Hur lever du ditt liv med bonusbarn?

Jag lever med min man, mina två barn på heltid (fn, annars varannan vecka)  och hans barn varannan vecka.

Vi har ingen skillnad på hans eller mina barn. Alla barn behandlas lika, och vi lägger väl ungefär lika mycket tid på dem alla tre. Det är ganska stor skillnad i ålder, så mina kanske överlag behöver mindre föräldrahjälp. Jag skjutsar, hämtar, lämnar hans barn om det passar bättre in i vårt gemensamma dagsschema, eller så gör han det med mina. Vi hjälps åt.
Vi har gemensam ekonomi, sparar till alla tre lika mycket, köper kläder åt den som behöver.

Vi har samma syn på uppfostran, det är våra regler som gäller och våra barn lyssnar lika mycket på oss båda. Vem som säger till spelar ingen roll. Nja, förresten - mina barn lyssnar nog egentligen bättre på honom *skrattar*

Våra relationer är nog lika avslappnade med varandras barn som om de vore våra gemensamma. Sen känner vi så klart olika för barnen. Men det är inget som påverkar vår vardag. Vi har tre barn.

Hur menar du att han inte kan ge sig samma kärlek när han har sitt barn?

Lever sedan 8 år tillsammans med maken som har en 11-årig dotter. Tillsammans har vi även 3 gemensamma barn. Bonusen är hos oss vh p.g.a. avståndet till hennes hemkommun och skola. Innan skolåldern var hon mer hos oss. Vår relation är inte den bästa eftersom hon och jag är så totalt olika som personer. Jag tog en föräldralik roll då hon var mer hos oss och nu vet jag inte vad min roll är egentligen. Försöker låta maken ta det mesta, men det blir så svårt då jag är mamma åt alla andra barn i huset och vill inte att hon ska känna sig bortstött. Men ju äldre hon blir desto mer blir hon något av en "vän" än en bonusdotter. Jag tror det hade varit så mycket lättare om hon hade bott vv så vi/jag skulle få lära känna henne mer på djupet, följa med hennes skolgång, träffa hennes vänner o.s.v. Jag tycker det är jättetråkigt att det är som det är

Barnet bor här var 6:e helg. Fler orsaker till det, pappan ville aldrig ha barn men var dum nog att lita på mamman och för att barnet inte mår bra av att fara omkring till olika ställen. Mamman har dock nu stämt soc för att få kontaktfamilj och det har hon fått, eller avlastningsfamilj för henne är det. Detta har nu resulterat i att barnet blivit utåtagerande och slår mamman, bråkar på dagis och hos kontaktfamiljen.

Vi letar annat boende och i samband med det försöker jag övertala maken att vi ska ha barnet på heltid istället (efter inskolningstid givetvis) men han vill inte 

Min roll är en mammas roll. Maken måste puttas på så att något ska hända, annars spenderar han tiden vid datorn mest när barnet är här. Han byter blöjor och så, men allt annat gör jag. Jag har två lite äldre barn och vi har inga gemensamma och ska inte heller ha det.
Det går upp och ner med mina känslor för barnet, det är svårt att 'våga' älska barnet då jag inte har någon rättighet alls, tar det slut mellan oss så får jag inte träffa barnet mer. Och så är det jättesvårt att se barnet må dåligt men inget kunna göra åt det.