Handlingsförlamad

Mitt stora problem är att jag aldrig gör något. Jag vågar inte längre hoppas på att något jag tar mig för leder till något gott. Alla val jag har gjort genom mitt liv har bitit mig i arslet så att säga. Jag ångrar precis allt!
Det i kombination med att jag aldrig vetat vad jag vill göra, vare sig det handlar om vad jag vill göra med mitt liv eller bara för stunden, har lett till att jag ifrågasätter varje val gång på gång på gång igen så till den grad att jag redan i förväg vet att oavsett om jag klarar det eller ej så kommer jag att ångra att jag tog mig an uppgiften, utbildningen, jobbet, förhållandet, barnet...

Man kan jämföra det med en pessimistisk inställning som många har, "jag klarar det aldrig" fast i mitt fall kan det lika gärna vara att jag vet om att jag klarar det. Det är snarare "Äh! jag kommer att ångra det i vilket fall" den inställningen gör att jag inte drömmer, har planer... vill nånting.
Jag kan få infall som... "jag vill plugga till spelutvecklare" med en gång går processen igång och tankarna flödar. "klarar jag det? Om jag klarar det, är det värt tiden och studielånet? Vill jag det tillräckligt mycket? Finns det jobb inom det? När jag ändå klarar det, kommer jag att vara lycklig eller blir jag fast i ett tradigt jobb där kreativiteten jag har förtrycks till förmån för monotona tråkiga arbetsuppgifter?"
I nästan alla fall lägger jag ned tanken som ett dumt och ogenomtänk infall, avfärdar allt med logiken att om jag ångrar mig så har jag investerat alldeles för mycket tid, pengar och energi i något som i alla fall föll platt.

Så har det varit med allt jag har företagit mig. Slutade simma för att jag alltid kom på andra plats i tävlingar. Ville göra lumpen för att testa mig själv (dåligt val). Tog ett jobb för att det verkade som ett bra och logiskt beslut men avskydde det. Tog ett annat jobb för att jag tyckte om att arbeta där och fick istället arbeta förjävla mycket och utnyttjades så till den grad att jag fick krämpor och utförde olagligheter (på begäran).
Även val av partner, familjesituation och att skaffa barn. Jag ångrar alltihop! Skulle hemskt gärna avsluta allt sådant, skiljas, flytta, skita i allt men min jävla ansvarskänsla och den lilla självrespekt jag har kvar håller mig fast och jag vet att i samma stund som jag mår bra på egen hand kommer jag ångra även det valet.

Så vad gör jag idag? Jag suckar mest, gör allt per automatik. Skrattar sällan, pratar inte alls om jag inte blir tilltalad och det är ett måste att prata. Håller mig osocial, uppmuntrar sambon till hennes aktiviteter så jag får sitta själv och bara stänga mig inne.
Det ska tilläggas att jag som person är otroligt rastlös och mår dåligt av att inte göra något samtidigt som varje val och handling är nästan förbestämd att sluta i nått dåligt. Antingen gör jag nått för mig själv och får ta ett gräl med sambon "men den filmen skulle ju VI se!" om jag går på bio eller "jaha, du tänkte inte på att fråga om jag skulle med?" om jag vill simma eller gå till gymmet.
Det är inte bara sambon heller, i så fall vore lösningen enkel, utan jag själv ågrar ofta att jag gick på bio "var den filmen värd pengarna?" om jag går på krogen "vad fan gick jag på krogen för? jag har redan partner och sprit är billigare på systemet."

Om jag hade några intresse skulle jag kanske praktiser dom men istället fördriver jag tiden mest med spel, film, tv, umgänge... det känns så krystat och som att jag bara gör det för att försöka roa mig, fördriva tiden... jag saknar att göra nått meningsfullt men då kommer åter alla tankarna så fort det handlar om val.
Lyckligast är jag egentligen när jag sover och vore det möjligt skulle jag gärna sova till den dag jag dör. I drömmarna är jag inte besvärad av verkligheten, min oförmåga, varje dröm är inte en fortsättning på den gammla så val har väldigt liten effekt i långa loppet.

Jaja... jag vet inte som sagt vad jag vill med tråden men den tar slut här. Ser fram emot att ångra att jag postade den.