• Mevali

    Varför är livet så hårt?

    Har suttit på och letat på nätet efter journr men klarar inte av att ringa. Vet att jag bara kommer gråta om jag ska prata med någon. Vet inte var jag ska börja, har mått dåligt länge, men allting har förvärrats under senaste månaderna.
    Bland annat pga att min mamma gått bort. Hon var visserligen gammal och sjuk, men ändå pigg för sin ålder.
    Jag hade hoppats att få behålla henne ett par år till, jag var inte redo att förlora henne. Hon betydde oerhört mycket för mig.
    Jag firade julafton med två av mina (vuxna) barn och deras respektive. Men dom är som många ungdomar är, tänker mest på sig själva. Dom satt och knappade på telefonerna större delen av kvällen och jag fick fixa med mat och dyl.
    Min dotter som är gravid tål inga tillsägelser så det är lugnast att inte säga för mycket.
    Juldagen och annandagen har jag suttit hemma själv och ingen har hört av sig, varken barn eller syskon.

    Jag har varit sjukskriven i flera år för depression och ångest och ensamheten tär verkligen på mig. Jag är visserligen ensam för det mesta, men på julen gör det extra ont.
    Snart har denna dagen också gått och sedan väntar ännu en ensam helg, sen kommer nyår, som jag också brukar tillbringa ensam..Och så här fortsätter det, vecka efter vecka, år efter år. 
    Jag vet inte hur länge till jag ska orka, jag försöker hålla mig flytande, men det är så svårt...

  • Svar på tråden Varför är livet så hårt?
  • puss

    du behöver jobba, göra nåt vettigt och inte bara sitta inne och odla din bitterhet. allvarligt.


    *puss puss puss puss*
  • Mevali

    Är detta något skämt? Får man verkligen lov att svara på det viset? Hur gör man för att blockera någon?
    Detta är det sista jag orkar med just nu. Väx upp!!

  • Anonym (samma)

    Ja,jag är i samma  sits som du,alltid ensam.Jag har både man och barn ,barnbarn.Mitt jobb har gjort att jag inte orkar vara så social.Vill vila men det är  så ensamt. Min man jobbar jämt,det har han gjort i 30 år.Alla helger och aftnar..Jag tycker allt är jobbigt.

  • Anonym (oj)
    Mevali skrev 2013-12-27 16:55:31 följande:
    Är detta något skämt? Får man verkligen lov att svara på det viset? Hur gör man för att blockera någon?
    Detta är det sista jag orkar med just nu. Väx upp!!

    Det är ju sanningen.... dock lite hårt sagt, man kan linda in det lite mer.....
  • Themis

    Jag tror att många behöver mer social kontakt än de får i dagens samhälle, och man blir inte gladare av att isolera sig hemma.

    Om du inte kan jobba så kanske du ändå kan ge av din tid när du orkar och få lite sällskap? Hjälp till i en välgörenhetsaffär eller djuraffär, börja sjung i kör eller nåt som får dig ut ur huset en stund?

    Man kan visst bli hjälpt av medicin men det hjälper också många att byta miljö och sysselsätta sina händer, för att inte hjärnan ska köra helt fast i samma negativa mönster.


    Be a voice, not an echo. /Unknown
  • puss
    Anonym (oj) skrev 2013-12-27 17:02:03 följande:

    Det är ju sanningen.... dock lite hårt sagt, man kan linda in det lite mer.....

    man kan linda in saker mer, visst. budskapet kvarstår.
    *puss puss puss puss*
  • Anonym (hårt)

    Livet är väldigt hårt men just ditt liv låter faktiskt helt normalt och inte så farligt. Ta nu och ring det där journumret. Be om hjälp för din depression och skaffa dig sysselsättning! Kram på dig.

  • MissTherese

    Vad har du för intressen utanför hemmet? Låter verkligen som om du behöver komma hemifrån lite!

    Om du inte kan komma på något kul att sysselsätta kan du kanske googla efter några roliga kvällskurser; lär dig ett nytt språk, dansa eller laga mat, vad som helst!

    Finns ju kurser genom Medborgarskolan bl.a.

  • puss
    MissTherese skrev 2013-12-27 19:30:02 följande:
    Vad har du för intressen utanför hemmet? Låter verkligen som om du behöver komma hemifrån lite!

    Om du inte kan komma på något kul att sysselsätta kan du kanske googla efter några roliga kvällskurser; lär dig ett nytt språk, dansa eller laga mat, vad som helst!

    Finns ju kurser genom Medborgarskolan bl.a.

    nej, man ska strykekrama, och säga att alla är dumma poch att ts får vänner och meninsfull fritid genom att fortsätta isolera sig.
    *puss puss puss puss*
  • Themis
    puss skrev 2013-12-27 19:31:01 följande:

    nej, man ska strykekrama, och säga att alla är dumma poch att ts får vänner och meninsfull fritid genom att fortsätta isolera sig.
    Men alla är ju ganska dumma ibland, puss?

    Tycker jag som ändå ska vara glad och tacksam enligt "alla" men som ändå ofta undrar varför det är så jävla jobbigt för en del att lyfta en telefonlur... Obestämd
    Be a voice, not an echo. /Unknown
  • Anonym (Åsa)
    Mevali skrev 2013-12-27 16:26:08 följande:
    Har suttit på och letat på nätet efter journr men klarar inte av att ringa. Vet att jag bara kommer gråta om jag ska prata med någon. Vet inte var jag ska börja, har mått dåligt länge, men allting har förvärrats under senaste månaderna. Bland annat pga att min mamma gått bort. Hon var visserligen gammal och sjuk, men ändå pigg för sin ålder. Jag hade hoppats att få behålla henne ett par år till, jag var inte redo att förlora henne. Hon betydde oerhört mycket för mig. Jag firade julafton med två av mina (vuxna) barn och deras respektive. Men dom är som många ungdomar är, tänker mest på sig själva. Dom satt och knappade på telefonerna större delen av kvällen och jag fick fixa med mat och dyl. Min dotter som är gravid tål inga tillsägelser så det är lugnast att inte säga för mycket. Juldagen och annandagen har jag suttit hemma själv och ingen har hört av sig, varken barn eller syskon. Jag har varit sjukskriven i flera år för depression och ångest och ensamheten tär verkligen på mig. Jag är visserligen ensam för det mesta, men på julen gör det extra ont. Snart har denna dagen också gått och sedan väntar ännu en ensam helg, sen kommer nyår, som jag också brukar tillbringa ensam..Och så här fortsätter det, vecka efter vecka, år efter år.  Jag vet inte hur länge till jag ska orka, jag försöker hålla mig flytande, men det är så svårt...

    Det är jobbigt de du känner! Har själv mycket ångest oro, isolerar mig helst men försöker leva då man mår bäst av de. Mitt tips: sök hjälp, ring din husläkare eller annan du vet dunkannringa, försök vara ute inluften dagligen, gå lite bland folk på stan, bara gå titta och försök slappna av, gå i butiker osv, sätt dig på biblioteket. Sen så småningom så vågar du möta människor och ta kontakt!
  • mormor o farmor

    Har själv en jobbig period i mitt liv Försöker klara det utan lugnande piller En sak som är bra för mej det är att ta promenader Ibland orkar man inte prata med folk Fast man behöver ju kontakt Många ggr orkar inte ens barn med att mamma är sjuk, så det kan vara svårt o prata med dom Kanske du ska höra med din vårdcentral om du kan få tid hos en psykolog Jag har vart där o pratat en ggr Försök ta en stund i taget. Prata med någon vännina fast inte bara om hur du mår utan vanligt prat är bra Livet är jobbigt ibland Hoppas du får någon hjälp

  • MissTherese

    Undvik piller, så långt det går!

    Bra tips som någon skrev att gå ut. Försök gå promenader ute i naturen, det tycker jag sjäv mycket om att göra när jag är ledsen.

  • Anonym (Åsa)
    MissTherese skrev 2013-12-28 18:28:04 följande:
    Undvik piller, så långt det går! Bra tips som någon skrev att gå ut. Försök gå promenader ute i naturen, det tycker jag sjäv mycket om att göra när jag är ledsen.

    Ibland behövs piller i början för att ta sig upp och ut..
  • Mevali

    Jag äter redan Cymbalta, har gjort det ett par år, men tycker inte dom hjälper längre. Jag åt även Ergenyl i våras/somras efter att läkaren gett mig diagnosen bipolär typ 2. Bara sådär i direkta tester gjordes, jag fick fylla i lite frågeformulär bara. Jag vet inte hur pass lätt det är att ställa en diagnos? Det är visserligen en gammal, erfaren psykläkare men man blev ju inte klokare precis. 
    Jag försöker att promenera när jag orkar, men tycker inte om att gå själv, jag grubblar bara ännu mer då.
    Jag har tyvärr ingen väninna jag kan prata med, har en hel del bekanta, men ingen riktigt nära vän som jag kan anförtro mig åt. Eftersom jag bor på en liten ort så är det väldigt svårt att träffa nya vänner. Dom flesta har liksom sitt kontaktnät redan och vill inte att någon gör intrång där. Mina syskon har sina egna problem och vi har aldrig kunnat prata om sånt som är jobbigt. Inte ens om vår mammas bortgång. Begravning och det mesta av det runt omkring är avklarat och det är endast det praktiska vi pratar om. Känslor och hur man mår nämns inte över huvud taget.
    Jag har försökt att prata med min syster, men det går inte, orden fastnar i halsen.

  • MissTherese
    Mevali skrev 2013-12-29 00:24:05 följande:
    Jag äter redan Cymbalta, har gjort det ett par år, men tycker inte dom hjälper längre. Jag åt även Ergenyl i våras/somras efter att läkaren gett mig diagnosen bipolär typ 2. Bara sådär i direkta tester gjordes, jag fick fylla i lite frågeformulär bara. Jag vet inte hur pass lätt det är att ställa en diagnos? Det är visserligen en gammal, erfaren psykläkare men man blev ju inte klokare precis. 
    Jag försöker att promenera när jag orkar, men tycker inte om att gå själv, jag grubblar bara ännu mer då.
    Jag har tyvärr ingen väninna jag kan prata med, har en hel del bekanta, men ingen riktigt nära vän som jag kan anförtro mig åt. Eftersom jag bor på en liten ort så är det väldigt svårt att träffa nya vänner. Dom flesta har liksom sitt kontaktnät redan och vill inte att någon gör intrång där. Mina syskon har sina egna problem och vi har aldrig kunnat prata om sånt som är jobbigt. Inte ens om vår mammas bortgång. Begravning och det mesta av det runt omkring är avklarat och det är endast det praktiska vi pratar om. Känslor och hur man mår nämns inte över huvud taget.
    Jag har försökt att prata med min syster, men det går inte, orden fastnar i halsen.
    Men det är inget fel i att grubbla, det är ju en bearbetning. Försök att inte vara rädd för dina känslor, de känslor som dyker upp när du grubblar kan tyckas jobbiga, men de är bra för din personliga utveckling, fly inte från det.

    Tråkigt att du inte kan prata med någon av dina familjemedlemmar. Vi är är många som föreslagit någon form av aktivitet utanför hemmet, kolla upp några kurser som kan vara intressanta, något som bara är roligt och inget måste.
Svar på tråden Varför är livet så hårt?