Är så rädd att förhållandet ska ta slut, hur kommer jag över min oro?

man kan aldrig garantera att ett förhållande håller livet ut...
Oavsett hur gammal man är , hur länge man varit ihop eller om man är gifta eller inte...

Jag är relativt nygift o jag vet inte heller om vi kommer att vara gifta "tills döden skiljer oss åt"... men vi har lovat att försöka och vi VILL vara gifta...

en del separerar efter några månader, en del efter 30 år tillsammans... så är det bara, det är livets gång.. Vi kan inte veta hur vi känner, tycker eller tänker om några månader eller år.. Mycket kan hända under resans gång..

Antingen kämpar man för sitt förhållande eller så gör man slut... Det är valet...

Men jag tycker det är dumt att du tänker på att hela tiden känna efter, anstränga dig o nästan förvänta dig att det ska ta slut...

Man brukar säga till en som är gravid: Du väntar barn, inte missfall...

Det är samma sak i ett förhållande. Ni ska tänka på att bli ihop , inte att planera för vart man ska bo när man separerar...

Negativa tankar kommer alltid i någon form att sätta spåren i ett förhållande, många gånger för att man försöker FÖR mycket... Man anstränger sig så mycket för att få förhållandet att hålla så man glömmer bort att ÄLSKA varandra...

Var glad för den tid ni har tillsammans o planera för framtiden! Våga!

Jag VILL så gärna våga. Bara släppa taget om alla dumma tankar och kasta mig ut, men jag är så rädd att bli sårad. Orkar inte gå igenom det igen! Känns som det är min tur att ha lycka nu!

Nyfiken gul

Kanonbra skrivet!!!!

Ja, du... om man kunde förutsäga saker och ting så kanske man aldrig skulle ge sig in i något OCH om man skulle vara rädd för att förhållanden skulle ta slut så kanske man aldrig gav sig in i några...

Det första jag slogs av när jag läste ditt inlägg var att "stackare, hon kan inte må bra och njuta av sitt förhållande". För det tror jag inte du kan göra...

Visst är det hemskt att bli lämnad, men man tar sig alltid upp igen förr eller senare och är beredd för nya äventyr. Det gör ont att bli lämnad men man läker alltid så man klarar av smärtan ändå.

Vad jag vill säga är att - Lilla gumman (om du nu är en sådan) släpp rädslan och njut av din pojkvän!!!! Glöm vad som händer om ett par månader, år eller aldrig, du kan inte påverka det i alla fall!! Men om du fortsätter att ha denna rädsla så kommer den ta sig form så småningom på ett eller annat sätt och påverka ditt förhållande negativt.

Usch nu börjar jag gråta. Jag vill så gärna njuta, men kan inte riktigt släppa hur sviken jag blivit tidigare och är väl rädd att det ska hända igen och letar eller söker samma bevis igen ungefär.

Jag gör allt för att det ska vara bra mellan oss. och kanske kräver lite för mycket av pojkvännen, jag vet inte...

fortsätter...

Sen ska du sätta dig ner med din pojkvän o våga prata om såna här känslor, våga vara sårbar o berätta att dina tidigare pojkvänner inte var så snälla o att du har blivit djupt sårad och att du nu är rädd för att det här ska sluta likadant.

Få honom att förstå hur du känner o hur du tänker, ha en öppen dialog er emellan o låt det inte få bli en chans för missförstånd och sårande ord. Ju mer rädd o stängd du är, desto större är chansen att du BLIR sårad igen.

Själv skulle jag personligen bli mycket ledsen o sårad om min man tänkte som du gör... att bara vänta på att det ska ta slut... Jag skulle bli oerhört besviken på honom. Så tänk dig noga för!!

Han vet om att jag har blivit sviken.
Nu lät det nog värre än det är, jag går ju inte och väntar påa tt det ska ta slut men oron finns där inom mig, att det KAN ta slut. Vet inte hur jag ska förklara. Klart jag planerar och tänker på att det kommre att hålla... jag tänker ju framtid med honom det är därför jag så gärna vill göra allt för att det ska fungera. Jag vill bli sambo, ha barn, förlova mig och allt det där.

Håller med nyfiken gul!! Våga berätta för din pojkvän om dina rädslor!!!

Bara en sådan sak som att du HAR tagit dig in i ett förhållande igen efter att ha blivit sviken, bara det är en seger!!

Tex så har jag en kompis som blev otroligt sviken av sin man och det tog henne flera år att ens kunna tåla att någon tog i henne. 7 år senare har hon - via kurator och snack med kompisar - kommit så långt att hon vågat gifta sig med den där underbara killen som hon träffade för några år sedan...

Det där berättade jag för dig för att du ska se att om man släpper taget och låter sig dras med så hittar lyckan en till slut... men man måste gå på lite nitar innan så man vet hur lyckan känns när man träffar den Om du fårstår vad jag menar....

sen skulle jag råda dig till att ta det extra lungt o försiktigt...

Rusa inte in i något nu o bli gravid bara för att du vill "hinna" med det innan det tar slut...

Satsa istället på att bygga en grund att stå på som håller den dagen förhållandet är i blåsväder o ni måste börja se varandra med kritiska ögon.

Så ha inte bråttom med att flytta ihop o bilda familj, det är bättre att bo isär i 2 år än att flytta ihop o riskera att bli ensamstående mamma med krossad förlovning efter 6 månader...

Lär känna varandra utan o innan först, ta reda på hur framtidsplanerna ser ut, vad gör ni om 3 år? Hur ser er vardag ut om 2 år? Förverkliga drömmarna, ut o res tillsammans, börja plugga eller satsa på drömyrket! Låt DITT liv och DITT välmående gå före pojkvännens vara eller icke vara..

Skapa ett liv som är bara DITT, oavsett om du är singel eller sambo.. Var nöjd med det liv du har o släpp inte det bara för att du får en guldring på fingret. Var inte så beroende av andra utan lita på dig sjävl o ditt omdöme!
Då blir inte heller ett krossat hjärta så svårt att lappa ihop OM det skulle hända.

Jag känner igen mig i det du besrkiver. Skillnaden är dock att jag aldrig varit med någon annan, och aldrig blivit sviken av en partner. Men jag har varit mobbad under min barndom, sviken och utnyttjad av kompisar, vilket gjort att jag har svårt att lita på folk. Jag trodde aldrig jag skulle hitta någon att dela mitt liv med. Så när jag väl gjorde det var jag rädd att förlora honom. Hade mardrömmar om att han försvann, dog, svek mig eller var otrogen hela första året. Sen blev det bättre, och nu drömmer jag bara goa drömmar om honom. :)
Jag har haft en depression under vår tid tillsammans, med många negativa och destruktiva tankar. Det tärde jättemycket på förhållandet. Att jag var ständigt orolig, överkänslig, och inte litade på hans kärlek till mig. Dessutom spädde jag på det ännu mer genom att läsa här och på andra sidor på nätet om andra pars problem med otrohet, brist på respekt, porr m.m. Vilket ju knappast gjorde saken bättre! Självklart var det jättejobbigt för honom. Jag gick hos kurator, men sen blev hon långtidssjukskriven. Jag hade fått lite hjälp på traven, men hade fortfarande långt kvar. Den nya kuratorn var inte lika bra.
Jag mådde riktigt skit, hatade mig själv för mina känslor och min oro. Det var ju min oro och dessa negativa tankar som ökade risken att han skulle lämna mig! Vilket gjorde att oron ökade o.s.v. En dag, chattade vi på msn (han bodde då borta i veckorna), och han erkände att han nån gång för länge sedan hade funderat på att lämna, att det var på gränsen att han orkade mer. Jag hade också kännt så nån gång, men vi kämpade tack och lov vidare. Men att få det svart på vitt att dessa tankar och min oro kunde vara en risk för vårat förhållande, det var min räddning! Från den stunden följde en hel vecka med ständig oro och ångest. Efter det var det tvärstopp. Jag vägrade låta tankarna förstöra för mig, dem skulle inte längre få ha makt över mitt välmående och mitt liv. Jag rannsakade mig själv och kollade vilka beteenden jag hade som inte var riktigt "jag", som jag ville lägga av med och som hade kommit av depressionen. Jag har jobbat på dem, och har nu mått bra sedan i juni. Jag lovade också mig själv att inte läsa några negativa trådar om relations-problem, förrän jag var stark nog att inte tolka in det i mitt eget liv. Förhållandet är superbra, och jag är inte orolig längre.
Som jag hört Dr. Phil säga ett par gånger: "What you fear, you create". Det tänkte jag mycket på, det stämmer så bra!
Men en viktig del var också att jag pratade med min sambo om hur jag kände. Den växande oron gjorde det ju bara värre. Och när jag berättade för min sambo om min oro kunde han få mig att känna mig SÅ trygg. Det var en viktig bit. Det är inte bra att stänga in allt för sig själv. Bättre prata om det och se att man antagligen oroar sig i onödan. Man kan känna sig ganska fånig efteråt, typ - "vad oroade jag mig för?!!". Men det är det värt!