Pappan vägrar lösa ut ett pass åt barnet - lämna barnet hemma från semestern då??
Jag är helt utmattad. Jag och mitt ex har en nioårig pojke tillsammans. Pappan har systematiskt misshandlat, kränkt och trakasserat både mig och pojken under hela vår tid tillsammans. Vi separerade när pojken var 3 år.
Jag har anmält det han gjort mot mig, men anmälningarna har lagts ner då han nekar till alla anklagelser och de bevis som jag lagt fram ansågs inte vara tillräckliga. Således har vi, mot min vilja, men jag har accepterat det, gemensam vårdnad om pojken. Han bor växelvis varannan vecka hos oss båda.
Nu har jag och pojken blivit bjudna på en solresa till Spanien i februari. Vi vill vara borta 2 veckor, men eftersom även pappans vecka drabbas av detta kan det eventuellt bli så att vi är borta 5 dagar istället. Det vill säga i princip bara åker till spanien och vänder. Men om det är priset jag får betala för att inte bli anklagad för att sabotera umgänge så sväljer jag det.
Pappan fick reda på resan för en månad sen. Han motsätter sig att vi ska hämta ut ett pass till pojken (båda måste skriva på eftersom vi delar vårdnad). Han jävlas och saboterar och säger att jag inte förtjänar någon resa och pojken har inget utbyte av den (det är ingen partyresa, utan vi ska bo på familjehotell, besöka vattenland, bada etc. Alltså barnaktiviteter med släkt och vänner). Pappan påstår att jag aldrig skulle ha släppt iväg pojken med honom och att det är intressant att se hur jag kämpar i onödan.
Inför pappan följer jag min advokats råd och är sval och saklig, men inombords kokar jag av att se hur han saboterar för sin egen son. Sonen vet inte om resan än, det ska bli en överraskning för honom i januari - men eftersom jag visste redan i förväg att pappan skulle göra sig omöjlig så ville jag inte säga något innan passet var klart. Vilket det ju nu tydligen inte blir.
Jag är en singelmamma med taskig ekonomi, jobbar jämt för att få ihop det. Vet att både jag och pojken är värda resan!! Jag vet också att jag låter jättebitter och det är väl förvisso sant, men det har med hans kvinnomisshandel och andra minnen att göra. Inför folk/pappan håller jag mig neutral och försöker främja samarbete så mycket jag kan.
Det verkar som att när en förälder motsätter sig och delad vårdnad finns så står man maktlös. Man kan inget göra. Sonen får stanna hemma med sin mormor medan jag åker och roar mig - och hur bra mamma känner man sig som då? 
Finns det någon som har något råd?
