Avskyr att dottern sover i vår säng!

Nr 2 mycket bra tips och även självklart nr 3 ;)

Men nr 1 kan va en väldigt lång period.

Jag har varit mörkrädd så länge jag kan minnas. 
Hos mamma fick jag alltid krypa ner, men inte hos pappa (skilda föräldrar)
Hans fru tyckte jag va fjantig. Ibland la jag mig på soffan hos hunden men då fick jag bannor för det med för att då blev hunden orolig och tassade fram och tillbaka mellan soffan och deras sovrum.
Istället somnade jag oftast om av ren utmattning =/ ingen hit.

Jag har haft svårt att sova ensam ända fram till jag gick KBT-terapi för mörkerrädslan.

Nu menar jag inte att alla barn är lika sjukligt mörkrädda och otrygga som jag var. 
Men det kan va värt att tänka på.

Kom bara ihåg att aldrig förminska flickans rädsla.

Du har aldrig varit mörkrädd du.
"Om hon fortsätter komma till våran säng så är det inte för att hon är rädd utan för att hon är van"
Oerhört korkat skrivet!
Jag hade inte blivit hjälpt av nån nattlampa! Det var ej kolsvart i rummet jag sov i, jag var mörkrädd och otrygg ändå. Hade ingen vana av att varje natt gå in till min mamma. Jag försökte faktiskt själv först, innan jag gick. För att bara ta modet och resa mig ur sängen och gå genom ett halvdunkelt hus var otroligt jobbigt.

"Jag skulle ha låst sovrumms dörren då har hon inget annat val än att gå tillbaka till sin egen säng."
 Elakhet när den är som värst, vilken hemsk inställning.

Tänk om vuxna kunde ta mörkrädda barn på lite större allvar, det är inte alltid en fas, som växer bort, när ska det inses i de vuxnas värld.