Börjar om igen.

Hej! Det är inget man önskar någon annan, men det är skönt att inte vara ensam!

Jag har haft två missfall, ett i juli i vecka 12 och ett i november i vecka 8. Väntar nu på första mensen, den borde komma imorgon om det inte blir ett plus. Vi har försökt i 1,5 år nu så vi såg ingen anledning att skydda oss när jag hade slutat blöda.

Vi har båda gångerna berättat för närmsta familjen och vissa vänner, för man behöver deras stöd om något går fel och glädjen blir större när man kan dela den. Sen har jag berättat för många fler att jag fått missfall, ibland har man mindre bra dagar och då är det skönt att folk förstår varför. De mindre bra dagarna blir färre ju längre tiden går dessutom, men ibland blir man extra påmind.

Jag har också träffat på mindre bra gynekologer, men också några riktiga guldkorn! Att rabbla statistik och prata om tacksamhet när man precis har fått missfall är inte riktigt rätt, då är det bättre att bara beklaga och sen vara tyst.

Nu ser jag fram emot ett nytt år, med mindre sorg och mer glädje

Jag är 28, min man också, det är första barnet för oss.

Min mens kom strax innan julafton, lite tråkigt som vanligt men också lite skönt att det inte tog sig direkt. Självklart letade jag tecken, kände allt möjligt och till ingen nytta Så nu ska jag försöka att inte känna efter en massa...

Ja, visst är det svårt! Jag kommer säkert börja känna efter inför nästa bim också, man gör det ju nästan utan att tänka sig för. Jag har slutat att testa innan bim dock, har båda gångerna visat svagt plus först någon dag efter bim så det är ingen idé att testa innan, för det kommer vara negativt oavsett vad. Men först en ägglossning, som jag tror kommer samtidigt som du har bim Jomila

Hoppet är ju vad man ständigt lever på, sen vet ju hjärnan att det inte är realistiskt men hjärtat önskar Efter mitt första missfall var jag orolig att vi skulle behöva vänta ett år till innan det tog sig igen, men den gången gick det på tredje försöket så det är inte helt orealistiskt att det går mycket snabbare för er nu! Tyvärr blev det ett missfall till för oss, men det gör att jag inte oroar mig så mycket för att behöva vänta länge denna gången. Även om det finns en liten rädsla kvar... Är mest orolig för den långa väntan som börjar när nästa plus kommer och allt jag kommer känna efter och oroa mig över.

Jag har bim 17 januari. Så om en vecka får vi se om jag kan hålla mig ifrån att känna efter Hur går det för er andra?

För mig tog det nästan 6 veckor från det att allt kom ut, jag fick ett vul innan jag åkte hem efter att ha fått en dag på sjukhuset med tabletter så vet att allt utom lite blod hade kommit ut. Men när jag skrapades så tog det lite mindre än 5 veckor innan mensen var tillbaka, men då vet man ju också att allt kommer ut. Extra jobbigt för dig som fick skrapas så långt efter! Inte så konstigt att det blir extra lång väntan, men fortfarande jobbigt.

Hmm... Jag blev tillsagd att jag kunde blöda upp till 4 veckor efter tabletterna, men att det skulle minska allt eftersom. Vad de sa efter skrapningen minns jag inte riktigt, tror det var något liknande fast att det troligaste var 1-2 veckor.

Visst är det bara några veckor och ser man till det hela är det väldigt kort tid, men oj vad långsamt det går!

Jag har varit ledig nu över jul och nyår, har haft alldeles för mycket tid att fundera och känna efter, så det är väldigt skönt att börja jobba imorgon och få lite annat att koncentrera sig på

Haha, även jag har svårt att hålla isär våra inlägg och vem ni skriver till ibland, mycket förvirrande lika namn vi har valt

Min historia... Jag är snart 29, vi har försökt skaffa barn i 1,5 år. Det tog ett år innan jag blev gravid första gången, det slutade i missfall i vecka 12 och jag skrapades. På tredje försöket efter det blev jag gravid igen, det slutade i ma i vecka 8, fostret hade dött i vecka 6+2. Den gången fick jag tabletter.

Jag har haft en mens sen sista missfallet och räknar nu ner till nästa bim den 17/1. Största funderingen och rädslan just nu är; hur lång tid tar det till nästa gång?

Vad bra att du la ihop presentationerna!

Jag blödde i en vecka tror jag, kanske lite mer. Ganska likt en mens, men fler dagar med väldigt lite blod. Fick ta det ganska lugnt också, för en lång promenad tex ökade på blödningen. Vi hade precis påbörjat vår semester när det hände, två veckor i Europa inkl operation och övernattning på ett sjukhus i Tyskland, och blödningen var slut innan vi kom hem.