Hur skulle ni gjort??

Hejsan!   

Jag skulle vilja ha en annan synvikel och råd från er om detta dilemma jag befinner mig i nu.
Som allt annat här i världen finns det en historia bakom allt, även här...men jag tar det kort.

Jag och mitt ex bröt upp i april i år, vi har 3 barn som vi hade varannan vecka. I maj träffade han sin nuvarande, vilket blev en jobbig historia bla hur allt gick till och sen hur det blev på jobbet, vi jobbade alla 3 på samma jobb. Plus att jag fick hela ansvaret för vårt hus vi hade som vi försökte sälja, även lånen fick jag betala allt för ibland.

Jag träffade i juli en kille som jag föll pladask för, vilket inte var tanken. Jag hade velat må bra innan jag inledde en ny relation. Jag flyttade ner till honom för jag orkade inte med livet här uppe, allt skit från dem och allt på jobbet det blev för mycket för mig. Barna fick bo hela tiden hos sin far, för deras skull för jag kunde inte riktigt vara den mamman jag ville vara. Plus att jag fick inte ta med dem för deras far. Det var ett svin svårt beslut men jag vill må bättre. 

Men då jag inte fick så mycke jobb som jag önskat för att klara mig, beslöt jag mig för att flytta upp igen mot min vilja. I samma veva fick jag även veta att mina barn mådde dåligt så då kändes beslutet så självklart. Jag har barna varannan vecka igen, och allt skit har kommit tillbaka mellan ex:et och hans nya och mig...jag kom tillbaka till helvetet igen( det känns verkligen som så). Hans nya vill bestämma allt som rör barna, och allt jag gör är fel fast jag försöker tillmötesgå dem. Jag gör så hon bryter ihop för allt, jag vet varken hur eller vad jag gjort eller hur jag ska bete mig för att inte få nå skit. Jag jobbar fortfarande på samma jobb som ex.ets nya så det gör saken inte bättre. Vi gick till och med på samtal för att vi ska få en bättre relation alla 3 för barnas skull. Men efter att jag gråtit en gång där ville inte ex:ets nya fortsätta. Jag fick inte visa mina känslor. Jag går numera själv för att få hjälp och stöd.

Jag mår skit igen och är just nu sjukskriven och min kropp skriker att jag vill härifrån igen, jag vill må bra men vill inte lämna barna igen...det gjorde för ont sist. De betyder så mycket för mig, de är ju dessutom inte så gamla. De är 6, 4 och 2 år. Jag får inte ta med dem ner men ex:et orkar inte ha dem på heltid heller. I det hela är jag gravid och vill verkligen ner till min älskling/ pappan till bebisen för att vi ska kunna få till en familj innan bebisen kommer. Och nej, min pojkvän kan inte flytta upp...han har sin anledning med sina 3 barn och det respekterar jag.
Men jag vet inte hur mycket jag orkar med, jag vill inte må dåligt och ta hand om en bebis själv och de andra 3 varannan vecka. Visst jag skulle klara det, men jag vet inte hur glad och hur mycket energi jag kommer ha. Jag vill ju vara en så bra mamma som möjligt till mina busar.

Men hur skulle ni gjort, bott kvar eller försökt få med barna och flyttat ner?? Är tacksam för andra synviklar som sagt!