Nu är jag förvisso singelpappa men detta är vad som gäller hemma hos oss:
Barnen somnar (nästan) alltid i egna sängar men om de vaknar av t.ex. en mardröm får de _självfallet_ komma och lägga sig i min säng.
Om jag hade funnit en kvinna som invände mot detta så hade hon fått sova någon annanstans...
Trådar som den här får mig bli ledsen å barnens vägnar. Hur kan det någonsin på något sätt bli en belastning eller kännas fel att få ha era barn i närheten? Hur kan ni påstå att det är jobbigt om barnen, tillfälligt, söker trygghet/närhet genom att vilja sova i er säng?
Jag skriver "tillfälligt" eftersom det snart nog kommer vara så att barnen växer upp och då kommer de definitivt inte vilja sova i samma säng som er längre. Skillnaden mellan mina och era barn är att mina kommer minnas att jag alltid välkomnade dem när de kände att de behövde litet trygghet. Det lär inte era göra.