Mitt barn gråter hela hela tiden

Kanske ska tillägga att han ger mig arga blickar när jag tittar på honom. Jag brukar slå ett öga mot honom i tvsoffan och le, men tillbaka får jag en blick som visar att han är arg och sen pekar han mot hallen och säger "gå". Jag känner mig hatad av min egen son.. 
Ibland får jag pussar och kramar.. men för det mesta är han bara arg och bråkig. Vill helst inte ta med honom någonstans snart.. för det är så jobbigt och pinsamt att ta dessa situationer när 20 andra står och tittar på och undrar vad sjutton vi håller på med. Det låter ju som att jag försöker ha ihjäl honom fast jag bara kramar honom och försöker få honom lugn.

Andas. Blunda. Fortsätt kämpa. Det är den berömda treårstrotsen. Det går över.

Har det hänt ngt i familjen/har ni förändrat ngt i hans liv på senare tid?

Inget speciellt som jag kan komma på. Han har fått en lillebror men han föddes för 3 veckor sedan och detta har hållit på längre. Han har däremot inte träffat sin biologiska pappa på 3 månader för att hans pappa inte har tid eller intresse för det. Kan det höra ihop? Dom har dock aldrig haft en regelbunden kontakt.

Låter som ett svårt fall av trots. Men har du uteslutit att han har ont någonstans? Tandvärk, magen ( mjölkallergi kan göra mkt ont), huvudvärk? Hur är hans språk? Kan han verbalisera sin önskemål?

Läste ditt sista inlägg nu. Det är mkt troligt att det hör ihop. Hans liv har ju förändrats på flera sätt och han kanaliserar nog ut rädsla, oro och ilska så fort tillfälle ges.

Jag tror på att när de trotsar är för att de insett att de har en egen vilja och det försöker dom med allt, allt allt och när de inte får eller kan blir det bara en massa frustrationer som kanaliseras i ilska.
Därför har jag tagit bort många av valmöjligheterna OM vi fikar hemma tar jag bara fram en bulle var och förklarar innan att det är EN var,. Tror också att det är extra viktigt under den här tiden att ha få men klara regler och att man noga förklarat konsekvenserna.  Jag har också varit noga med att ge de möjlighet att styra, tex vad det blir för mat och låta dem vara med att laga maten.

Sen betedde en av mina sådär när vi var borta. Jag gjorde något drastiskt för att få slut på det. Först invigde jag mormor i planerna, sen förklarade jag noga och 7,15, 68 gånger att OM du skriker och bråkar åker vi hem på en gång. Och det skedde också. En gång.

Men som Harmagedon skrev Andas. Blunda. Fortsätt kämpa. Det går över. I dina svaratsate stunder ska du komma ihåg att ytterst få tonåringar beter sig så, de flesta barn blir normala vuxna i slutänden fastän man tappar hoppet ibland.

Kan han vara sockerberoende? Tror det låter som en blandning av det och sen trotsålder.