10åring vill inte träffa sin förälder

Ok, ja det var svar till alla som är i sitsen Såg att någon mer skrivit om detta.

Varför vill inte barnet har det kunnat uttrycka det? Har barnet någon som står enbart på dennes sida, en skolkurator tex?

Så vad var skälet till att du inte ville umgås med din pappa?

Kan ni inte få ordnat med någon kontaktperson eller mormor, faster, stödperson etc som kan följa med? Kanske barnet känner sig obekväm i förälderns närvaro och skulle tycka det vore skönt att ha med någon utomstående?
I övrigt tycker jag ni ska tvinga en 10-åring till ett kvällsumgänge per vecka. Det kan faktiskt handla om att 10-åringen är lite lat och bekväm och hellre är hemma. En 10-åring kan få bestämma mycket själv men verkligen inte allt.

Stödperson håller soc på att fixa till utökade träffar, släkten bor långt bort o andra sidan av släkten har "hjälpt till" med problemen genom att stödja föräldern framför barnet, vilket gör att barnet inte litar på de heller.

Min familj har uttryckligen påpekats att de inte har med saken att göra, så tyvärr finns ingen som kan va med, då föräldern vägrar att jag eller min sambo får va med.

Det som har skett har varit både fysik och psykisk misshandel en längre period.

Ja håller med om att barn absolut inte ska bestämma i allt, tror att det är lite där problemen började då barnet alltid fått bestämma allt där. Det handlar inte om lathet, när barnet får ont i magen o springer o spyr samt hellre går o lägger sig än att åka... Det skulle va brist i föräldraskap att inte lyssna på barnet då.

I vårt fall är skolkurator plus soc plus FR plus TR inkopplade i omgångar. Kuratorn har inte lyckats få barnens förtroende, soc väljer att ha skygglappar, FR säger att de inte kan göra något och TR dömer fortsatt enligt rättviseprincipen. Soc, FR och TR har barnen berättat det mesta för. Allra helst till FR men de säger sig vara makt lösa (jag vet att det inte är så men vad göra när de inte tror sig kunna göra mer för barnen…) .

Nu försöker vi bara bygga barnens självkänsla och stärka dem att tro på sin egen makt och vilja. Ta sig från UF om/när något händer med hjälp av telefonlarm, grannar eller vad som helst. Tyvärr törs de fortfarande inte riktigt säga ifrån till UF.

Jag fick höra av soc. att mitt barn inte behövde träffa sin far om hon inte ville detta. Sju år gammal skulle hon då alltså få bestämma själv så som jag tolkade detta. Inte helt utan orsak dock men jag är ändå högst nyfiken på om en domstol skulle säga detsamma...

Jag tycker självklart att man ska lyssna på barnen och medla så gott det bara går. Ett barn ska inte behöva spy för att bli lyssnad på. Usch! Han är tio och att tvinga på umgänge gynnar väl ändå inte direkt relationen mellan far och son?! Det måste finnas andra sätt, tycker jag då.

Jag skulle absolut inte tvinga mitt barn att träffa pappan om denne inte vill. När jag var liten blev jag tvingad till att träffa min pappa trots att jag absolut inte ville och hatade hans nya familj. De gjorde det klart för mig och min syster att vi inte hörde till och vi skulle bara vara där som pappas ''troféer''.

Prata med ungen och försök att prata om varför h*n inte vill. Tycker inte att man ska tvinga barn till sånt. 

Men att lyssna på barn är inte detsamma som att låta dem bestämma.
Det ansvaret skall inte barn behöva ta. Det finns föräldrar till det!!

Ja skulle aldrig vilja tvinga iväg något barn, men hur rent praktisk blev du/ni tvingade?

Sa ni att ni inte ville o sen åkte ändå? För här är läget så att barnet går inte ut i bilen, ställer sig på skolan o skriker o vägrar gå med, när det är den föräldern som ska hämta.

Så hemskt för övrigt att bli tvingad! Gissar att er relation idag inte är den bästa?

Vi vill ju att de två ska kunna ha en relation på nåt sätt. Om man kunde vänta en period o se om det blir lugnare?

Både jag och syster skrek, grät och vägrade men blev tvingade i alla fall för att "Så skulle det vara" och att "pappa skulle bli ledsen.". senare år när hans numera f.d. flickvän kom in i bilden så ljög hon massor och sa att mamma sagt saker som inte var sant, t.ex. att när vi väl var där så skulle vi stanna upp till 2 veckor längre för att det var vad pappa ville (men hon sa att det var mamma som sa så) och att vi var så jobbiga att mamma behövde en paus och "vuxentid." Både jag och min syster älskar vår mamma högt så då blev vi "guilt-trippade" till att åka dit och stanna där.

Idag har vi nästan ingen kontakt med pappa. Ingen av oss vill.

Jag tror nog att hurvida det lugnar ner sig, det här med illviljan att åka dit, så beror nog det på anledningen till varför de inte vill åka dit. Om barnet känner sig otryggt eller om föräldern inte mår bra så är det nog bättre att träffas under kontrollerade förhållanden, kanske nått enkelt som att gå ut och äta eller ta en fika (vilket för övrigt är vad jag gör med min bio-pappa idag)

Det kan också bli lite som en låsning om barnet inte vill och blir tvingat så ser de inget annat än att de inte vill men blir tvingade. Kanske finns det nått med föräldern de tycker är kul som dom skulle kunna göra ihop utan att ha den där pressen med att behöva vara där en längre tid. :)