Dubbla budskap, vad vill han?

Jag tycker att du kan fråga honom om han tycker att det är bra/normalt att kyssa sina vänner som han gjorde med dig. Det är ju inte direkt en vänskapsrelation om man gör sånt.

Ja jag sa det, men han menade på att vi är mer än bara vanliga vänner, men likt ändå vänner. Det sjuka är att han vet att han kan manipulera mig. Jag är ju svag för honom, trots att vi måste skiljas eftersom vi inte kan bo ihop. Vi trasar sönder varandra, det är ofrånkomligt. Men jag vill ju egentligen inte, det är ju han som inte vill ha ett förhållande, men samtidigt inte vill skilja sig.

Han kanske vill ha dig kvar medan han prövar på att gå vidare där ute? För det kan vara läskigt, ensamt och ovant att vara själv. Och han vet inte om han träffar någon ny och hur det då blir med den nya. Då kan det ju vara skönt och bekvämt att ha dig vid sin sida. Bli inte förvånad om han släpper dig som en het potatis om det kommer nån "nyare roligare" förbi som vill ha honom. Det är dom vibbar jag får av det du skriver. Han verkar ha dig kvar i väntan på nåt "bättre"...tyvärr...

HAN behöver tid för att ta sig vidare. Därför vill han inte skiljas just nu.  Och han vill försäkra sig om att du finns kvar där tills han blivit mogen att gå vidare i sitt liv, med kanske ett nytt förhållande.En man som älskar sin kvinna ger ALDRIG dubbla signaler. Spring!

Jag känner väl lite som du beskriver det. Att han både vill äta kakan och ha den kvar. Jag är jättekluven eftersom han är så bestämd över att inte ha ett förhållande, men samtidigt inte vill skilja sig. Jag vill egentligen inte skicka in skilsmässan själv, men det ser ju ut som om jag blir tvungen att göra det i alla fall.

Jag vill verkligen inte vara KK med min egen man. Jag önskar bara att han kunde vara ärlig mot mig. Tyvärr tror jag inte att han själv vet vad han vill, just nu. När jag träffar honom, så ser jag ren kärlek stråla ur hans ögon, men han vill inte erkänna det, inte ens för sig själv. Han vill mig väl och vill att jag ska vara lycklig. Men jag är inte lycklig i detta ingenmansland. För mig är det antingen eller. Jag nekar honom vad han vill ha just nu. Han säger att han vill ha mig och han gör vad han kan för att få mig. Men jag vägrar sådana närmanden, eftersom jag inte vill vara hans KK.

Du kan ha rätt i att han vill testa tjej-marknaden. Jag träffade honom bara för någon timme sedan och pratade med honom. Han sa då att jag var fri att välja en annan man så klart, inte pojkvän utan man som jag vill gifta mig med. Hur nu det ska fungera? Jag gifter ju mig inte med någon utan att ha pojkvänsfasen före?! Men jag fick känslan av att han också ville höra detta från mig, dvs få tillåtelse att få ha tjejer. Det fick han inte. Jag sa, antingen eller. Och när vi bara är vänner, så är jag som vilken vän som helst och vänner har man inte som KK. Han fortsatte att charma tills jag for. Men någon skilsmässa vill han inte ha. 

Kanske är han rädd att ta fel beslut, kanske vill han ha mer tid att fundera om vi kan gå vidare tillsammans? Jag vet inte och risken finns att han inte vet det själv.

Tycker du ska avsluta helt och inte ha någon konakt med honom, han vill nog bara ha dej som KK.

Det är bedrövligt att han anser att du är en slags människa som han inte ser som sin jämlike, låter lite som om att det är kulturella skillnader mellan er.

Du får härda ut så gott det går. Antar att ni inte har barn tillsammans så skillsmässan går väl relativt fort.
Försök vara aktiv träffa alla vänner, släkt o andra som du kan få hjälp av.
Ha det så bra!

Ja du har rätt, det finns kulturella skillnader mellan oss. Jag har nu förklarat skarpt för honom att jag aldrig mer kommer att vara en kvinna för honom, ett sexobjekt. Om han vill ha mig som vän så är jag som vilken annan kompis som helst. Han förändrades därefter i sitt sätt mot mig. Han är fortfarande trevlig, men så länge jag inte säger emot och nämner skilsmässan. Då blir han arg och är inte mottaglig för vad jag säger. Han vill verkligen inte skiljas på riktigt men vill inte ha ett förhållande. Lämnar jag själv in skilsmässan så kommer det att ta sex månader eftersom han vägrar att skriva på, så det har ingen betydelse att vi inte har gemensamma barn.

Det är mycket fokus på vad han vill. Vad vill du? Ser du någon framtid med den här mannen? Inte som den man han kan bli utan den han är idag, för du vet ju inte vad framtiden kommer att ge, eller hur? Han kanske inte kommer förändras ett dyft. Lägg fokus på dig och ditt liv, ta kommandot över dig själv och över hur du vill må och hur ditt liv ska se ut. Jag tror du behöver någon som stöttar dig i det här för det märks rätt tydligt att du fortfarande är fast i hans manipulativa värld och att fokus ligger bara på honom.

Hur är situationen. Hur länge har ni varit tillsammans. har ni barn? Hur gamla är ni? Är det tillfälligt hur han behandlar dig? Berätta mer om omständigheterna så kan det vara lättare att förstå hela bilden. 

Jag vill ju reparera vårt äktenskap. Jag vill fortsätta att ha honom kvar i mitt liv. Men som han är i dag med de psykologiska problem som han har, så passar vi inte varandra. Vi tar sönder varandra hela tiden så länge vi bor ihop. Hans humör är fruktansvärt när han sätter den sidan till och jag ser att han är betydligt lugnare nu när vi inte bor ihop. Jag inser att vi inte ska bo tillsammans under dessa förhållanden. Det går ju iofs att vara särbos under dessa omständigheter.

Vi älskade varandra djupt innan dessa psykologiska problemen sakta dök upp för några år sedan och jag älskar honom fortfarande djupt. För mig är det jätteviktigt att han ska må bra och om det betyder att jag måste ge upp honom som make, så får det bli så. Själv vet han inte riktigt vart han har sina känslor. Han är känslokall, och känner inga känslor alls. Men detta skyller jag på hans djupa psykologiska problem. Samtidigt så bryr han sig väldigt mycket om hur jag mår och att jag ska ha det bra osv. Han vill se mig lycklig, men under de här omständigheterna kan jag inte vara lycklig. Jag känner mig i ett ingemansland och vet inte vilken fot som jag ska stå på.

Han manipulerar mig, det gör han, men om det är medvetet eller omedvetet är osagt. Jag tror inte att han vet vad han vill längre. Han vill ju inte heller förlora kontakten med mig, han vill ha mig kvar i sitt liv, det har han varit tydlig med. Han vill inte ha ett förhållande, han vill inte ha ansvar för någon annan människa, han klarar inte av att ta ansvar för sig själv egentligen just nu. Han vill heller inte ha ett förhållande med någon annan kvinna och han vill aldrig gifta sig igen. Han påstår att han är en man som helst ska leva själv, ensam utan förpliktelser mot någon annan, inte ens barn. Han har inga barn och både vill ha och inte vill ha barn. Det är väl ansvaret för någon annan som han inte vill ha misstänker jag.

Själv är jag glasklar med vad jag vill, jag vill försöka att reparera oss. Om han nu inte vill ha ett förhållande överhuvudtaget, så vill jag kunna gå vidare med mitt liv. Kanske hitta en annan man att leva med, för själv är jag för att man ska vara två i livet. Men så länge han finns med i bilden så kan jag inte det. Mina känslor för honom är så starka och jag kan inte för allt i världen se att han försvinner från mitt liv. Jag vill verkligen inte förlora honom och tar honom då hellre som min bästa vän.

Mitt problem då är hur jag ska släppa min kärlek till honom som min man? Hur gör man med övergången som bara vänner på bästa sätt? Vi har varit tillsammans i fem år och varit gifta i tre år. Han har inga barn men jag har barn sedan tidigare. Han är yngre än mig och han är inte svensk. När han började att förändras så blev han elak mot mig, men jag visste att han egentligen inte ville vara det, jag var den som var närmast honom och därför vågade han visa den sidan mot mig. Han har haft det väldigt jobbigt i sitt hemland och det är väl en av anledningarna till varför han mår så dåligt just nu. När problemen började för några år sedan så drog han sig undan från mig och höll sig mer borta än hemma och det blev värre det senaste året. Som jag förstår så var det för att skona mig från hans humör, säger han. Han ville inte skada mig mer än vad han gjort. Så fort han blev arg så gick han ut och arg blev han oftare med tiden. Han kan inte kontrollera sig när ilskan kommer över honom. Han har aldrig slagit mig, men det har varit grym verbal misshandel. Han tryckte alltid på den punkt som han visste gjorde mest ont. Men så är han mot alla när han är arg, inte bara mot mig. Nu sedan vi bor på skilda håll så är han betydligt mycket lugnare och säger att han uppskattar mig mycket mer. Han säger att han vill se på mig, han vill lyssna på mig, han vill vara med mig, han vill verkligen inte förlora mig och detta är han mycket tydlig med. Men han vill inte ha ansvaret för någon annan människa när han inte kan ta hand om och älska sig själv. Just detta med hans dubbla budskap gör mig så förvirrad. Han vill ju ha mig fullt ut, alla fördelar som fru, men han vill inte ta ansvar för någon annan än sig själv. Ibland vet jag inte om han själv förstår vad han säger och menar. Hans depression är så djup just nu.