Jag känner igen mig i det du besrkiver. Skillnaden är dock att jag aldrig varit med någon annan, och aldrig blivit sviken av en partner. Men jag har varit mobbad under min barndom, sviken och utnyttjad av kompisar, vilket gjort att jag har svårt att lita på folk. Jag trodde aldrig jag skulle hitta någon att dela mitt liv med. Så när jag väl gjorde det var jag rädd att förlora honom. Hade mardrömmar om att han försvann, dog, svek mig eller var otrogen hela första året. Sen blev det bättre, och nu drömmer jag bara goa drömmar om honom. :)
Jag har haft en depression under vår tid tillsammans, med många negativa och destruktiva tankar. Det tärde jättemycket på förhållandet. Att jag var ständigt orolig, överkänslig, och inte litade på hans kärlek till mig. Dessutom spädde jag på det ännu mer genom att läsa här och på andra sidor på nätet om andra pars problem med otrohet, brist på respekt, porr m.m. Vilket ju knappast gjorde saken bättre! Självklart var det jättejobbigt för honom. Jag gick hos kurator, men sen blev hon långtidssjukskriven. Jag hade fått lite hjälp på traven, men hade fortfarande långt kvar. Den nya kuratorn var inte lika bra.
Jag mådde riktigt skit, hatade mig själv för mina känslor och min oro. Det var ju min oro och dessa negativa tankar som ökade risken att han skulle lämna mig! Vilket gjorde att oron ökade o.s.v. En dag, chattade vi på msn (han bodde då borta i veckorna), och han erkände att han nån gång för länge sedan hade funderat på att lämna, att det var på gränsen att han orkade mer. Jag hade också kännt så nån gång, men vi kämpade tack och lov vidare. Men att få det svart på vitt att dessa tankar och min oro kunde vara en risk för vårat förhållande, det var min räddning! Från den stunden följde en hel vecka med ständig oro och ångest. Efter det var det tvärstopp. Jag vägrade låta tankarna förstöra för mig, dem skulle inte längre få ha makt över mitt välmående och mitt liv. Jag rannsakade mig själv och kollade vilka beteenden jag hade som inte var riktigt "jag", som jag ville lägga av med och som hade kommit av depressionen. Jag har jobbat på dem, och har nu mått bra sedan i juni. Jag lovade också mig själv att inte läsa några negativa trådar om relations-problem, förrän jag var stark nog att inte tolka in det i mitt eget liv. Förhållandet är superbra, och jag är inte orolig längre.
Som jag hört Dr. Phil säga ett par gånger: "What you fear, you create". Det tänkte jag mycket på, det stämmer så bra!
Men en viktig del var också att jag pratade med min sambo om hur jag kände. Den växande oron gjorde det ju bara värre. Och när jag berättade för min sambo om min oro kunde han få mig att känna mig SÅ trygg. Det var en viktig bit. Det är inte bra att stänga in allt för sig själv. Bättre prata om det och se att man antagligen oroar sig i onödan. Man kan känna sig ganska fånig efteråt, typ - "vad oroade jag mig för?!!". Men det är det värt!