Hej!
Tänkte bara säga att jag är i samma situation. Gravid i V 8 och min sambo hotar med att lämna mig och aldrig med prata med varken mig eller barnet om jag inte gör abort. Har nu tid för abort om lite mer än 1 vecka. Har ingen aning om hur jag ska kunna ta mig igenom det då hela kroppen skriker nej... Detta håller på att ta knäcken på mig! :(
Det är visst en annan sak att vara i situationen själv, jag har resonerat som ni om någon hade haft samma problem. Frågan blir så mycket större när man är sårbar o sviken, vad ska man tro när man har älskat någon o sen upptäcker att personen är någon man inte känner. Man tvivlar på sig själv, sitt omdöme, är det fel på mig. Jag hade nog trott att jag skulle bli förbannad, talat om att passar det inte så dra... men så var det visst inte.
Kan tillägga att min sambo redan dragit för jag sagt att jag inte med 100 % säkerhet kommer kunna genomföra aborten... Vilken bra kille man fått tag på! Fyfan vilket jävla helvete man sitter i just nu.
Jag och min sambo var i din situation dock utan några tidigare barn. Han skulle dra om jag behöll. Jag valde till slut abort eftersom jag inte ville vara ensam. Det var inte så jag tänkt min framtid och mitt familjeliv. Jag ville heller inte tvinga på min sambo ett barn och heller inte förklara för barnet varför hen inte har nån pappa. Detta blev mitt val även om det var att välja mellan pest eller kolera. Nu har det gått lite mer än tre veckor och vi älskar varandra och håller ihop och planerar barn om några år istället. Ja var redo både psykiskt, fysiskt och ekonomiskt men min sambos bakgrund ser annorlunda ut psykiskt och ekonomiskt just nu därför blev detta rätt beslut för oss. Men jag förstår hur jobbigt det är. Mitt enda tips är att kontakta kurator och tvinga med honom och försöka bestämma dig så snart som möjligt. För mig drog det ut på tiden, dels för att jag var totalt villrådig i hur jag skulle göra och när jag väl bestämt mig tog det TRE veckor innan det blev av pga väntetider för undersökning och sedan själva aborten. Hade då gått 16 fulla veckor!!! Det var hemskt, blev en miniförlossning som jag inte önskar någon annan även om allt gick bra och smidigt. Vet inte om detta var till någon hjälp men det jag tror att jag vill säga är att även om jag innerst inne inte ville göra aborten så var det ändå rätt beslut mot både mig och min sambo... Lycka till och hoppas det löser sig.
Hej igen.
Nu har jag gjort aborten mot min vilja för att sambon inte kände sig redo för barn. Jag tvekade in i sista sekund så sköterskan fick trycka i mig mer lugnande när jag låg på operationsbordet. Jag ångrar mitt beslut med varje andetag jag tar. Önskar att jag lyssnat mer på vad mitt hjärta sa och inte låtit skuldkänslorna ta över. För varför ska jag ha skuldkänslor? Han va lika "skyldig" som mig genom att ha medvetet oskyddat sex med mig.
Nu lever jag med en enorm sorg, plågas av mardrömmar och barnlängtan större än någonsin. Om man ändå hade en tidsmaskin...
Så snälla ni som våndas med samma beslut som jag va tvungen att ta. Gör ALDRIG något mot din egen vilja för någon annans skull
Jag är hemskt ledsen för din skull, det gör ont i mig. Har tid bokad imorgon, sista dagen för abort hemma, har inte sovit på 3 dygn, känner mig helt borta.
Vilken vecka var du i?
Stor kram till dig.
En uppdatering, hade tid bokad i lördags för att ta första tabletten inför medicinsk abort, 8+6 och sista dagen att göra den hemma. Satt på sjukhuset i 2 timmar men kunde bara inte. Blev rädd för min egen reaktion och hur starkt det kändes. Nu måste jag smälta detta och se vad det får för betydelse för framtiden, om det betyder att jag tagit mitt beslut eller om jag fortfarande vacklar. Jag är i alla fall glad att jag inte gjorde det då, jag var inte redo och det kunde bara blivit fel.
Skickar en stor styrkekram till dig!