Bör man ta hjälp? Pojke 4 år med mycket humör!

Kanske börja med BVC? Dom har ofta kontakt till barn psykolog som kan ge bra tips för att hjälpa honom och er att bemästra dessa utbrott!

Min tjej har varit ungefär lika dan från ca 2 års ålder. Precis så att hon fått utbrott om det är nånting som inte blir som hon har tänkt sig tex att att gubben inte går i en leksaksbil, eller att det inte går att stänga ett lock på en plastlåda, eller ja att nått bara inte går. Man får inte hjälpa henne!!

Hon har haft sådanna utbrott att hon har nära att spy, kvälningar. Men inga affektkramper så att hon har svimmat.
Nu är hon 3.5 år och det börjar lugna sig, men hon har fortfarande sina fix idéer. Och blir arg. Men hon kan lyssna på ett annat sätt och börjat be om hjälp istället för att bara skrika rakt ut och kasta saker i golvet!

Vi fick nr till en barnpsykolog för lite tips, dock har vi inte ringt än eftersom det har börjat att lugna ner sig!

Men det är otroligt jobbigt för alla inblandade!

Finns en intresant bok som heter "trotsboken" den förklarar på att bra sätt vad barnen går igenom i vissa åldrar! Lättläst!

Styrkekramar!

Läs boken "Explosiva barn" av Ross Greene. Den handlar om just oflexibla barn, och hur man kan bemöta dem. 

Försök också tänka att ju oflexiblare ert barn är, desto flexiblare måste ni vara. "Konsekvens" är ganska överskattat i barnuppfostran, likaså rutiner Eller som en annan klok person sa (om personer med funktionshinder, förvisso): Rutinerna har inget egenvärde, dom finns där för att hjälpa. Om dom stjälper istället för att hjälpa så är det bara dumt (och skadligt) att klamra sig fast vid dem.  

Ah tack för tips! Kanske ska läsa den jag med! 

Tack för era svar!
Har också hört talas om den boken. Kanske värt att lägga pengar på.
Jag har varit rädd för att han skulle ha nån diagnos, typ adhd. Men eftersom han funkar så bra på förskolan så trodde inte bvc det.

Jag har också för mig att folk har sagt att 4-5 åringar ska vara väldigt lugna och behagliga och att den där trotsen som kommer vid 3 brukar ha gått över....men min son har haft nån sorts trots sen han föddes. 

Det kan ju vara så att han är lite omogen för sin ålder, kanske är ganska aktiv och har lite svårt att koncentrera sig och sånt (men för den skull behöver han inte ha någon diagnos!).

Då kan det innebära att han får lägga ganska mycket energi på att "skärpa sig" på förskolan, vilket ju kan innebära att han är VÄLDIGT trött när han kommer hem och "kraschar". Det är ett vanligt beteende hos barn, diagnos eller ej. 

Finns det någon diagnos i  grunden så kan barnet däremot ha svårare att "skärpa sig", eller lyckas kanske inte bete sig helt problemfritt ändå, och även "krascherna" kan vara betydligt större, djupare, längre och svårare, än när det handlar om ett icke-funktionshindrat barn. Men det finns förvisso också barn som får ADHD/ADD/autism-diagnoser, där förskolan ställt sig helt oförstående för "hos oss är det ju inga problem". 

Ska jag vara helt ärlig så har jag oxå gått i dom tankarna med min dotter...
Men har inte gått vidare med det...

Min har oxå haft en stark personlighet sedan hon föddes. Vägra sova, vägrade åka vagn, vägra flaska, vägra napp, hög och lågt över allt var hon, väldig bestämt tidigt i vad hon ville och inte ville.  

Saker som fix ideer som hon kan ha är, att hon får dör sig att hon inte vill gå ur bilen, jag lirkar, mutar, ber snällt...det slutar ofta att jag får bära henne skrikandes in,  så ligger hon på hallgolvet skrikandes sen.  

På dagis får jag ofta tjata på henne att vi ska gå hem, det är ju ok, hon har ju kul inget konstigt med det, Men för någon vecka sedan så skulle vi gå ut genom den grinden vi brukar, hon sprang iväg och följde inte med mig genom grinden, utan ner mot en annan grind där kompisar fanns, Fröken skulle släppa ut henne där i stället, men nej hon skulle promt gå ut där jag gick ut, så ja visst, tillbaka till den andra grinden. Då skulle man ju kunna tro att det skulle räcka, nej. Vi skulle göra om alltihop! Hon skrek nej när dagisfröken började öppna grinden, Jag skulle gå in igen på gården, stänga grinden, öppna grinden, och så skulle vi gå ut igen! *suck* Sen var trilskades hon på väg till bilen. Fick för sig att hon skulle sitta där lilla syster satt och ja ..... 

Det är något varje dag...

Just den dagen började jag fundera lite extra om hon ändå inte har någon slags diagnos, efter som hon får sådanna fix ideer. På dagis så skulle hon skala potatisen själv, det gick så där, fick utbrott, fröken hjälpte, det gick bra, sen ändrade hon sig, då skulle fröken laga potatisen igen och lägga på skalet igen på potatisen. Men det går ju inte så.. ja...dom fick avstyrt det men även där...jag har väldigt svårt att förstå henne ibland! 

 

Det finns ju även något som heter High need baby, det är ingen diagnos, men där kan jag bocka av att nästan allt stämmer in på min son. Svårt bara att veta vad som är vad. I perioder kan han vara lugn och inte alls ha såna där arga utbrott, men sen kommer det igen. Han blir dock inte direkt våldsam så ofta men ibland har det hänt att han boxat till någon av oss, dock inte hårt som att han vill skada utan mer som ett uttryck för att han är arg. 
Men nu har jag bestämt mig, dags att ta kontakt med en psykolog, det kan ju bara bli bättre  

Hon har lugnat sig med att utagera sig mot oss, förut kunde hon bitas, rivas, nypas och ge en en örfil i ansiktet! 
Man blir både arg och ledsen, och shockad! Många gånger så har det kommit  så fort så att men inte hinner avstyra det innan det händer.

Hon har aldrig varit våldsam mot någon annan utan bara mot oss när vi har sagt nej till något eller bärt bort henne från en situation...  

Åå jag kan säga att hon stämmer in på varenda liten punkt på vad en High need baby  beskrivs som, när hon var liten!