Anonym (tom) skrev 2013-11-19 00:01:19 följande:
Jag fick lite hjälp i början, men det känns inte som om jag behöver hjälp för något då jag inte är ledsen och vill jag prata om personerna har jag kompisar som kände båda så det är ingen fara med det.
Det är tvärtom, att min pojkvän tog sitt liv var väntat, jag visste bara inte när. Han var psykiskt sjuk och såg saker som inte fanns och hörde musik fast det var helt tyst (bland mycket annat). Jag försökte hjälpa honom hela tiden och anklagade mig själv när han dog, men nu har jag fattat att det inte var mitt fel. Det fanns inga akuta tecken, allt var som vanligt och så gick han bara och hängde sig.
Min kompis dog knall och fall av ett hjärtfel ingen visste att hon hade.
ok, bra att du har stöd ifall du skulle behöva det framöver, för kan ju komma senare.
Ok, men då har du ju en vettig förklaring där i och med att du gått och trott att du trots vetskapen om hans bakgrund, kunde rädda hans liv genom att få honom att må bättre trots hans psykiska problem. Så det känns ju som om du innerst inne hade inbillat dig och därför ansåg att det var ditt fel att han tog sitt liv, för att du inte gjorde allt du kunde för att ändra honom. Vilket i sig inte är något konstigt med, då man vill göra allt för att hjälpa din man älskar och när han dog så fick du förmodligen för dig att du kunnat handla annorlunda, trots att du hela tiden vetat om att det skulle ske. Om du tänker tillbaka till tiden före han tog sitt liv, du kan inte se att han var lugnare då? Jag menar, det sägs ju att folk mår bättre och är lugnare när de bestämt sig för att avsluta allt, dvs lugnet före stormen.
Jag tror att det kan var en orsak till att du reagerade mycket kraftigare på att pojkväns död än din kompis, bara för att du i hennes fall visste att det var inget du kunde ha gjort för att förhindra att det hände, i och med att varken du eller någon annan hade kunskapen om hennes sjukdom, och att du därför kan hantera hennes död på ett annat sätt när du inte anklagar dig själv för hennes död.