10,5 månader - kvälls/natt orolig

Det kan inte vara så att 18:30 är för tidigt för honom att sova då? Det låter som väldigt tidig nattning? Och det verkar ju ta tid, så han kanske inte är trött nog då? Kanske funkar bättre om ni nattar honom runt kl.20 istället?

Vad händer om du inte ammar till sömns, utan bara ligger tätt intill och buffar, klappar, stryker honom? Gallskriker han bara då? Han lugnar sig inte efter en stund?

Och ni har inte funderat på att bredda sängen, så att du slipper sova med huvudet på nattygsbordet (?), för det låter ju inget vidare... Gör det skönt för alla istället för att ligga och plågas.

Tack för svar! Det är väldigt lätt att tips man får blir "det där kommer aldrig att gå" jag skall försöka att inte falla i den fällan. 

Från 17.30 är det en evig kamp att hålla honom vaken. Han är tröttgnällig och somnar hyfsat raskt ändå. Jag sitter med honom för att han verkligen skall somna ordentligt. Jag minns att storebror också tog en bra stund på sig när han var i den åldern, ås jag har inte ens reflekterat över att det är ovanligt länge. Det kanske det är.

Att hålla vaken till 20 skulle nog bara innebära skrik och skrik och skrik. Fast det är klart då får man skjuta på eftemriddagsvilan och även förmiddagsvilan. (...tänker febrilt...) Saken är den att vi tar ju morgon runt 5.30 (6 om vi har tur) så när kvällen kommer är han ju jättetrött!  Och strax efter 6 måste vi gå upp på vardagar, så jag är lite rädd att natten blir för kort om man lägger honom senare... Men jag skall fundera på det. 

Jag har provat ett par gånger att försöka få honom att somna utan amning. Efter 30-40 minuters illvrål och tillhörande slag, rivningar och sparkningar har jag gett upp. Inget mysigt harmoniskt här inte, utan bara illvrål. Går inte direkt när storebror är hemma, han behöver också sin sömn. 

Gällande sängen så är det inte bredden på sängen som är problemet. Min man har galet mycket utrymmeeftersom den där målsökande lilla missilen trycker sig mot mig, jag flyttar mot kanten, han följer efter.... Gulligt,  ofta väldigt mysigt, men smärtsamt. 

Skönt att ha folk att spåna med! Det känns som allt jag har kvar själv är ett spånhuvud utan idéer=)

Det känns som dagsömnen äntligen hittat formen. Det har varit en lång resa med bara 30 minuters småsnuttar men idag sover han ca 1-1,5 h på förmiddagen (säg 8.30 till 9.30-10) På eftermiddagen max en timme och vi vill ha honom vaken absolut senast 15.30, hellre vid 15. Perfekt är när han somnar efter dagishämtning typ 14.15 och sover till 15.

Hittills har jag tagit alla nätter, alla kvällar, alla nattningar, alla "sitta uppe och trösta skrikande bebis". Inte för min man är en buffel på något sätt, utan vi har bara försökt få till det som är bäst för familjen sömnmässigt - göra allt så smidigt som möjligt för så många som möjligt. 
Separationsfasen var väldigt jobbig (samtidigt som storebror fick diagnos och påbörjade medicinering på en kronisk sjukdom, så allt var bara kaos för oss på alla nivåer.) Vi försökte ge barnen det de behövde, storebror fick sin trygga pappas famn och jag hade lillen hängande i tuttarna. Allt efter filosofin att i kriser skall man få det man behöver, ändringar kan man göra sedan. Nu tycker jag att "sedan" börjar komma. 

Maken tycker vi skall försöka göra en insats i samband med julledigheten, men jag är ju så himla trött just nu. Det är svårt avvägningen - få familjen att funka kontra min bekvämlighet. Men jag inser väl att jag måste bege mig hemifrån och överlåta åt maken - men när passar det egentligen? Det känns så långt till jul, samtidigt som nu innan är det så fullt upp med jobb för oss båda, dagisavslutnignar och julstök och gud vet allt. Är bara så uppgiven...

Jag är så avundsjuk på grannar och vänner som har sådana där ungar som sover på nätterna. Nu vid snart 4 år har storebror börjar skärpa till sig, men det har varit en lång resa.