Min kompis dog och jag känner ingenting.

Det sista känns förresten som en lögn nästan, jag önskar att jag saknade dem men det känns inte som om de är döda. Men jag vill att de ska vara här med mig. 

Fy vad jobbigt det måste vara att ha förlorat två så nära personer på så kort tid. 

Men att du inte känner något låter ju inte så konstigt då du förmodligen fortfarande är så pass chockad över att två personer bara har försvunnit bort från dig helt plötsligt och att det inte kommer att komma tillbaka

Har du fått någon hjälp att bearbeta sorgen och de känslor du känner över att omgivningen bryr sig om helt meningslösa saker istället för att lägga energi på de personer som betyder något för dem och leva livet medan man kan? 

Är din pojkväns död mer en gåta för dig, jag menar att det mer kom plötsligt och att du inte helt kan förstå varför han begick självmord?  medan din kompis död inte kom lika plötsligt då den berott på sjukdom och du var mer beredd på att det skulle ske?

kram! 

Jag fick lite hjälp i början, men det känns inte som om jag behöver hjälp för något då jag inte är ledsen och vill jag prata om personerna har jag kompisar som kände båda så det är ingen fara med det. 

Det är tvärtom, att min pojkvän tog sitt liv var väntat, jag visste bara inte när. Han var psykiskt sjuk och såg saker som inte fanns och hörde musik fast det var helt tyst (bland mycket annat). Jag försökte hjälpa honom hela tiden och anklagade mig själv när han dog, men nu har jag fattat att det inte var mitt fel. Det fanns inga akuta tecken, allt var som vanligt och så gick han bara och hängde sig. 
Min kompis dog knall och fall av ett hjärtfel ingen visste att hon hade.  

ok, bra att du har stöd ifall du skulle behöva det framöver, för kan ju komma senare. 

Ok, men då har du ju en vettig förklaring där i och med att du gått och trott att du trots vetskapen om hans bakgrund, kunde rädda hans liv genom att få honom att må bättre trots hans psykiska problem. Så det känns ju som om du innerst inne hade inbillat dig och därför ansåg att det var ditt fel att han tog sitt liv, för att du inte gjorde allt du kunde för att ändra honom. Vilket i sig inte är något konstigt med, då man vill göra allt för att hjälpa din man älskar och när han dog så fick du förmodligen för dig att du kunnat handla annorlunda, trots att du hela tiden vetat om att det skulle ske. Om du tänker tillbaka till tiden före han tog sitt liv, du kan inte se att han var lugnare då? Jag menar, det sägs ju att folk mår bättre och är lugnare när de bestämt sig för att avsluta allt, dvs lugnet före stormen. 

Jag tror att det kan var en orsak till att du reagerade mycket kraftigare på att  pojkväns död än din kompis, bara för att du i hennes fall visste att det var inget du kunde ha gjort för att förhindra att det hände, i och med att varken du eller någon annan hade kunskapen om hennes sjukdom, och att du därför kan hantera hennes död på ett annat sätt när du inte anklagar dig själv för hennes död.  

Din kropp försöker bearbeta det som du uppfattar som jobbigt. Ibland när man blir ledsen eller något händer så kan kroppen ta över. Dvs din kropp ser till så att du inte känner något för att du ska kunna överleva själv.
Ditt psyke och din kropp kan ibland bestämma över dig. Även om du tycker att du borde gråta, så kanske din kropp tycker motsatsen. Om du förstår ..

Överlevnad. Din kropp och psyke överlever just nu. Därför känner du troligen inget just nu. Du behöver liksom få må bra ett tag. Låt din kropp få bestämma. Du måste inte gråta just nu eller vara ledsen. Det är okej att ta det senare eller dra ut på det för att du kanske inte just nu kan hantera det hela.

Släpp kontrollen över dig själv, så kommer du må bättre.  

När min dotter dog i självmord sa hennes bästakompis -vad hjälper det att gråta, jag får inte tillbaka henne för det.

Jag tror nog ibland att det kan kännas så!

Jag förstår, jag har inte tänkt på det på det viset. Det ligger något i det. Men varför är jag inte ledsen? Bara helt likgiltig. 

Jo jag har förstått att det kanske är någon form av försvarsmekanism som har kickat in, men det har gått så lång tid nu så det borde ju börja släppa, tycker jag. När min älskade hund dog tog det en vecka, sen grät jag i flera år. När min pojkvän tog livet av sig grät jag tills min kompis dog. Sen har det bara varit blankt. Det enda är väl frustrationen över hur andra människor prioriterar helt åt helvete och att jag inte vågar somna.
Tycker jag att min hund var mer värd än dem? 

Jag beklagar verkligen :( 
Men jag VILL gråta! Det känns så respektlöst och elakt att inte vara ledsen! 

Ibland blir det bara för mycket. Man kan hamna i ett tillstånd av likgiltighet för att det är för mycket känslor att hantera. Det är inte respektlöst eller elakt, utan din kropps sätt att skydda dig. Att du känner så här tyder snarast på att du bryr dig massor om bägge två, men att det är för mycket för dig att hantera, så kroppen stänger av. Känn ingen skuld för att du inte "sörjer" på "normalt" sätt.
Du behöver sannolikt tala med någon professionell om detta när du känner dig redo för det. Undantryckta känslor har en förmåga att komma tillbaka senare i livet och ställa till besvär. Kanske det aldrig händer, men var beredd på det.