Du som endast har söner men längtade efter en dotter - hur gick du vidare?

Ingenting alls! Jag vet inte varför jag känner såhär, ingen aning? Vet bara att jag inte vill, eller orkar, känna såhär, känns så fruktansvärt onödigt. Mycket är nog påverkan utifrån, det är sånt oerhört fokus på att få döttrar i detta land (ja, titta bara på detta forum!) - och jag har fått, och får, så många kommentarer om att nu måste vi ju ändå få en dotter?? Som att det är högsta vinsten?

Det har jag frågat, och har fått veta att döttrarna kommer man nära, att det är väldigt annorlunda att ha döttrar, det är mer speciellt osv osv
Sen undrar ju jag hur när man kan komma, eftersom jag känner mig väldigt nära mina söner. Dock vet jag inget om det där annorlunda och speciellt, eftersom jag inte har någon dotter, och aldrig kommer att ha.

Jag har underbara söner och har aldrig önskat mig ett specifikt kön. Men omgivningens kommentarer tär på mig. När jag väntade son nummer två beklagade människor mig min otur. Jag fick höra alltifrån: " Nästa gång lyckas ni!" "Bättre lycka nästa gång" "Nu måste ni skaffa en tredje" "Usch, din stackare. Hör av dig om du behöver prata". 

Det är skitjobbigt och jag förstår dem inte. Jag älskar mina strålande söner över allt annat på jorden. Världens bästa barn. Jag har aldrig hört någon beklaga en kvinna som väntar en flicka med orden : nästa gång lyckas ni. Läs här också, fullt av trådar skrivna av gråtande kvinnor som inte vill ha söner. Eller i tidningarna när en kändis får barn. Är det ett flicka skrivs det: Äntligen är hon här!! NN Fick en älskad dotter!! Är det en son står det: NN fick en son. Pojkar är inte lika välkomna. När kvinnor åker för att rensa bort oönskade spermier är det inte flickspermierna som kastas bort. 

Jag kan förstå hur du känner det ts.

Jag har en son som jag älskar över allt annat.Jag kommer inte att kunna få fler barn o jag hade så gärna velat ha en dotter också.När jag väntade sonen så vart jag lite konstig. Jag önskade mig en dotter medan jag bara tänkte på pojknamn. Magen hette ett pojknamn. När sen bebisen kom ut o det visade sig vara en pojke så för en sekund kände jag mig lite besviken. Men bara för en kort sekund. Jag hade lite dåligt samvete för det innan men inte längre. 

Man kan inte rå för hur man känner det, bara för hur man sen väljer att agera o göra åt sina känslor. Jag har en underbar pojke o hade han i stället blivit en flicka så hade han varit lika underbar för det. Jag är stolt o obeskrivligt tacksam att jag fick ett barn, oavsett kön. Visst kanske jag missar något speciellt genom att inte å en flicka,men jag har vunnit/vinner så mycket på att ha en pojke.....ett barn.

Mitt råd är att acceptera det du känner så du kan bearbeta det. Så du sen kan njuta av det nya livet.

Därför att tydligen är man så radikalt annorlunda beroende på om man har en penis eller en vagina att det sätter stopp för att känna närhet. Kanske ser man sig själv främst som ett kön och inte som en människa, det kanske är där roten till problemet finns och att man därför identifierar sig lättare med en som har samma sorts fortplantningsorgan som en själv? Kanske är man fången i sin egen könsroll och färgar tillvaron utifrån det?

Det är väl då det politiskt korrekta kickar in, som jag tolkar det anser de att det som är annorlunda är det som enligt dem inte finns i lika stor grad hos pojkar, det traditionella typiskt "kvinnliga" som mjuka värderingar, att älska rosa och prinsessklänningar och barbie, att leka med dockor, att vara tillmötesgående och lugn och duktig och stillsam och ha långt hår, behaga, kramas, visa känslor, vara omhändertagande, intressera sig för relationer snarare än praktiska ting etc.

Men hur menar du nu? Att en mamma som inte får någon dotter, ska välja ut en av sina söner och uppfostra honom till en flicka i stället? Sunt..?  

Man har ju sett hur det har gått med pojkar som utsatts för just den behandlingen. Dag Hammarskjöld t.ex. - hans mamma hade bara pojkar, och hon valde ut honom att vara "flickan". Klädde honom i långa klänningar långt efter att de jämnåriga pojkarna fått kortbyxor, och när han var vuxen bodde han länge kvar hemma och mamman kallade honom "min hemmadotter".

Han gifte sig aldrig, trots att han som framgångsrik man kunnat få vilken kvinna som helst, och många spekulerar i att de berodde på att han blivit homosexuell p.g.a. den påtvingade flickrollen, men valt att aldrig leva ut det...

Nja. Jag tror vi talar om olika sorters band. Jag har på ETT sätt ett starkare band till min son, för att han är mer som jag. Intelligentare än min dotter för det första: det går att ha djupare samtal med honom om allt från astronomi till religion till politik. Han läser mera och tänker mera och är mer ensamvarg, precis som jag var som tonåring, medan dottern är mer okomplicerad, populär, utåtriktad och nöjeslysten. DENNA typ av band - att ett barn har ärvt eller inte ärvt ens personlighet - har inget med könet att göra.

Men visst har jag haft mycket roligt med min dotter, som jag inte kunnat göra med min son - eller någon pojke överhuvudtaget. När vi har klätt upp oss i likadana klänningar och hattar och samma nagellack och gått ut på stan! Eller när hon är med mig och bakar och lagar mat och viker servetter och arrangerar blommor till en middag, eller när vi går (eller gick) till Hemslöjden och pysslar tillsammans med alla andra flickor, mammor och mor- och farmödrar (och någon enstaka pojke eller pappa), eller när jag lärt henne sticka och virka... Och jag antar att jag kommer att få dela hennes graviditet och hennes barns baby- och småbarnstid på ett helt annat sätt - en svärdotter väljer i första hand sin egen mamma till sin förtrogna i det läget. (Om relationen varit normal.)

Inte bara klänningen, utan att han var tvungen att spela rollen av hennes dotter under hela uppväxten. Vad VET man hur det kan påverka..?

Jag är förvånad över folks oförståelse för att önska ett visst kön.

Varför anses det som något fult och tabubelagt?

Det handlar inte om att man inte kommer att älska det barn man får oavsett kön.

Inte heller om att man måste önska sig ett friskt barn, för naturligtvis önskar sig alla det i första hand men det är okej att önska både och. Det fungerar inte så att man bara kan få ett utav det. Så säg att jag önskar mig en dotter, får en dotter som dör eller blir sjuk, skulle det då vara mitt fel för att jag önskat henne? Skulle barnet ha klarat sig om jag bara önskat mig ett friskt barn?

Man sörjer det barn man inte fick, inte det barn man fått!

Sen kan jag tycka att det är fult att gå in i en sån här tråd, förminskar någons känslor och ger dem skuldkänslor. Vad uppnår man av det?

Ts ville veta hur man går vidare så kan vi hålla oss till ämnet?

Själv har jag två fantastiska döttrar. Älskar dem över allt annat och de är verkligen perfekta barn (i mina ögon). Trots att jag alltid önskat mig en son.

Min tröst har varit tanken på hur bra mina tjejer är. Jag hade ju inte velat ha något annat, jag fick precis de barn som var meningen för mig.

Om jag hade kunnat välja kön hade jag inte velat ändra.

Men skulle jag bli gravid igen så vet jag att min starka längtan efter en son skulle komma tillbaka. Och skulle det bli en flicka till, ja då kommer jag att älska henne lika mycket som jag älskar mina andra barn.

Vilket barnligt och omoget tänk du har!

Klart man måste få önska och drömma om olika saker. Det kan vara vad som helst och de allra allra flesta (alla?) önskar sig innerst inne ett barn av ett visst kön, men det är få som vågar titta på den känslan och ännu färre som vågar prata om den. 

Och blir man så upprörd över att någon annan pratar om känslan så har man nog enormt mycket inträngt innom sig som man aldrig vågade prata om själv. Det blev ett tramp på den ömma tån.