Ni som har fobisk personlighetsstörning - Vad jobbar ni med?

Jag har också länge trott att jag har social fobi men känns som att jag har en fobisk personlighetsstörning och även nån diagnos inom autismspektrum. Jag väntar på kallelse för bedömningssamtal så jag få ställa mig i kö för utredning.
Känner obehag i sociala situationer, känner mig också otrygg, utsatt, paranoid och konstig. Men känner inget obehag med mina närmaste. 
Jag gömmer mig i mitt och min fästmans hus i skogen så ofta det går men man är ju tvungen att åka hemifrån ibland för att handla och så har jag börjat arbetspröva. Jag är 30 år och har aldrig klarat av att jobba men nu arbetspröva jag på Samhall inom städ. Känns jättejobbigt att lämna hemmet, lämna tryggheten och börja arbetspröva. Jag trivs med att städa men det sociala är åt helvete för mig. 
Jag blir trött, utmattad av att vara i sociala situationer. Det är så mycket intryck så jag har svårt att hålla mig vaken när jag kommer hem, har ingen ork kvar.

Jag blev diagnostiserad med fobisk personlighetsstörning som 18-åring och har såhär tio år senare inte kunnat arbeta en enda dag. Är heltidssjukskriven och har hittills inte ens varit aktuell för arbetsrehabilitering, utan jag går i terapi och har provat olika läkemedel.

Oj, det låter extremt. Inget då som gjort det bättre för dig? Inga framsteg?

Vad är det som gjort att det inte gått att arbeta mer precist? Handlingsförlamande ångest? Det är ju synd att du aldrig provat på att arbeta och utsätta dig. Då vet du ju inte hur det skulle kunna bli, i rätt miljö, på rätt plats.
Har ironiskt nog även arbetat som boendestödjare åt personer med denna problematik, så jag vet hur handikappande det kan vara.

Jag antar att det kanske finns olika grader då. Jag har väl inte riktigt velat kännas vid att jag har de här svårigheterna, har inte velat duka under för dem, utan har försökt tuffa på som alla andra.  Jag känner som sagt extremt obehag för det mesta, men jag gör det ändå. Antar att det finns en skala när det gäller denna "störning".

Jag har inte berättar att jag lider av detta för någon, inte ens min man. Jag skäms och känner att jag måste vara stark och ta mig igenom det här på egen hand.
.

vad är fobisk personlighetsstörning? Har själv nån form av social fobi, men nu blev jag osäker...

På den här länken finns en hyggligt bra sammanfattning: http://web4health.info/sv/answers/border-avoidant.htm

Det står där i länken att "Det är viktigt att notera att fobisk personlighetsstörning inte är samma sak som social fobi (mer) även om många av diagnoskriterierna överlappar." Men i ärlighetens namn så har jag hittills inte hittat någon vedertagen skillnad mellan social fobi och fobisk pers.störning. Det finns t.o.m. experter som hävdar att svårare generaliserad social fobi och fobisk pers.störning egentligen är samma sak. Möjligen är funktiongraden en avgörande skillnad. Personer med mildare social fobi kan fungera relativt normalt i vardagslivet, medan det är vanligare för personer med fobisk pers.störning att ha allvarliga problem med utbildning, jobb och relationer.

Jag har själv denna diagnos och jag har haft en hel del problem just med jobb. Jag har tidigare jobbat med administration/ekonomi, men just nu håller jag på att komma ut i någon slags arbetsprövning. Jag känner ibland att jag skulle vilja ha ett ganska utåtriktat jobb och jag har faktiskt trivts mest med att jobba tillsammans med andra. Trivs faktiskt inte särskilt bra med att jobba helt själv, eller på allt för små arbetsplatser med för lite kontakt utåt. Det verkar vara något okaraktärisktiskt för personer med denna diagnos vad jag har förstått. 

Jag tror också att jag har fobisk personlighetsstörning. Har gått på KBT för social fobi, men där tog vi bara upp några situationer som jag känner rädsla i. Faktum är ju att jag känner rädsla så fort det är en annan människa närvarande. Alla situationer med en annan människa är jobbigt för mig. Köra bil, stå i kö, möta någon på gatan, att bara gå i centrum ger mig ångest. Jag lämnar helst inte lägenheten. Har aldrig fått någon utredning trots att jag mått dåligt i ca 15 års tid.

Var tvungen att säga upp mig från mitt jobb också då det vart alldeles för jobbigt. Då hade jag stått ut och jobbat extra några dagar i månaden under 2 års tid. Det var i somras som jag jobbade rätt mycket 3-4 dagar i veckan som all min ork tog slut, jag orkar liksom inte vara social så många dagar i veckan. Kom hem och grät efter jobbet ibland. Har inte kommit in i gruppen efter dessa 2 år heller. Chefen har jag knappt pratat med.

Har alltid haft problem med de jobb jag har haft. Har aldrig kommit in i gruppen och har antingen blivit avskedad eller slutat av egen vilja för att det blir för jobbigt efter ett tag. I början är det ju normalt att inte vara en i gruppen, men efter 2 år så bör man vara en i gruppen och inte vara rädd för att gå till jobbet.

Nu pluggar jag på distans, har hoppat på flera olika utbildningar men har aldrig kunnat slutföra en vanlig utbildning på campus. Att plugga på distans har gått helt ok, då sitter man ju hemma och pluggar. Men jag bävar inför den dagen jag ska redovisa mitt examensarbete, vilket jag tror nte kommer att gå. Vet inte hur det ska gå att söka jobb sen heller.

Eh, shit! Den där länken kanske inte var så bra ändå, jag vet inte om jag håller med de två mittersta styckena på sidan. Det där med avsaknad av sjukdomsinsikt t.ex. får man ta med en nypa salt. Och jag tror inte att det är 100% enighet om skillnaderna mot social fobi. Hittar ingen jättebra info på svenska, den engelska wikipedia artikeln är dock ganska bra: http://en.wikipedia.org/wiki/Avoidant_personality_disorder 

Har gått på kbt o i gruppterapi, men det har inte känts rätt för mig

Vill tipsa om att många med social fobi eller fobisk personlighetsstörning i grunden har en autismspektrumstörning. Och det är ofta de sociala svårigheterna som på olika sett ger upphov till social ångest.

Skillnaden mellan personlighetsstörningar och psykiatriska problem som ångest är att det första upplever man oftast som jagsyntont, alltså som en del av sig själv. Medan många med ångestproblematik vill bli av med den. Dessutom är en personlighetsstörning som det låter mer förankrad i personligheten. Den innehåller mönster man tidigt lärt sig för att överleva och oftast inte reflekterat över. Det sitter alltså hår i vem man uppfattar sig vara och handlar mer om en övertygelse om hur världen är och hur man måste göra för att orientera sig i den, än en insikt om att man har problem som man kan jobba med. Personlighetsstörningar är svårjobbade, men inte omöjliga. Däremot går det inte att jobba bort en autismspektrumstörning. Där får man mer försöka anpassa livet och miljön kring den och acceptera sina grundläggande sociala svårigheter. Man får habiliterande insatser och kan i viss mån jobba med att mer kognitivt arbeta upp sin sociala kompetens - ex vad småprat är och hur man kan använda det.