Bonusfarmor gör skillnad på barnen.
Jag har två barn med två olika pappor. Det har varit väldigt viktigt för mig att det INTE är någon skillnad på barnen, även om den yngsta är boende hos mig konstant (är ju gift med pappan) och den stora bor här varannan vecka. Det funkar otroligt bra tycker jag, är det någon som får det "bättre" så är det stora pojken då jag under mina veckor försöker få till så mycket egentid som möjligt med honom (pärla, måla eller leka t. ex).
Med mina föräldrar är det ju heller inga problem då bägge är deras biologiska barnbarn. Maken gör heller ingen skillnad på dem och är den bonuspappan jag tycker han borde vara, han tar inte över en papparoll men är en vuxen i hans liv som han kan ty sig till. Min make tyckte nästan att det var en fördel att jag redan hade barn för att han vill ha många barn.
Yngstas farmor däremot gör gärna skillnad på barnen. Det är subtilt ibland och otroligt tydligt ibland. Yngsta barnet (kan kalla honom B) kan få flera presenter "utan anledning" och stora pojken (kan kalla honom A) kanske får en present. Det är skillnad både i mängd och pris. Säg att B får massa kläder, leksaker och liknande så får A en förpackning såpbubblor. Jag vet inte om han fattar det NU men han kommer fatta det om något år.
Det är också skillnad i hur hon behandlar barnen. Det tittas knappt på A medan B får 110% uppmärksamhet hela tiden. Allt handlar alltid om B. Och det stör mig. Ja, det var min make som valde en kvinna med historia och de önskade nog att han inte gjort det. Men kan de då inte respektera den historian som jag har med mig, i form av ett extra barnbarn? Min make vill inte förstå problematiken trots att jag försöker förklara så bra som möjligt.
Det är också bara med "farmor" detta problemet finns. Inte med "farfar". Han tycker det är hur kul som helst att på 1½ år fått 2 barnbarn! Jag kan förstå att det är svårt att knyta an till ett barn som man inte sett "växa upp", men samtidigt, förra julen när jag fortfarande var gravid så var farmorn jättegullig mot honom och han fäste sig väldigt vid henne. Men nu när B finns så är det som att han bara är "i vägen".
Jag tycker detta är extra jobbigt av flera anledningar. Dels för att jag upplevt det här själv. Jag har haft bra bonussläktingar och mindre bra. Jag vet hur det känns. Jag var förvisso lite äldre men samtidigt så vet jag att den dagen kommer ju då A är tillräckligt gammal för att förstå. Dessutom har A på sin pappas sida bonusmormor och bonusmorfar samt en bonusbror, de behandlar honom rätt. De gör absolut inga skillnader på barnen och det är ju vad jag tycker han borde få här också! Men jag vet inte hur jag ska ta tag i det. Maken är feg som en mus och kommer inte våga säga något, och jag har redan retat upp svärmor tillräckligt genom att få maken att flytta 40+ mil bort. Jag är inte på pluslistan helt enkelt och mina åsikter räknas då rakt inte om mycket.
