Vill hellre leva ensam - är det ovanligt?
Jag och min man separerade för ganska exakt ett år sedan. Det var han som ville flytta ut, tyckte att vårt förhållande bara gick utför och vi behövde stoppa det för att kunna antingen gå vidare tillsammans eller var för sig. Även om det kändes otroligt jobbigt och jag kände mig sviken av hans beslut, tackar jag honom idag. Vi har ett mer vänskapligt förhållande nu, trots att vi fortfarande är separerade. Jag har gått i terapi och mår så mycket bättre. Jag har vant mig vid att vara själv med våra 3 barn och kan också se det sköna med att vara själv när barnen är hos pappa. Livet går runt ganska bra, trots allt, och det är mer harmoniskt nu än innan. Jag trivs alltså helt ok med situationen och lever hellre ensam än i det förhållande vi hade mot slutet. Vi hade varit tillsammans i 15 år, och är fortfarande gifta på pappret. Jag känner inget behov alls av att hitta någon ny man. Faktiskt känns det som att det bara skulle komplicera livet. Det känns bara inte värt det. Men jag märker att vissa i min omgivning inte gillar att jag vill leva ensam. De blir till och med provocerade när jag säger så. Som om jag inte kan mena allvar. 'Det här är ju ändå bara ditt första äktenskap' har en av mina vänner sagt. Som om det var självklart att jag skulle gifta mig igen. Runtomkring hör jag bara om dessa 'lyckade' nya bonusfamiljer och det verkar som att man liksom måste träffa någon ny för att samhället ska acceptera en efter en separation. Varför är det så här? Varför är det så svårt för andra att förstå att jag trivs bättre själv än med en ny man? Får man inte lov att leva själv för att bli accepterad i dagen samhälle? Måste man vilja få ny man med bonusbarn för att bli godkänd? Eller är det fler som känner som jag?
