Uppsagd, kan inte gå vidare. Mår väldigt dåligt...
Hej allihopa, varning för ett långt och deprimerande inlägg. Hoppas att någon orkar ta sig tid att läsa det, skulle betyda mycket att ha någon att diskutera med...
Lite kort om mig:
Jag är en ung tjej som idag är 19 år gammal. Jag tog studenten i somras med riktigt bra betyg. Jag vill läsa vidare till jurist men har planerat att ta ett litet uppehåll mellan gymnasiet och högskolan. Har pojkvän sedan 4 år tillbaka samt ett par vänner som jag regelbundet träffar. Haft en bra uppväxt och har en bra familj vilket jag är otroligt tacksam för. Jag har alltid haft otroligt bra självförtroende och är väldigt social.
En kort sammanfattning för den som inte orkar läsa allt:
Jag blev uppsagd från mitt jobb som jag hade haft i cirka 3 månader. Tyckte att det sköttes väldigt dåligt och känner mig väldigt orättvist behandlad dels p.g.a ålder. Nu mår jag psykiskt dåligt och jag vet inte hur jag ska ta mig ur situationen, det har gått nästan 4 månader nu.
So far, so good. Nu till det som bekymrar mig:
I maj detta år fick jag ett jobb, ett riktigt bra jobb för en 18-åring. Det var ett jobb i en liten nyöppnad butik med 5 anställda. Fick genomföra en liten utbildning innan jag började arbeta i maj, gick fortfarande i skolan då. Jag fick arbeta otroligt mycket, gick knappt i skolan de sista 3 veckorna. Vissa veckor arbetade jag 6 dagar i veckan, slutade alltid runt halv nio om kvällarna. Tyckte arbetet var roligt och var otroligt stolt över mig själv som lyckats fixa det.
Trivdes helt okej med mina arbetskollegor. Alla förutom en tjej som chefen hade arbetat med tidigare som hon personligen anställde. Vi kan kalla tjejen för S och chefen för C.
Vi andra hade blivit anställda av de som är chefer över butiken i hela Sverige. S gick mig på nerverna men jag försökte hålla god min, vi skulle ju trots allt arbeta tillsammans. S försökte ständigt bestämma över mig och tilldela mig uppgifter, notera att S absolut inte hade någon chefposition. S var i 25-årsåldern och hade blivit uppsagd från sin förra arbetsplats när C slutade och började på detta jobb istället. Till en början lyssnade jag på S och hon fick bestämma över mig. Efter ett tag insåg jag att det var fel och började säga ifrån, jag är inte en person som låter andra utnyttja mig.
Till exempel fick S mig att ta hennes kassapass då S förmodligen tyckte att de var tråkiga. Ibland stod jag i kassan i 7 timmar med endast en rast på 30 min. C kom fram till att man max fick stå i 3 timmar i sträck, sedan behövde man minst 1 timmes "rast" från kassan. C sade även att om man upplevde att man stått för länge och behövde en rast, skulle man säga till. Vilket jag sa till S en gång, detta skulle jag få skit för sedan.
Hade innan hört rykten om att C var lite speciell och att hon var orättvis. Jag bor i en ganska liten stad och hon hade arbetat för ett av de större varuhusen i stan. Personerna som anställde C till detta jobb kom inte från denna stad och hade därför inte hört något om henne. Jag har hört rykten om att hon blev uppsagd från sin förra arbetsplats men vet inte om det stämmer, kan därför inte lita på det. Jag valde att ge C en chans, vill inte tro på rykten. C sjukskrev sig efter ca 1 månad pga problem med armen. C var borta i 2 veckor p.g.a detta. Direkt efter sjukskrivningen åkte C på semester i ytterligare 2 veckor. Såg alltså inte C på en hel månad. Hon lämnade väldigt abrupt vilket ledde till att det blev lite smått kaos i butiken då den biträdande butikschefen inte alls hade fått någon information om hur man skötte butiken.
Dagen C kom hem från sin semester kom jag till jobbet som vanligt och kramade henne välkommen hem. C säger då att vi behöver prata. Kände direkt att något var fel. C säger att hon valt att säga upp mig. Att det verkar som om jag inte vill jobba samt att någon av de andra i personalen sagt att jag varit jobbig(vet inte exakt vad som sagts). Detta kom som en chock för mig. Jag ber om att få en chans till men hon hade bestämt sig. Jag var på provanställning så det var bara tack och hej.
Fick frågan om jag ville jobba de 2 sista veckorna(uppsägningstiden), hade inget ont emot C eller någon annan vid tillfället så sa ja. Behövde pengarna och ville hjälpa företaget. C sa att jag inte behövde jobba just den dagen om jag var upprörd, vilket jag var. Vi kom fram till att jag kunde ta två dagars "ledighet" och sedan komma tillbaka.
Åkte hem och bröt ihop, såklart, aldrig roligt när något sådant här händer. Kände mig usel och värdelös, förstod inte vad jag hade gjort som var så fel. Får under kvällen ett sms från C som frågar om jag kan jobba dagen efter eller inte. Jag sa att jag inte skulle komma förrän om 2 dagar som vi sade. C säger då att antingen jobbar jag imorgon eller så är jag inte välkommen tillbaka(det kändes väldigt otrevligt). Jag svarar att nej då vill jag faktiskt inte arbeta och att jag hoppas att hon kan respektera det. C svarade inte ens. Allt detta skedde via sms, C kunde inte ens ringa mig...
Jag ber sedan om ett arbetsgivarintyg som bevis på min anställning hos dem. Inget betyg utan bara ett intyg då jag endast arbetade där i cirka 3 månader. Jag får ett intyg men i det har C skrivit att jag inte alls platsade inom branschen och var i princip oduglig. Jag blev ännu ledsnare och kände mig om möjligen ännu värdelösare, det här kan jag ju inte visa upp för någon...
Jag är endast 19 år och har ingen som helst tidigare erfarenhet inom detaljhandeln. Jag fick beröm för att jag arbetade snabbt och att jag alltid kunde hoppa in med kort varsel. Alla uppgifter gick bra, jag var ny och var långt ifrån fullärd när jag blev uppsagd. Jag trodde verkligen inte att någonting var fel, det var ingen som sa någonting till mig. Jag kunde inte få någon feedback från chefen heller då hon inte var kontaktbar under en månads tid. Jag antar att S var utsänd av C att hålla lite extra koll på oss anställda eftersom de var vänner sedan tidigare. Eftersom S blev irriterad på mig när jag vägrade lyda hennes order måste hon ha sagt något till C, vad har jag ingen aning om. Jag fick aldrig en chans att förklara/försvara mig.
Det som gör mig så ledsen/upprörd/besviken är att ingen lyssnade på mig. C tog S parti för att hon var äldre, kände henne och hade erfarenhet. Jag förstår inte varför jag blev så illa behandlad vid min uppsägning. Vad gjorde jag som var så fel att jag skulle bli behandlad såhär? Det är aldrig kul att bli uppsagd men hade det sköts på ett snyggt sätt hade jag inte mått lika dåligt som jag gör nu. Det är klart att jag gjorde fel ibland men det gjorde vi alla eftersom vi var nya... Jag känner mig utnyttjad p.g.a min ålder samt att jag inte hade någon erfarenhet. Jag var inte med i facket, kunde inte få någon hjälp därifrån. Det känns som om de utnyttjade mig under sommaren då alla ville ha ledigt och sedan gjorde sig av med mig direkt när C kom tillbaka och semestern var slut. Jag gav upp nästan hela min studentvecka till jobb, kunde inte gå på festerna eftersom de behövde mig på jobbet. Detta känns så tråkigt nu i efterhand när allting slutade såhär...
Jag försöker att se detta som en erfarenhet men det är svårt då det ställde till mycket för mig. Gick till exempel med i A-kassan(min mamma ville det) vilket visade sig vara en stor förlust då det endast kostade mig en massa pengar. Uppsägningstiden pågår fortfarande... Köpte även ett pendelkort då jag åkte buss dit varje dag, det användes knappt. 600 kronor i sjön.
Nu sitter jag här idag med ett extrajobb som jag arbetar runt 10h/månaden på. Det är för ett eventföretag och det finns ingen säkerhet i arbetet, vissa månader finns inget jobb alls. Jag söker jobb men jag tror inte att någon vill anställa en 19-åring som blivit uppsagd och som inte har något självförtroende alls. Skulle jag få ett jobb vet jag inte ens om jag skulle våga ta det då jag är rädd för att något liknande ska hända igen. Jag förstår att ingen vill anställda mig... Vem vill inte hellre ha en pigg och glad 26-åring med en massa bra erfarenhet?
Jag har brutit ner mig själv helt och jag kan inte släppa det. Detta skedde i juli och nu är det december. Jag är så gott som arbetslös och går bara hemma och det förvärrar allting. Jag har drömmar om att åka som au pair till USA i vår men jag vet inte om jag klarar av det, är rädd för att allt ska gå åt skogen som det här jobbet gjorde. Det har verkligen förstört allt för mig och jag vet inte hur jag ska ta mig förbi det... Jag känner mig så fånig då detta inte är någonting alls jämfört med hur andra har det. Tror att jag tar det extra dåligt eftersom jag inte alls är van vid motgångar.
Har övervägt att uppsöka hjälp och prata ut hos en psykolog eller något liknande. Jag vet bara inte hur det skulle kunna hjälpa mig. Det känns som om det enda som skulle hjälpa vore om jag fick ett nytt lika bra jobb och på så sätt kunde bevisa för mig själv att jag inte alls är värdelös...
Hoppas att någon orkade läsa allt...
