Avskyr att dottern sover i vår säng!

Men är samsovning ALLTID bäst för alla? Har ett exempel på en familj, som jag inte var närmare bekant med, men blev "informerad" av mamman själv på ett föräldramöte inför en klassresa i årskurs 6. Den mamman skulle självklart följa med på resan som klassförälder eftersom dotter X "inte kunde sova utan mamma i samma rum", (brett leende i samförstånd mot några andra mammor till X kamrater) "jag har ju varit med på både pyjamaspartyn och översovningar, så nu blir det klassresa."
Jag fattade inte riktigt vad hon menade, så jag frågade henne efter mötet. Jodå, dottern sov fortfarande i mammas och pappas säng (12 år på det 13:e) varje natt. Om hon skulle sova över hos kompisar kom mamman och sov över i samma rum som flickorna. Han dottern pyajamsparty/översovning hemma, sov mamman på madrass i samma rum som flickorna.
Dottern har ingen diagnos, i övrigt var hon en flicka som vilken som helst. Mamman var mycket belåten med att dottern var så beroende av hennes närhet nattetid. Vad flickans pappa ansåg vet jag inte.

Är det sunt? Om ett barn (12 år) inte vågar sova utan mamma ens om de har fyra vänner i samma rum är det väl något som är fel? Jag skulle som förälder bli väldigt orolig.

Men hur är det att som barn sova tillsammans med föräldrar som helst inte vill ha en där? Som inte tycker att det är mysigt? Utan som egentligen ogillar hela arrangemanget och helst velat sova själva? Barn är receptiva och har en tendens att rikta skulden för misstämning mot sig själva.

Och hur lätt är det att särskilja vad som är egna behov eller barnets? Jag möter många föräldrar som projicerar sina egna behov och önskningar på sina barn. Jag har säkert också gjort mig skyldig till det nån gång, omedvetet, precis som de allra flesta föräldrar.

Det är klart att man inte ska avvisa barn som är rädda och olyckliga. Men man utvecklar vanor även med sömnen, när man somnar, hur man somnar och om lampan ska vara tänd eller släckt osv. Nattvandring kan vara en vana, det är inte alltid ett tecken på otrygghet eller rädsla.

Det är bra om man vågar se sig själv utifrån ibland. Våga ifrågasätta vanor som blivit så naturliga att man inte ens tänker på dem, val man gör utan att reflektera längre och sättet man talar om och till andra.

Och man ska aldrig glömma, att barnen en dag är vuxna. Och de kommer, precis som de allra flesta av oss se tillbaka på sin barndom och tänka på sina föräldrars misstag och säga; Så ska jag aldrig göra/säga!!