Hur pass mycket? Eller stänger ni av och bara tjoff gör iordning kroppen och sen är det bra? Eller gråter ni, tänker på personen och är ledsen även när ni kommer hem?
Vill bara veta om jag är onormal, arbetar inom äldreomsorgen och ibland kan det gå bort många på väldigt kort tid.
Försök se det som att dessa äldre faktiskt fick leva ett fullt liv. De fick bli gamla.
Inte alla människor får bli gamla. En del dör ju som unga.
Kanske kan lindra lite om du ändrar ditt sätt att se på de äldre.
Försök hylla deras liv istället, och se det som att levde ett långt liv.
En del fick familjer, barn, barnbarn, resa, etc.
Allt detta är ju vad ett liv går ut på.
Det beror på vilken arbetsplats jag varit på.
Inom äldreomsorgen blir jag lite sorgsen men inte gråtit,det känns som en naturlig del eftersom dom flesta är väldigt gamla.
Men när jag jobbat på olika avdelningar på sjukhuset har det blivit en del tårar, inte direkt framför familjer men när man gått undan.
Det är svårt att se människor som är alldeles för unga eller som värst barn somna in för tidigt.
Beror helt på vem det är. Med personer som är väldigt gamla, som har varit svårt sjuka länge, kanske är gravt dementa, känner jag inte så mycket när de dör. Däremot kan jag känna medlidande när jag träffar personens anhöriga. Är det människor som är unga eller som dör plötsligt så kan det däremot påverka mig väldigt mycket.
Det beror på hur väl jag kände personen.
En gammal dam låg inför döden en natt när jag arbetade och jag var inne hos henne så mycket jag kunde, höll i handen och pratade, läste skvallertidningar för min egen skull bara för att jag inte ville att hon skulle vara ensam och jag gillade henne väldigt mycket. Natten efter när jag jobbade igen hade hon dött några timmar innan jag kom. Jag gick in till henne då och sa farväl, sjöng en psalm och grät lite.
Nej jag gråter inte. Men jag gör mitt yttersta för att personen ska hade så pass bra i slutet att hen inte lider. Tillsyn flera gånger. Kan vara jobbigt med anhöriga men de är en del av jobbet tyvärr.
Beror på, jag är på kortids så många som går bort har man bara kännt ett kort tag, de sörjer jag inte eller saknar på det sättet jag skulle gjort med någon jag kände bättre, dock tycker jag så är det på sätt och vis lättare att jobba när man inte känner personen då allt fokus bara får gå till just den och de anhöriga, svårare för att man ofta inte vet exakt hur personen velat ha det samt att man ju blir främmande vilket jag själv inte önskat när den dagen kommer dvs att få dö med en främmande vårdpersonal, någon gång har jag också hittat vårdtagare som plötsligt avlidit.Min fd brukare däremot var ung och vi hade en näääära relation, hon fattas mig varje dag och på ett sätt var det skönt att där och då inte vara den som var med när hon dog.
Jag blir inte ledsen om det är en äldre person eller en person som är väldigt sjuk och har vari det länge. Jag kan se det mer som ett slut på lidandet. försöker se döden som något fint, om det är en äldre person så känns det skönt för då vet man att hen har levt sitt liv. sen kanske man själv aldrig är redo för döden men alla vi måste dit. Det är så det är.
Om jag vårdat en person väldigt länge och trott att hen ska bli frisk men senare dör då kan jag känna sorg, jag kankse saknar personen och är ledsen för att hen inte blev frisk och att det inte blev som vi trodde. Men då försöker jag också tänka så att döden är något fint och en naturlig del av livet.
Jobbar på demens avdelning. Och senaste dödsfallet (som visserligen berörde mig väldigt mycket och där jag kom personen väldigt nära), stängde jag in mig på dess rum och storgrät. Men det är första gången jag brutit ihop så mycket. Tänker på personen dagligen och har mycket svårt att släppa det.
Vissa avlidna får tårarna att rinna, men inte alla. Beror ju mycket på vilken relation man får till varandra och ibland hur pass förberedd man är. Men ja, alla fall berör mig. Jag älskar verkligen mitt jobb och de människorna jag jobbar med och det vore ju konstigt om jag inte skulle bli berörd.
Det beror helt på situationen. I mitt arbete som anestesisjuksköterska är det mycket korta möten men ibland räcker det för att man ska känna med/för någon och tycka att det är jobbigt om det går dåligt för dem eller t.o.m. dör. Sen om det är barn, unga människor, människor med små barn eller ja... egentligen alla som inte är väldigt gamla och har levt sitt liv, så blir jag lite ledsen om de dör.
Jobbar inte inom vården. Men har en klientgrupp där det med jämna mellanrum dör folk. Ofta unga dessutom. Jag tycker det är ledsamt och tråkigt. Har hänt att jag fält en enstaka tår, men jag kan inte påstå att jag har en personlig sorg. Jag tar inte med mig det "hem" . De tillfällen då tårar har stigit är nog snarare, där man fått ta del av de närmastes sorg, och får se deras lidande. Jag rörs mer till gråtmildhet av empati för deras sorg, än drabbas av egen sorg inför det aktuella dödsfallet.