Diagnosen kom idag, jag vill inte vakna imorgon!

Hej förstår din känsla.. Min tjej utreds just nu, hon är 7 år. Vecka 3 får vi diagnos. Jag misstänker högfungerande autism, eller enbart autism... Ena stunden känns de skönt och få veta, samtidigt har jag panik över att höra det.. Men man får se framåt, lättare och förstå beteenden mm.. och hjälp man kan få... Kämpa på...

Sonen är inte döende, han har ett funktionshinder.
Perspektiv!

Tillåt dig att sörja!

Min son har autism och ADHD, han är 7 år.

Allt går med rätt stöd

Hej ts, 
jag är inte förälder utan annan närstående/vän till flera personer med olika autismspektrumdiagnoser. 

Det sades bra ovan, att du skall ge dig tillåtelse att sörja. 

Men du skall veta att det idag finns kunskap och strategier som gör livet lättare. Det finns många föräldrar därute som kan dela sina rön med dig. Så snart du känner att du orkar, kontakta en patient/föräldraförening och be om hjälp att nysta i vad du behöver kunna och göra för att ditt barns framtid skall bli så bra som möjligt. 

Din pojke är ju fortfarande sig själv, underbar och älskad, där har inget hänt! Så det finns ju mycket att bygga på !

Din pojk är väl samma fortfarande för han är väl inte sin diagnos

Jag vet precis vad du går igenom. De känslorna sköljer också över mig emellanåt. För mig hjälper det att tänka att vi aldrig vet hur livet kommer att bli för våra barn. Jag har en normalstörd dotter och det finns ju 1000 saker som kan gå fel med henne också. Det är inte givet att hon heller blir lycklig.

Och när det gäller vår Aspie-kille sa jag en gång när jag jämförde med en familj som jag tyckte hade det mycket svårare än vi att jag tyckte att vi var lyckligt lottade.
Maken svarade då: "Det har jag alltid tyckt".
Och där har han ju så rätt! Sonen är den han är och han är faktiskt helt fantastisk. <3

Din son är den samma som han alltid varit, skillnaden är att han (och ni) nu kan få stöd och hjälp, och slipper kämpa själva. 

Ja, det är en sorg ibland. Det är tungt. Det känns orättvist ibland. Det är mycket att ta in. Men det finns också mycket hjälp, hjälpmedel, terapi, träning m.m. 

Det finns grupper på facebook för föräldrar till barn med autism, där kan man få mycket stöd. Gå med i autism&asperger-förbundet eller riksförbundet Attention. Titta på "Liv med autism" på UR Play. Prata med bup/hab, be om att få träffa en kurator själv. Gå föräldrautbildningar, där träffar ni också likasinnade. 

Läs böcker. Bo Hejlskovs "Problemskapande beteenden vid utvecklingsmässiga funktionshinder" är en bibel för att hjälpa med att både förstå och bemöta er son. Det finns också många böcker om just autism, vad det är och vad det innebär. 

Jag kan inte förstå din känsla. Jag kan inte tänka mig att du innerst inne verkligen skulle vilja försvinna och "slippa" din son.

Vår son, 7 år, fick autism- och adhd-diagnos för några månader sedan. Jag känner att jag måste och vill kämpa för honom - för att han ska bli förstådd och kunna må bra i skolan, för att han ska få rätt stöd av vården och samhället, för att vägleda honom genom livets alla sociala situationer. 

Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så viktig och behövd som nu! 

Jag har även en man med psykiska funktionshinder, så det finns två i familjen som behöver mitt stöd och min vägledning dagligen. Visst kan det kännas tungt ibland, men om jag pratar om det får jag beröm och förståelse från andra, och då kommer jag tillbaka till den känslan jag vill ha: Att jag är stolt över att jag kämpar för min familj! 

Hoppas du kan vända din rädsla till stolthet, du oxå!