Alfred811 skrev 2013-12-07 19:57:37 följande:
Så om du känner i djupet av dig själv att du inte vill vara melankolisk så ska du inte försöka vara dig själv. Om du vill det, självklart. Frågan du behöver ställa dig själv är vem du vill vara - hur ser den mest attraktiva du ut?
En mycket intressant diskussion får jag säga. Tyvärr kan det vara mycket svårt att skilja ens innersta önskningar från den projicerade bilden av hur man "ska" vara. Om man tex vill vara en social, framåt och flörtig person för att det är de som får saker och ting i livet så är ju inte det en bra anledning. Då går man emot sig själv. Då kan man hamna med människor som man egentligen inte trivs med, eftersom man har skapat en fasad och går emot sitt innersta. Men om man är som man innerst inne vill vara (om det så innebär att man ändrar med tankekraften och på sådana sätt som du beskrivit), och har byggt upp sitt självförtroende, så kommer man att dra rätt personer till sig. I det långa loppet så vill man väl hitta den rätta.
Jag skulle rekommendera att man skriver ner det man funderar över. Namnger ens egenskaper och funderar över för och nackdelar med dem. Då kan man bestämma huruvida det är någonting man vill ändra på eller ej.
Sen att vara melankoliker är inte nödvändigtvis negativt tycker jag. Det finns många fördelar med det. Varje negativ egenskap kan bära med sig positiva fördelar, och tvärtom. Att vara pessimistisk, det kan även vara att vara skeptisk på ett sunt sätt. Att ha djupa känslor (som melankoliker har) kan vara en möjlighet till att utveckla konstnärlig talang.
Själv fann jag självkännedomen och självförtroendet, och sedan hittade kärleken mig och inte tvärtom (är en blandning av flegmatiker/melankoliker). Jag visste att det fanns saker som borde ändras och finslipas, och tillsammans har vi jobbat på det. Ibland behövs det att man har någon som kan sporra en och stötta en till att man faktiskt kan. Men förändringen sker inom en själv.
(en något rörig text blev det, ursäktar)