Känna sorg men "hon lever ju"

Vet precis hur du menar, har varit med om samma sak. Min mamma fick ett flertal hjärnblödningar för fyra år sen och dog nästan. Idag är hon halvsidesförlamad på vänster sida och sitter i rullstol, talet är kraftigt påverkat och hon har svårt för att uttrycka sig och förstå vad man säger. Närminnet är dåligt och man får berätta saker om och om igen. Ibland kommer hon inte ihåg mig och det kan vara svårt att få kontakt med henne. Hon är en helt annan person idag.

Är tacksam över att mamma är vid liv men varför skulle man inte få sörja hennes person? Mamma kommer inte att bli bättre och den hon var en gång i tiden är borta. En del förstod inte alls varför man kände en sådan sorg och saknad ("hon lever ju, det hade kunnat vara värre"). Klart det hade kunnat vara värre men är det inte en sorg att ens mamma inte minns en ibland? Eller inte kan prata? Inte finns där för en som förut? Jag älskar min mamma och jag är tacksam över att hon får finnas här med oss.

Jag skickar styrkekramar och hoppas att din mamma blir bättre! Vad säger läkarna om framtiden? Jag kan även tipsa om att lyssna på musik som din mamma tycker om. Det främjar talet och är en bra sak att använda sig av under rehabiliteringen.