Någon som flyttat från Sverige till England?

Jodå!
10 år sen, England är bra men om du väljer London är det fasligt dyrt.
Sedan är standarden sämre än här.
Skottland är också skitbra och lite billigare.

Hoppas du får det riktigt bra därborta! Och skriv in dig på arbetsförmedlingen och kolla alla kollektivavtal.

Lycka till! 

Puffar upp tråden lite :)

Ingen? :(

Hej, jag flyttade till England i juni 2012 och tillbaka till Sverige i maj 2013. Jag träffade min sambo som är engelsman på nätet och bestämde mig för att flytta till honom. Han bodde hemma hos sina föräldrar då, så han åkte på lägenhetsvisningar och valde en lägenhet att hyra. Vi bodde i Morley utanför Leeds. Jag flyttade dit och började genast söka jobb. Jag började jobba på en charity shop ideelt bara för att träffa folk och träna engelskan, jag var nog på 3-4 intervjuer och sen i september så började jag på ett nytt jobb, på Greggs, dem säljer pajer och smörgåsar osv

Jag trivdes bra i England, jag hade med mig min skatteåterbäring på ungefär 15000kr som jag levde på från juni till september. Nu hade ju jag tur som hade min sambo som kunde betala hyran, mina pengar gick till mat för månaderna innan jag fick jobb samt att jag köpte lite möbler:) 

Nu bor vi i Sverige för att han ville testa på att bo här men vi kommer nog flytta tillbaka till England om ett par år. Då kommer vi bo nära York. Yorkshire är så vackert!

Fråga om det är något speciellt du undrar:)

Jag bodde i London i knappt ett år. Detta var innan jag fick barn, på 1990-talet. Åkte över på ett Erasmusstipendium, vilket innebar att jag hade studier, svenskt studiemedel och bostad (studentrum) ordnat för en termin (eller två "terms" enligt deras sätt att räkna studieåret). Kändes tryggt.

Sedan sökte jag jobb där i London, fick ett vikariat på några månader, och även den arbetsgivaren hjälpte mig att hitta ett rum i en delad lägenhet. Att bo ensam i en lägenhet i London är inte möjligt annat än för SUPER-högavlönade, på grund av de höga hyrorna. Utan även engelsmännen själva bor ofta långt upp åren i delade lägenheter, som inneboende, i bedsitters o.s.v.. När de gifter sig och bildar familj köper de ofta ett radhus eller en bostadsrätt på en timmes pendlingsavstånd eller mer.

Det finns dom som åker utan att ha något ordnat, tar in på vandrarhem och börjar därifrån att söka arbete och bostad. Men det är väldigt osäkert, eftersom det finns så många infödda engelsmän - som alltså inte har några språk- eller samhällsproblem - som konkurrerar om jobben. Och de okvalificerade jobben har blivit färre även där. I så fall måste man ha ett rejält kapital med sig, eller en förälder eller någon som man kan lita på skickar en pengar om de tar slut. Eller att man ser till att ha pengar kvar till en flygbiljett.

Med familj skulle jag inte flytta till England, om jag inte var MYCKET högavlönad. Eftersom vårt system med starkt subventionerade daghem inte finns, utan grundregeln är att man betalar själv. Det finns subventionerade dagisplatser, men det är för socialt utsatta kvinnor, och då måste man också vara inne i systemet. Det finns inget som man bara kan söka som i Sverige.

Likaså med skolorna: det finns gratis skolor, men de är dåliga. Alla som kan betalar för att ha barnen i privatskolor.

Och likaså med bostäder naturligtvis: man kan inte bo i delade lägenheter med delad toalett och delat kök, med småbarn. Eller - det skulle bli rena eländet, enligt mig. Standarden är också mycket sämre: det finns ännu inte centralvärme eller treglasfönster överallt, utan när det blir kallt så blir det MYCKET kallt inomhus. Än idag fryser flera spädbarn ihjäl i hemmen varje år!

Tandvården under deras NHS är också mycket sämre än här. Det görs stor skillnad på patienter som går på NHS och på dom som betalar hela kostnaden själva. I alla fall när jag bodde där, så fick dom som gick på NHS endast amalgam - även på framtänderna... Så det SYNTES vilka som var fattiga, direkt när man såg folks svarta fyllningar.

Slutligen: min Londonvistelse var ett äventyr och jag är glad att jag gjorde den, men jag var ännu gladare när jag kom hem till Svedala igen!

Som anna  skrev så behöver du fixa ett National Insurance nummer. Det fixade jag lätt genom att fylla i en ansökan på den engelska arbetsförmedlingen. Bankkonto måste du också öppna, det som var svårt när jag öppnade ett var att dem ville se ett "proof of adress", vilket var att jag skulle ta med ett brev med mitt namn och den adress där jag bodde, men dem godtog inte svenska brev och inte brev som dem skickat ut. Jag bodde i en lgh som visserligen var kall, men det var för att vi ville inte ha värmen på(elelemet) när vi var på jobbet utan slog på dem när vi kom hem och då gick det bra, men vår lgh var jättefin, toppmodern! kostade oss 475 pund i månaden. Bodde ca 30min från Leeds. 

Det tog mig 3månader att få ett jobb. Då hade jag ingen utbildning och bara jobbat på ica tidigare. Direkt när jag kom till England så började jag dock jobba ideellt 2dgr i veckan på en second hand affär för att komma igång med engelska språket, få erfarenhet av engelska kunder och skapa kontakter. Chefen där anordnade bla 2 intervjuer åt mig. 

Hej! Jag flyttade till England sommaren 2010. Det var jag, min man och vår 9 månaders son. Det var ett stort beslut att ta när man har familj. Men jag tror det var helt perfekt att flytta när sonen var i den åldern, då han inte direkt hade vant sig med släkt osv runt sig. Så han behövde aldrig känna skillnaden just då. Dock var det självklart tufft i början, min man som är egen företagare fick ju jobba jämt, medan jag kände mig väldigt isolerad, utan vänner, utan familj i ett helt främmande land. Kanske ska tillägga att vi i början hade varken internet eller telefon, och väldigt dåligt med pengar. Vi kom även till en liten by som var fruktansvärt "inskränkt", så när jag försökte "connecta" med andra mammor, så vände dom i stort sätt mig ryggen till när dom hörde att jag hade en brytning. (Så är det inte alls i de "större" städerna. Mer småbyar) Min man fick ett erbjudande att jobba med sitt på ett annat ställe, då det första stället inte blev som lovat. Vi flyttade då till en stad intill (som vi först velat flytta till) Cheltenham i Cotswolds. Där gick saker mer flytande och vi trivdes bättre där, min man arbetade snabbt upp sitt rykte där med. Jag och sonen träffade många nya vänner, även svenskar :) Min som började på dagis vi 18 månader. Han går nu tre dagar i veckan och de dagarna går jag på College och (tro det eller ej) jobbar på ett Svenskt cafe/restaurang. Dagis är väldigt dyrt. Men jag känner även att det dagiset jag har min son på, ger mer än ett dagis i Sverige hade gjort. Det är fler fröknar och så vidare. Jag ångrar inte att vi tog det stora beslutet att flytta. Vi har utvecklats så mycket som människor och förutom i den där lilla byn, så är människorna mer öppna i England och man kan vara sig själv mer här än vad jag upplevt i Sverige. Självklart har jag hemlängtan och ibland kan min hemlängtan fokusera på allt negativt i England och allt positivt i Sverige. Dock är jag inte alls säker på om jag hade trivts med livet i Sverige efter att ha bott här.

Tack så hemskt mycket, allesammans. Jag känner att jag börjar få lite mer koll, och kontroll. Är det någon som flyttat med husdjur eller känner något som gjort det? Har en hund jag inte kan lämna kvar hos mamma om jag väljer att flytta snart.

Tack snälla för att ni alla lade ner tid på att hjälpa mig :)