Gränslöst barn?

Anonym (Emma)

Äldre 17 Dec 23:29
25 svar

Återställ Anmäl

Gränslöst barn?

Vi bor på en liten gata med småhus (fem hus på vardera sida gatan), är ganska nyinflyttade.
I huset mittemot oss bor William, en pojke på 4,5 år. Han är ute ensam och leker på gatan väldigt ofta, och så fort man öppnar sin ytterdörr/parkerar bilen, kommer han rusande och frågar en massa saker. Han vill följa med oss hem, eller om jag är på väg och ska handla, vill han följa med!
I helgen var svärfar varit här och hälsade på för första gången, och när han skulle åka hem var William ute på gården, han rusade fram till svärfar och ville inte att han skulle åka(!) De har aldrig ens setts.
När svärfar skulle backa ut bilen, försökte han blockera vägen och skrek: Nej åk inte!!

Han ställer sig ibland och blockerar vår ytterdörr och ropar: "Kan ni inte leka med mig???"

Jag vet att barn är olika, men är detta verkligen normalt beteende.
Vi känner inte detta barnet eller hans familj alls.
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Gränslöst barn?
Anonym (Emma) Trådstartaren

Äldre 17 Dec 23:47
#3

Återställ Anmäl

Ja, jag vill inte vara elak, men det är lite irriterande när man kommer hem från jobbet och han försöker tränga sig in i hallen.
Mina barn har aldrig betett sig ens i närheten...
Jag hade för egen del inte låtit min fyraåring leka själv ute på gatan, visst, det är är en pytteliten 30-väg, men precis nedanför går en 50-väg där både bilar och lastbilar gärna kör i 60-70.
Anonym (Emma) Trådstartaren

Äldre 18 Dec 00:07
#6

Återställ Anmäl

Principia skrev 2013-12-17 23:58:59 följande:
Känns som att detta barn skulle kunna råka riktigt illa ut om han träffade på fel person :(
Har också tänkt på det!
Anonym (Emma) Trådstartaren

Äldre 18 Dec 00:08
#7

Återställ Anmäl

Anonym (föräldrarna) skrev 2013-12-18 00:06:12 följande:
Har du pratat om detta med barnets föräldrar?
Nej, jag känner inte barnets föräldrar alls. Vi har bara hejat på varandra, inte mer...
Anonym (Emma) Trådstartaren

Äldre 18 Dec 00:12
#10

Återställ Anmäl

Mariohn skrev 2013-12-18 00:08:41 följande:
Varför går ni inte över och pratar med barnets föräldrar?
Jag känner inte dem alls, och det kan vara väldigt känsligt att ifrågasätta barns beteende. Särskilt om man inte känner dem. Vill inte bli osams med grannarna heller.
Anonym (Emma) Trådstartaren

Äldre 18 Dec 00:16
#11

Återställ Anmäl

Anonym (föräldrarna) skrev 2013-12-18 00:12:05 följande:
Ok. Jag tänkte bara, att dom kanske inte vet om att barnet beter sig såhär. Du kanske borde ta upp det nästa gång du möter dom?
Men jag tänker att de måste ju ha lite koll på vad barnet sysslar med ute?
Även om man inte är med själv, så har man väl lite koll?
Det har hänt att han sprungit efter mig på gatan och ropat och frågat en massa även när mamman varit med...

Har aldrig sagt mer än "hej" till dem, och skulle jag plötsligt komma och börja ta upp deras barns beteende, är risken stor att de skulle ta illa upp.
Anonym (Emma) Trådstartaren

Äldre 19 Dec 00:12
#15

Återställ Anmäl

Anonym (Maria) skrev 2013-12-18 22:29:51 följande:
På det sätt du beskriver pojkens beteende låter det inte helt omöjligt att ngn form av störning/ diagnos ligger bakom hans agerande. Detta i kombination med icke närvarande föräldrar. Men - ni kommer förmodligen få det ganska besvärligt med detta grannbarn om ni inte markerar nu. Det som är mest oroväckande är väl att ropa till en främmande person ; nej, åk inte! Och sedan ställa sig i vägen... Mitt råd är iaf att nästa ggn barnet dyker på så här, säg att nu vill jag säga hej till din mamma eller pappa och prata lite. Presentera dig och fråga helt enkelt om det är ngt du borde veta eller tänka på som granne i mötet med detta barn. Var ärlig; säg att jag har blivit lite fundersam och även orolig över vissa situationer som uppstått när barnet är ute själv. I mitt tycke är en markering men samtidigt en väckarklocka på plats för dessa föräldrar.
Bra tankar!
Ja, det var då jag på allvar började reagera, när han försökte stoppa svärfar, en helt främmande karl, från att åka iväg...
Jag har som sagt hejat på barnets föräldrar, de har en bebis som är under året också. Jag träffar sällan på föräldrarna, men det skulle kännas dumt på något sätt att börja prata om deras barns beteende det första man gör
Anonym (Emma) Trådstartaren

Äldre 20 Dec 00:01
#18

Återställ Anmäl

Anonym (sara) skrev 2013-12-19 00:33:47 följande:
Stackas pojk. Risken är väldigt väldigt stor att något händer honom. sen som förälder tyvker jag de e konstigt att dem inte reagerar att barnet är borta. För de e han ju om han är hos er å föräldrarna har noll koll. Tyvärr tror jag föräldrarna har något slags handikapp så dem förstår Inte riktigt innebörd med det hela. Finns sådana som behöver bostöd å hjälp med sådant. Hade jag varit dig hade jag ringt soc Barnet kan fara väldigt illa annars.
Jag tror inte föräldrarna har något handikapp, har inte alls fått den uppfattningen.
Han är inte hemma hos oss, utan han har på sin höjd stått i vår trädgård eller på våran trappa och blockerat dörren, eftersom han vill att vi ska leka med honom på gatan/lekplatsen.
Anonym (Emma) Trådstartaren

Äldre 20 Dec 00:07
#19

Återställ Anmäl

Anonym (närvarande) skrev 2013-12-19 01:15:03 följande:
Min son är precis likadan. Har kämpat med detta gränslösa beteende sen han var liten. Fick sk hjälp av socialen med familjebehandling men de löste absolut ingenting. Han kan gå fram till vem som helst och prata, bjuda in sig själv osv. Jag är fullständigt medveten om vad detta kan ställa till med och hur det kan och uppfattas. Har fått höra många gånger att jag inte är en närvarande mamma men jag är ute med honom jämt. För att övervaka och se till att han inte försvinner iväg med eller till någon. Han ska nu utredas för bl a adhd och då får vi förhoppningsvis hjälp från kompitenta människor som kan ge hjälp, råd och stöd.

Ts, även om du inte känner föräldrarna, så ta kontakt och prata med dom. De är med stor sannolikhet införstådda med sin sons problematik och skulle inte bli arga om du tar upp problemet med dom. Då har de ju iaf en ärlig chans att isf få berätta om pojken och slippa få en anmälan på sig.
Jag har inte tänkt anmäla dem eller så...
Jag undrar om de är införstådda verkligen, varför låter man i så fall fyraåringen leka ute själv jämt och ständigt?

Nu senast i går skulle jag och ett av mina barn ta bussen till centrum. På väg till hållplatsen upptäckte jag William komma springandes mot oss. Han frågade i detalj vad vi skulle göra, och varför. Sen satte han sig bredvid mig i bussen. Hans mamma var alltså hela tiden med!
Likadant gjorde han för ett tag sen när min syster hade hälsat på oss och skulle åka hem.
Anonym (Emma) Trådstartaren

Äldre 23 Dec 16:06
#21

Återställ Anmäl

Anonym (sara) skrev 2013-12-21 12:58:57 följande:
Ett handikapp behöver ej synas. Tycker de låter konstigt att dem är med å pojken springer som han gör å dem inte ens reagerar. Har jobbat en hel del med boende stöd, jag tror inte problemet ligger hos pojken i grunden. Efter som ut hur jag förstår de hela är dem med pojken å låter han hålla på utan att dem kommer fram till er å pratar. För man sitter inte på en buss å låter barnet springa runt å sätta sig hos vilt okänd människa utan att säga något.
Mamman kallade på honom vid ett tillfälle i bussen, men han struntade i det.
Att han alltid är ensam ute och leker är ju inte så bra, eftersom han skulle gå iväg med praktiskt taget vem som helst.. Det är den känslan man får.
Nu bor vi i ett litet lugnt villaområde, men ändå...

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Gränslöst barn?

Gränslöst barn?

INNEHÅLL