Separera som vänner med små barn - tips sökes!

Min spontana känsla är : jobba med det ni har!

För du anar inte hur många gånger jag ångrat min egoism när jag lämnade mina barns pappa! Och då träffade jag ändå kärleken med stort K snart efter! Men sorgen, ilskan och mina barns eviga flyttande fram och tillbaka har fått mitt hjärta att brista så många gånger.

Och min nuvarande sambo känner samma med sitt barn. Även om han och jag älskar varandra högt, så ångrar vi skilsmässorna.

Så jag ber er- kämpa för det ni har. Ni är vänner, ni ligger t o m med varandra, ni har MYCKET kvar att kämpa för. Det finns ju något att bygga på. Även om det inte känns så nu.

Jag och mitt ex bor nära varandra och båda är omgifta, men barnen som får bo i kappsäck får leva med det jobbiga efter våra egoistiska val, så är det bara.

Vet han om detta, att du funderat och kanske kommit till beslut?

Kom som blixt från klar himmel för mig. Vi var vänner i början innan det sjönk in för mig. Sen började min bearbetning och håller på fortfarande. Kan förnärvarande inte va vän men hoppas i framtiden. Vi vill varandra inget illa men det är ofantligt med känslor som ska gås igenom. Så om han inte vet och du ska säga det, ta god tid på er utan barn och berätta tydligt vad och varför. Toppen om ni kan va vänner men räkna med att det kan ta tid att hitta era nya roller.

Kan inte ge dig något råd, men ska berätta hur jag upplevt separationen från mina barns pappa. Jag har nyligen gått igenom en separation, vi har två barn i yngre skolåldern. Jag ångrar inte mitt beslut ens en halv sekund - men - det blev inte så lätt att behålla en vänskapsrelation med barnens pappa. Nu, efter 4 månader, så är vi inte ovänner, men inte heller vänner. Min insikt efter separationen är att precis allt förändras. Vi kan inte skämta med varandra, vi pratar aldrig om småsaker utan endast rent praktiska saker gällande barnen. I början så var han väldigt ledsen och ville att allt skulle bli bra mellan oss - under den tiden fungerade det inte att umgås. Efter att den fasen gått över så fanns inte längre den djupa vänskapen och samhörigheten kvar. Men jag är inte ledsen egentligen, det känns helt ok.

Kan tillägga att vi pratade mycket i samband med separationen och vår första tanke var att förbli goda vänner, men nu verkar det inte bli så. Jag har också blivit smått överraskad över hur mina känslor pendlat efter separationen. Jag tyckte att vi var vänner men inte längre ett kärlekspar under de sista åren av vår relation. Efteråt har jag börjat förstå hur pass dålig relationen faktiskt var och jag har känt både ilska och frustration. Många känslor och tankar hade jag förnekat så länge vi var ett par men efter separationen så tillät jag mig att verkligen se "sanningen". Den värsta insikten var nog att jag hade blivit en människa som jag absolut inte vill vara. Oförmögen att ge närhet och bekräftelse till min man, lättretlig, oengagerad och känslokall.
Så jag ångrar att jag väntade så länge med att ta steget, men det är ju alltid lätt att vara efterklok... jag måste på något sätt hitta mig själv igen och det är en både spännande och lite skrämmande resa.

Nu är ju detta bara min egen erfarenhet, alla är ju olika! 

Jag separerade för tre år sen när dottern bara var 4 månader. Vi hade kämpat så länge för att få bilda familj att vi mitt i hela processen tappade passionen.

Vi gillade fortfarande att göra saker tillsammans men hade inte längre de intimare tankarna och känslorna.

När vi tog beslutet var det nog det bästa vi kunde göra för att judt rädda vänskapen. Vi hjälpte varandra, vi samarbetar jättebra med dottern och tjafsar inte om tider eller dagar. Behöver vi ändra dagar är det aldrig problem. Vi umgås lätt även med nya respektiven för vi har sån respekt för varandra samtidigt vill varandra allt det bästa.

Vill med det säga att det GÅR att få till bra vänskap, men det kräver nog att båda är inne på samma spår och ingen går sårad ur. Då blir det ju svårare. Vi hade båda tänkt tanken, kände båda samma kväll att vi behövde prata. Vi ville rädda vänskapen istället för att fortsätta utan passion, och det gick. Mitt ex är idag min bästa vän

Jag lämnade min äldsta dotters pappa för knappt fyra år sedan då vår dotter var under året. Det har gått upp och ner, i början så sa han att vi aldrig skulle kunna vara vänner, senast idag sa han att han tycker att vi har bättre relation nu än då. :)

Räkna med en tuff period i början, det är sorg, besvikelse, misslyckande, förlorad stolthet, ilska m.m. som ska bearbetas. Man kanske säger saker som man ångrar så det krävs en öppen förlåtande kommunikation.

Välj era strider, i början rök vi ihop om vilken färg dottern skulle ha på ytterkläderna, (vi försökte handla dem ihop). Det är ju inte så viktigt i längden, då finns det andra saker att bråka om. Och bråka/diskutera kommer ni säkert att göra, det gör man ju när man är tillsammans också. Se till att ni inte gör det framför barnen.

Ställ upp för varandra, hjälp varandra. Det har man tillbaka, barnen ser det och känner sig trygga.

Sätt barnen först, svälj stolthet och bekvämlighet.

Se till att ni får träffa barnen med korta intervaller, för barnens och er skull men var flexibla, om ditt ex vill åka bort en vecka med barnen acceptera det. De kommer att ha jätteskoj och nästa gång kanske du vill hitta på n

Hitta på något.

Acceptera nya relationer, det gör det lättare för bonusföräldrar och syskon vilket ger en tryggare vardag för era barn. Förhoppningsvis skulle din nuvarande inte utsätta barnen för en elak styvmamma. Förutsatt att ni träffar vettiga partners så blir det ju bara fler vuxna människor som bryr sig om dem.

Dela med er av barnen. Berätta för exet om att barnen saknade honom när de var hos dig, om de sagt något roligt eller gjort något häftigt. Det är barnen ni har gemensamt så det är det ni får bygga er relation på vid en separation.