• Anonym (Blir så trött)

    Skitsnack bakom ryggen

    Jag är runt 30.. Umgås med två väninnor som är i samma ålder. Nu har jag dock kopplat ihop ett och ett och förstått att de här vännerna pratar vääldigt mycket bakom såväl min som varandras ryggar. Jag orkar inte med detta längre och försöker på ett fint sätt att dra mig ur. Jag kan inte förstå hur man kan snacka så mycket för att sedan umgås som om ingenting har hänt. Det är inte första gången jag ser detta fenomen bland kvinnor. Det är framförallt den ene av dessa två som har en väldans benägenhet att skvallra och prata bakom andras ryggar. Jag är 100 % på att det som sägs till mig även sägs OM mig. Jag har vid flera tillfällen poängterat vad jag tycker om skitsnack och att man bör stå för vad man har sagt. Hon är av den åsikten att hon inte ska behöva ändra på sig. Nu känner jag att det här snacket har spårat ur fullständigt vilket gör att vi inte kan umgås, allihop, tillsammans. Jag tog upp det med båda - att jag önskar att vi slutar prata varandra och att jag fr o m nu tar avstånd från det. Jag hör ju vad som sägs även om övriga vänner. Till saken hör att dessa vänner är singlar och just nu sitter och angriper alla par i deras närhet och det handlar om alltifrån att man har "fel" partner, inte gifter sig snabbt nog, inte skaffar barn snabbt nog, inte verkar lyckliga nog, umgås för mycket med sin partner osv.. Jag och sambon har också fått oss en slev av denna soppa genom insinuationer att han "håller mig hemma", är för ung för mig och att det därmed är "dömt att misslyckas" mellan oss. Jag skulle kunna låta det rinna av och se det för vad det är: två bittra singlar som inte har några än varandra - eller - konfrontera snacket en gång för alla. Jag är inte så bra på det, dock. Så vad är era tips? Hur får jag ett slut på deras skit?

  • Svar på tråden Skitsnack bakom ryggen
  • Mandel

    Verkar mest som att de är osäkra och avundsjuka på er andra som lever i relationer. Du har sagt ifrån om att du inte accepterar och ställer upp på skitsnacket och mer kan du nog inte göra.
    Antingen slutar du att umgås med dem eller så ser du till att byta samtalsämne så fort de sätter igång med skitsnacket när ni ses. Är nog inte så stor idé att göra någon större affär av det för jag tror inte de förstår problemet.


    Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.
  • Anonym (ghtds)

    Jag kan bara gå till mig själv... När jag är som mest stressad, slutkörd, livet är struligt och ingenting känns roligt - då gnäller jag som bara fan trots att jag säger till mig själv att nu får det vara nog, det måste vara slut med gnällandet och de eviga klagolåtarna från min sida (det blir ju tröttsamt även för mig själv att höra detta ständiga malande, dessutom är det ju pinsamt att man inte kan bete sig bättre än så där trots att man faktiskt försöker sluta vara så där jobbig).

    Det är jättelätt att hitta saker att uppröras över...går någon för långsamt och det inte går att komma förbi på trottoaren? Ja då blir man förbannad och kommer minsann klaga högljutt över det inför maken  när man kommer hem. Har man bestämt träff med kompisen och denne har glömt bort det och därmed inte dyker upp - ja då går man hem och är asförbannad över att kompisen slösar upp ens tid på det där viset och klagar oavbrutet över den dåliga stilen, pratar någon högljutt i mobilen på bussen etc OCH dessutom har en irriterande skränig röst - ja då måste man förstås dela med sig av den irritationen man går runt och pyser över av inför första bästa bekanta man stöter på (man är som sagt inte sitt bästa jag när man mår dåligt och blir väldigt lättirriterad på köpet så att det alltid  finns ännu mer saker att klaga över). Gör någon bekant nått fullständigt idiotiskt så blir man upprörd även där (även om man på många sätt är bekymrad över det valet den bekanta tagit så blir det ju faktiskt närmast skitprat eftersom det är så oron riskerar att ta sig i uttryck när man själv mår dåligt).

    Jag undrar ifall dina vänners beteende kan bottna sig i någonting sådant här? Särskilt den som pratar mest skit. Hon kanske är överlastad på jobbet, sover dåligt, anhörig är sjuk och som hon oroar sig för - och att allt detta tar sig i uttryck i att hon hittar mängder av fel på andra människor som hon klagar högljutt över - dels för att hon är lättirriterad och dels för att avreagera sig (trots att det egentligen är någonting annat som trycker henne i grund och botten). 

    Fråga rakt ut när din vän sätter igång att prata skit:
     "Vad är det egentligen som trycker dig när du reagerar så starkt på en sådan skitsak? Hur mår du egentligen?"  (kanske är det en direkt fråga en sådan missnöjd och klagig människa behöver för att tänka till och kanske även öppna upp ett samtal om det som i grund och botten kan ligga och gnaga i bakhuvudet).

    Jag tror inte folk pratar skit bara för sakens skull, jag tror det ofta ligger någonting annat bakom att en person har ett sådant stort behov av att tala illa om andra.

  • Anonym (Blir så trött)
    Anonym (ghtds) skrev 2014-01-03 16:56:17 följande:
    Jag kan bara gå till mig själv... När jag är som mest stressad, slutkörd, livet är struligt och ingenting känns roligt - då gnäller jag som bara fan trots att jag säger till mig själv att nu får det vara nog, det måste vara slut med gnällandet och de eviga klagolåtarna från min sida (det blir ju tröttsamt även för mig själv att höra detta ständiga malande, dessutom är det ju pinsamt att man inte kan bete sig bättre än så där trots att man faktiskt försöker sluta vara så där jobbig).

    Det är jättelätt att hitta saker att uppröras över...går någon för långsamt och det inte går att komma förbi på trottoaren? Ja då blir man förbannad och kommer minsann klaga högljutt över det inför maken  när man kommer hem. Har man bestämt träff med kompisen och denne har glömt bort det och därmed inte dyker upp - ja då går man hem och är asförbannad över att kompisen slösar upp ens tid på det där viset och klagar oavbrutet över den dåliga stilen, pratar någon högljutt i mobilen på bussen etc OCH dessutom har en irriterande skränig röst - ja då måste man förstås dela med sig av den irritationen man går runt och pyser över av inför första bästa bekanta man stöter på (man är som sagt inte sitt bästa jag när man mår dåligt och blir väldigt lättirriterad på köpet så att det alltid  finns ännu mer saker att klaga över). Gör någon bekant nått fullständigt idiotiskt så blir man upprörd även där (även om man på många sätt är bekymrad över det valet den bekanta tagit så blir det ju faktiskt närmast skitprat eftersom det är så oron riskerar att ta sig i uttryck när man själv mår dåligt).

    Jag undrar ifall dina vänners beteende kan bottna sig i någonting sådant här? Särskilt den som pratar mest skit. Hon kanske är överlastad på jobbet, sover dåligt, anhörig är sjuk och som hon oroar sig för - och att allt detta tar sig i uttryck i att hon hittar mängder av fel på andra människor som hon klagar högljutt över - dels för att hon är lättirriterad och dels för att avreagera sig (trots att det egentligen är någonting annat som trycker henne i grund och botten). 

    Fråga rakt ut när din vän sätter igång att prata skit:
     "Vad är det egentligen som trycker dig när du reagerar så starkt på en sådan skitsak? Hur mår du egentligen?"  (kanske är det en direkt fråga en sådan missnöjd och klagig människa behöver för att tänka till och kanske även öppna upp ett samtal om det som i grund och botten kan ligga och gnaga i bakhuvudet).

    Jag tror inte folk pratar skit bara för sakens skull, jag tror det ofta ligger någonting annat bakom att en person har ett sådant stort behov av att tala illa om andra.
    Du har många bra poäng i ditt svar!
    För vi alla klagar ju och avreagerar oss och jag har varit och känt lite som dig att: 
    "Nä fan vad jag gnäller.. Nu måste jag ge mig"
    (Har jag pms blir det dessutom määngder med klagomål från min sida)
    Det är mänskligt att klaga och gränsen är hårfin när det kommer till att bli rent skitsnack/förtal..
    Det är svårt att veta hur jag ska definiera det..

    Jag har känt att - när man börjar att anmärka på rena skitsaker som att:
    "Undrar varför de två är tillsammans egentligen?"
    "Varför skaffar de inte barn?"
    "varför har de bara ett barn?"
    "Hon är så mesig"
    ..på människor man ändå väljer att umgås med om och om igen.. då börjar jag undra precis det du skrev:
    "Hur mår du egentligen?"

    Jag ska börja fråga det hädanefter och se vart skon klämmer..
    Och även tänka på det själv när jag väl drar igång min klagosång
Svar på tråden Skitsnack bakom ryggen