Hur förklara skillnaden mellan bonus- & moderskapet

Hjälp? Finns det ingen skillnad? Kan verkligen den person en förälder träffar få rätt att ta med barn till v.c, komma på utvecklingssamtal och vara med på mail-listan för föräldrainformation från skola/dagis utan att åtminstone höra sig för med den biologiska föräldern? Jag skulle inte ha sagt nej. Men jag tycker att det handlar om respekt, faktiskt..

Nu har hon inga egna barn och det försvårar ju dialogen. Minst sagt. Jag har försökt se på det hela ur många infallsvinklar. Det som till slut drev mig och mitt ex isär var det att han hade väldigt svårt att ta hand om barnen själv. Vi gick i familjerådgivning och jag försökte förklara att jag kände mig som en ensamstående förälder trots att vi levde ihop. Nu räds jag att han ska släppa på sitt föräldraansvar i den nya relationen och belasta den nya tjejen på samma sätt.. Hur blir det då för barnen? Den äldsta uttrycker redan åsikter om att mammor och bonusmammor är de som "räknas" inte männen i deras omgivning. Som om hon inte förväntar sig lika mycket av sin pappa. :( Det är så lustigt alltihopa. Jag bara önskar att vi hade en öppnare och mer naturlig kommunikation kring barnen. *suck*

Tack, Brumma. :) Du må tro att jag tänker och analyserar mig själv, exet, bonusmamman och situationen. Jag har ingen illvilja mot deras relation. Det finns ingen svartsjuka med i bilden. Jag vet att ingen annan kan vara mamma till mina barn. Så vad är det då som gör mig så skärrad?? Du skriver om att din och bonusdotterns relation vuxit fram och att du kan tala med biomamman och till och med bjudits in på utvecklingssamtal i skolan. Det låter superfint, tycker jag! Jag började med att bjuda in exet och hans tjej, när det började bli allvar mellan dem. Inte för att ta kontroll över deras relation utan för att få träffa henne. Om han hade godkänt den här personen i sitt liv så fanns det ingen anledning för mig att tvivla. Det tog ett tag men till slut följde hon med på en fika. Det hade kunnat bli bra. Det tror jag. Men exet har berättat att hon inte vill lära känna mig alls. Att hon tyckte att jag hörde av mig för mycket till honom om barnfrågor. Det som är problemet är nog att jag känner mig lurad. Jag välkomnade en ny person i mina barns liv och jag inbillade mig inte att vi skulle bli bästisar. Men jag trodde vi skulle kunna tala avslappnat med varandra. När min äldsta dotter berättade, inte för första gången, om hur hon blivit bestraffad för att hon inte kunde hålla tätt hos pappa så bokade jag en tid till skolsyster för att vi alla skulle gå tillsammans och prata om det här. Det krävdes en hel del krumbukter för att få till att vi skulle gå tillsammans. Han tyckte att de kunde räcka om det bara var de. Då hade de bott ihop i ett halvår, ungefär. Väl hos skolsyster så visade det sig att bonusmamman varit med på det första mötet med skolsjukvården. Jag hade ingen aning! Pappan hade inte hört sig för med mig innan och han hade inte berättat något om det efteråt. Då hade vi ju ändå gjort upp att han skulle ta den träffen eftersom jag inte kunde. Jag litade på honom. Att han skulle berätta för mig vad som sades och hur hon (ssk) verkade. Jag hade förmodligen inte sagt nej. Men jag känner mig kuppad. De har inte givit mig chansen att få så mycket förtroende för den här människan att jag kan bjuda in. Det är problemet. Det handlar om den respekten. Respekten för att de två små underverk som är viktigast i mitt liv och i hans liv inte ska behöva tveka om vilka två som beslutar i frågor som rör dem. Vilka två som har ansvar. Jag är rädd att han tror att det går att stänga ute mig. För om det går att strunta i att ens säga till att det kommer ytterligare en vuxen på ett barns utvecklingssamtal, vad kommer sen?? Jag blir rädd när jag tänker så.

Jag kan ju tillägga att jag också är bonusmamma. Vi lever som särbos i samma område i den lilla staden, men det är klart att även hans barn betyder mycket för mig. Vi hittar på saker tillsammans alla 6 och jag har också fått frågan om det går bra att kalla mig för mamma. Jag har fixat fika inför skolavslutningar, lockat och flätat hår, suttit uppkrupen i soffan med en bonus i knät och tittat på film. Sånt som man gör i en familj. Gormat lite över att ingen kommer när maten är klar och så.. ;) Och jag vet att människor är olika. Bara för att jag inte hade tagit för givet att det var fritt fram att gå på "föräldrargrejer" efter ett halvår ihop så betyder inte det att alla funkar likadant. Jag har en bättre relation till mina bonusbarns mamma än till mina egna barns bonusmamma. Det är en sorg. Faktiskt. Jag har väntat ut dem. Hoppats att det handlade om osäkerhet från hennes sida och att det skulle ge med sig med lite tid. Men det går så trögt. Jag bara önskar och hoppas att vi ska kunna ha en bättre och öppnare kommunikation i framtiden. Men hur???

När jag lade upp den här tråden var jag förtvivlad. Allt jag ville var att bli förstådd och att förstå. Det är så lätt att man "känner andra så som sig själv"... Nu har vi suttit ned allihop. Mamma, pappa och bonusmamma och pratat med varandra om våra funderingar och känslor. Det var tufft... Men jag fick säga det som jag behövde ha sagt, och jag fick också höra en del oväntade saker som jag behövde höra. Det handlade om hur vi såg på varandra och om vissa specifika situationer. Från början föreslog jag (fortfarande förtvivlad) att vi skulle gå i familjerådgivning. Fast under samtalets gång så kunde vi utarbeta en plan för framtiden som känns bra. Vi har inte löst allt eller kommit varandra supernära på ett samtal så klart. Men jag känner mig hoppfull. . Så nu vill jag peppa alla andra bonusfamiljer att ta en stund att prata ihop er, alla. För är det något jag lärt mig av den här historien så är det att de symboliska tårna så himla lätt ställer till det. Antingen det gäller de egna som trampas eller rädslan att trampa på någon annan.