättring från hans sida. Det klart att hon känner sig nerbruten efter det här turbulenta året, men jag tycker inte att det låter som om hon har blivit offer för någon normaliseringsprocess, iaf ingen fullbordad sådan. Det är inte som att hon har stannat och funnit sig i det i 10 år.

    Hon skriver också att hans första angrepp uppkom vid "tjafs", då är det lätt att (helt eller delvis) ta på sig skulden för det inträffade. Dvs han blev våldsam för att de bråkade. Den senaste tiden verkar han däremot ha blivit provocerad för minsta lilla och det var kanske först då TS insåg att situationen var ohållbar. Dvs hon kunde inte "skuldbelägga" sig själv längre. Lägg till att killen har bett om ursäkt för sitt beteende och lovat att gå i terapi, vilket han nu också gör. Dvs ännu en "hållhake" på partnern.

    TS borde självklart ha lämnat för länge sen, men jag förstår varför hon inte kom till skott förrän nu. Till TS vill jag bara säga: Lycka till och gå INTE tillbaka. Du kommer att kunna bygga upp ditt liv igen. Det känns hopplöst nu, men för bara ett år sen hade du ett normalt liv. Det finns många andra bra killar där ute, som aldrig slåss! Var uppmärksam på varningssignaler i framtiden och tro inte att han kan förbättras bara för att han säger det. Bättre att satsa på någon som är "hel" från början, eller hur?
    Tack för ditt råd, jag normaliserade hans behandling men sista misshandelstillfället var jag rädd för mitt eget liv och en klocka ringde att jag måste bort. Jag vet inte varför det tar olika lång tid faktiskt, att vissa lever i flera år i en sådan relation. Men på kvinnojouren berättade hon att de flesta som tar sig ur gör det när det har blivit så pass grovt att de är rädda att dö eller upplever han som farlig och den utvecklingen ska se olika ut från person till person då då de som slår blir mycket grövre efter olika tidsspann. 

    Jag förstod också att han gått i terapi men han berättade ldrig om det våld han utsatte mig, jag insåg det när han sa att hans psykolog anser att jag bär på stor osäkerhet och vilken psykolog skulle säga det om han visste vad jag blir utsatt för. På kvinnojouren sa de att psykologen visste sanningen skulle de inte bara sitta där och riskera att du far illa ut i hemmet, de skulle ha en kommunikation med dig för att se läget hemma och antagligen skicka han till en mansjour eller klinik osv. 

    Jag tänker inte gå tillbaka men det känns inte verkligt att detta hänt och det är ju inte över än då jag inte vet hur hotfull han kommer bli när jag polisanmäler. Jag tror det kan bli ett helvete :(
  • Anonym (förvirrad)
    Queenie70 skrev 2013-12-08 19:24:16 följande:


    Exakt. Man undrar ju varför det talas så lite om de som faktiskt lämnar. Det är ju DÄR svaret finns på vilka skyddsfaktorer som man kan ge sina flickor, och där vi kan lära oss. För nej, oftast är det inte "vem som helst" som hamnar i dessa långvariga destruktiva förhållanden. "Vem som helst" när det gället klass, utseende, pengar, bakgrund javisst, men det finns inre skillnader som man tittat på tok för lite på.
    "Inre skillnader"som att en del tjejer är mer mottagliga för att det ska kunna utvecklas till en våldsam relation?
  • Anonym (förvirrad)
    Queenie70 skrev 2013-12-08 19:40:25 följande:



    Ja faktiskt. Skillnader som inte handlar om saker som klass, intelligens, jobb etc. Jag tror snarare det handlar mycket om vilka förebilder man haft, vilka egenskaper som uppmuntrats och vad man har varit exponerad för under uppväxten av samhälle, familj etc. "Kärleksmyten" tror jag är en stor bov i sammanhanget. Dvs. Myten om att "kärleken övervinner allt" "kärleken är villkorslös och självuppoffrande" Samt "duktig flicka syndromet" . Pippi långstrump skulle löpa mindre risk att dras in i ett destruktivt förhållande än madicken (om vi nu förenklar lite)
    Gå tidigare? Eftersom jag och andra och forskning kring de som blivit utsatta för detta beskriver processen på liknande sätt. Han är rar och gullig sen börjar han putta lite eller säga något elakt och inte tänker man då direkt han kommer börja misshandla mig. Det inbegriper att processen är mer komplex än att sitta och säga att det kommer vara solklart att veta om man har och göra med en misshandlande man. Jag hoppas innerligt att det skulle kunna finnas ett sätt för tjejer att gå betydligt tidigare än vi första slaget men som sagt jag kan med facit i hand säga att det inte är så förenklat då det finnits manipualtion med i bilden. Det är också synd att du uttrycker dig som att det måste finnas ett fel på de tjejer som stannar kvar och är mer mottagliga än de som drar direkt. För då skulle vi inte ha hundratals kvinnor som hamnat i denna situation som är fler än de kvinnor som dragit sig ur direkt. Det finns en psykologisk mekanism som gör bedömningen svår att veta vad man har att göra med när det rör sig om en gradvis våldsspiral med manipulation och kärlek. Jag hoppas det finns ett sätt där man kan förhindra detta. Men att uttala sig som att det finns inre skillander som att det är svaga, snälla kvinnor som stannar kvar tycker jag är lite smaklöst att sitta och säga till en tjej som precis tagit till sig modet att ta sig ur. Jag växte upp i en kärleksfull familj och har alltid blivit varnad för att bli trampad på av mina föräldrar och stått upp för mig själv och tycker att det är förenklat att sitta och säga att de tjejer som hamnar  i dessa relationer har inre brister då måste vi vara extremt många kvinnor som är svaga och trasiga inombords. 
Svar på tråden Hjälper terapi för en kvinnomisshandlare