LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Fick denna skickad till mig av en vän som även hon gått igenom detta och nu har de en liten guldklimp. Tycker dessa punkter stämmer in bra, även om inte alla är passande för mig personligen. Men jag vart lite lättad och gladare av att läsa detta. Hoppas någon här känner likadant. (Vet ej vem som skrivit denna, skulle det vara någon av er så vill jag säga TACK!) Öppet brev till dig som vill bli gravid Femton punkter. 1. Det spelar ingen roll hur vanligt det är med ofrivillig barnlöshet eller hur många procent av befolkningen som behöver assisterad befruktning. Din upplevelse av situationen är din egen. 2. Du kommer att möta många självutnämnda fertilitetsexperter som plötsligt vet allt om hur stress och fruktsamhet hör ihop. De har själva blivit gravida på första försöket och kommer att säga saker som att du är spänd som en sträng. Att du ska försöka lite mindre. De förstår inte att de ger dig hela skulden för ett sjukdomstillstånd. Att de säger: genom ditt sätt att vara och tänka gör du dig själv infertil. Att om du bara är lite softare så kommer det som du försökt med i flera år att funka. Att kvinnor blir gravida under brinnande krig, men att du klarar av att göra din kropp totalt ofunktionell, bara genom att tänka. Genom att vara du. 3. Ingen kommer att spekulera särskilt mycket i om din partner är spänd som en sträng eller inte, och hur det påverkar fertiliteten. 4. ALLA känner några (som kanske känner några) som försökte få barn i flera år. Och först när de kom fram i adoptionskön ? DÅ blev hon gravid! Detta är totalt oanvändbar information för dig. Om en adoptionskurs, hemutredning, långdragna kommunpolitikerbeslut, 250 000 kronor och åratal av processer med adoptionsförmedlingar är vad som krävs för att göra dig fertil ? ser situationen knappast ljusare ut för det. Stäng örat. 5. Kanske tänker du att det ska bli lättare att bli gravid om du bara är lite gladare. Om du svassar runt i stora tyger på en strand, spelar beach volley och klättrar i djungeln. Eller bara går på en konsert. Och vips har det roliga i livet också blivit en prestation. Du sitter vid en lägereld och gapskrattar och tänker gud vad jag borde vara fertil just nu. Jag tänker ju inte på det alls! 6. Men (motsägelsefullt nog): pausa inte ditt liv, hur gärna du än vill det. Du blir inte mer fertil för att du slutar spela tennis, lägger ner bandet, låter bloggen dö och tappar kontakten med bekanta. Ibland kommer det att kännas som att alla aktiviteter som inte genererar barn, är onödiga att lägga tid på. Det är en tankefälla. Fortsätt leva. 7. Det kommer att komma dagar/stunder/perioder då du tvivlar på om du ens vill ha barn. Du sliter som ett djur att få ett liv du inte vet hur det är att leva i. Du kommer att träffa snoriga fyraåringar, korviga, missnöjda bebisar och sjövilda ettochetthalvt-åringar mitt i pågående fertilitetsutredning och fråga dig: vad i helvete håller jag på med. För jag detta krig mot min egen kropp på grund av normer, för att det förväntas av mig? Tänk om jag inte vill! Den känslan kommer kanske att vara skamligast av allt. Men den är helt rimlig. Alla som vill bli föräldrar eller väntar barn har massor av motstridiga känslor i kroppen; förväntan, bävan, kärlek, längtan, oro för att ångra sig sen när kolikbarnet väl ligger där. För dig är den processen segdragen. Du gör ett val varenda månad, att kasta dig huvudstupa in i något helt nytt. Och varje månad blir du besviken. Några veckor senare håller du andan och dyker igen. Och blir besviken igen. Boja på och boja av. Mitt i allt kanske det finns en liten lättnad, en liten vinlust. En liten äventyrslängtan. Mitt i all den bottenlösa frustrationen. Och det är okej. 8. Testknarka är ett tråkigt ord. En testknarkare är inget man vill vara. Men ovisshet är också tråkigt. Så du kanske köper test för 2.50 på nätet och testknarkar dig igenom en vecka i månaden, sprängfylld av otålighet. Övertygad om att det där strecket som NÄSTAN fanns där i morse, kanske finns där på eftermiddagen. Du kommer att se många streck där inga streck finns. Du kommer kanske att ljuga om hur många test du förbrukar, som ett sätt att verka mer sorglös än du är. Sladda förbi köksbordet och utropa; men oj, jag ska ju ha mens snart, kanske dags för ett test? När du egentligen är inne på ditt artonde. Dubbelbestraffa inte dig själv. Känslan av misslyckande när det sista testet i förpackningen visar negativt är tung nog, redan innan du lassat på skammen över att vara en testknarkare. Du gör ditt bästa. Du testar dig fram. 9. Ha inte så bråttom! - kommer många att ropa och veva med armarna. Kanske känner du dig dum då. Girig. Men i själva verket handlar det kanske inte om att få ett barn i morgon. Utan om rädslan för att aldrig någonsin bli förälder. Att harva runt i barnlösheten i åratal och komma ut på andra sidan utan ett dunigt litet huvud mot ditt bröst. Om någon kunde försäkra dig om att du kommer att få ett barn om sju år, skulle du kanske coola ner, boka en resa till Mexico, slarva bort några ägglossningar. Men det finns inga garantier. Och det är det som gör ont. Det finns alltid folk som har försökt längre än du. Som är inne på tjugosjunde IVF-försöket och tycker att du är en rookie som bara försökt i drygt ett år. Men se upp! Detta är också en skamfälla. Är du frustrerad och orolig så är du. 10. Och mitt i allt: rädslan för att vara den där maniska, fixerade, gränslösa barnzillan. 11. Kanske är det många omkring dig som frågar när ni ska skaffa barn. Kanske känns det jobbigt. Eller så är det precis tvärt om: ingen undrar någonting. Det finns en total tystnad kring det där ämnet som påverkar hela ditt liv. Trots att du berättat om barnlösheten för vänner och familj, kanske ingen frågar hur det går. Var tydlig då, säg att du vill att de ska fråga dig om läget på barnfronten (om det är det du vill). Om de fortfarande inte kan/vill/vågar nudda vid ämnet, berätta hur ofta du är i behov av en avstämning. Ni kanske kan ha ett tecken. När du håller upp lillfingret är det dags för barnsnack. När du håller upp handen är det stopp. Huvudsaken är att du inte känner dig ensam, eller drar dig undan. Om du precis fått ett rejält bakslag kan det kännas helt outhärdligt att sitta runt ett middagsbord med sina närmaste och prata om en film. Det är bara du som kan uttrycka vad du behöver. Vifta med fingret. Var ego. 12. Du kanske får tidiga missfall som barnmorskan kategoriserar som sen mens. Och kanske känns det just som en sen mens. Men kanske känns det som en enorm förlust. Kanske har du redan räknat ut datum för beräknad förlossning, smekt dig över din platta mage, berättat för din bästa vän och spånat på hemliga namn. Rivit fram ett par för stora leggings som låg längst in i garderoben, eftersom de snart kommer att behövas. Missfall är aldrig ditt fel. Oavsett om det kommer tidigt eller sent. Att vilja för mycket kan inte generera ett missfall. Och bara du bestämmer vad som har hänt i din kropp. Du har rätt att uppleva händelsen precis som du gör oavsett vilka känslor som härjar i dig. Oavsett om det känns som ett förlorat barn eller en ond blödning. 13. Googlar du efter recept på rabarberpaj hamnar du på Familjeliv. Googlar du efter vandringsresor hamnar du på Familjeliv. Googlar du på ?extremt tidiga graviditetstecken? ?plussa sent? eller ?spökstreck? (dvs intorkade strimmor på graviditetstest som med ett tränat öga kan likna positiva streck. Folk fotar, lägger upp och jämför) hamnar du garanterat på Familjeliv. Och där finns ingen kraft att hämta. Bara nojor och fakta du inte vet var du ska göra av. Du kanske finner en gemenskap med andra som också vill älta hur vanligt det egentligen är att vara gravid TROTS att man har mens. Men Familjeliv är inget tvärsnitt av befolkningen. Där finns ytterligheterna, de mest frustrerade och drabbade av alla. Känner du för att börja halsa hostmedicin, ha sex i en hammock och sluta med citron ? gör det. Men försök att sålla bland uppmaningarna. Och inför familjelivsförbud om det bara stjäl din kraft. 14. Det finns faktiskt några positiva saker med den här barnlösheten också. Du och din partner kanske teamar ihop er. Tillsammans bygger ni upp en gemensam längtan som inte hade funnits där om det gick på första försöket. IVF-sprutorna kommer definitivt att bota din skräck för nålar. När du injicerat din egen mage upp till tre gånger om dagen, känns blodprov som en petitess sen. Och om er strävan faktiskt leder till ett barn, är det en viktig resa ni befinner er på. Som ni kan se tillbaka på och dra en massa lärdomar. 15. Men för det mesta är det bara skit att vara ofrivilligt barnlös. Gör ditt bästa för att den här fasen ska vara så bra som möjligt för dig. Oavsett hur den slutar. Barn är ingen rättighet! skriker folk. Nej det är det inte. Men du längtar efter ett ändå.

Oj, texten blev inte som jag tänkt mig, och rätt svårläst. Men för den som orkar är den värd att traggla sig igenom... :) Hur gör ni andra så det blir mellanrum mellan raderna?

Säger som Veronica1 , tänker på er! Och håller tummarna för er imorgon :)

Stämmer säkerligen, fick den skickad till mig av en vän. Och hon sa den var från en blogg, hon nämnde dock inte vilken. Men BRA är den! :)

Haha ja mammor, vad säger man :) man kan alltid dock veta att mamma finns där och hejar på med hjärtat. Till skillnad mot sk vänner. Apropå Victoria, inte för vi nånsin får veta. Men undra om hon och Madeleine fick hjälp? De fick ju båda barn såååå "lagom" efter bröllopet, så som seden sej bör. Hoppas innerligt att 37 åringar still got à chance. Jag fyllde nämligen själv 35 i december :)

Idag är det en tung dag, blir mer och mer så. Kanske för att de flesta vänner vi har, redan har barn. Vart vi än vänder oss så får vi höra om deras barn och ser ständigt deras bilder på Facebook och Instagram. Medans vi "tvingas" lägga ut bilder på blommor, skogar, ja aktiviteter vi gör som förvisso är saker som vi gillar, men det fattas alltid något. Det fattas ett barn. När man är 35 och 33 borde det finnas ett barn. Jag trodde att jag skulle vara mamma mycket tidigare, minns att jag redan i gymnasiet första året, när vi fick skriva ett brev till oss själva, som vi sedan fick tillbaka sista året. Ett brev där vi skulle skriva vart vi trodde vi skulle vara om 3 år, 5 år och 10 år. För mig har barn alltid varit självklart, så i mitt brev stod det att jag trodde jag skulle ha barn och familj om 5 år, 15 år senare sitter jag här, ofrivilligt barnlös. Jag har alltid trott att det enda jag behövt göra är att träffa någon som jag vill skaffa barn med. Väldigt naivt, nu sitter vi här. Med ordnad ekonomi, bra boende och sååå redo. Men det blir inget barn. Och det är tungt, riktigt tungt. Imorgon måste det påklistrade leendet på igen, dags att gå tillbaka till jobbet igen. And guess what! Jag jobbar på Förskola.

Någon som snart ska göra IVF försök på Huddinge?

Jagarna jag: när vet ni om ni lyckats? *håller tummarna*

"Jag bara jag" skulle mitt meddelande varit till :)

Jag bara jag: Låter lovande! Fortsätter hålla tummarna för er!... :)

Jag bara jag: hur mår du? Och hur går det?

Hur många pergotime försök har ni gjort?

Tröttsamt att sättas på fler Pergotime kurer, när det inte funkat tidigare.. Vet inte din ålder, men varje månad räknas och känns som en förlust! Men kämpa på! :)

Sånthär gör mig så arg, säkert mycket just för att vi är ofrivilligt barnlösa. Det gör helt enkelt ont, och situationen måste kännas väldigt jobbig för dig? Vet hur jag kände när en nära vän till mig berättade att de väntade tvillingar, jag vart alldeles kall och hamnade nog lite i chock. Det är ingen lätt sits vi är i (vi ofrivilligt barnlösa) känner du att du kan berätta för henne hur du känner, eller din situation? Styrkekramar!

Förstår absolut hur du tänker, bra att du sätter gränser för dig själv :)

Sänder över lastbilslaster med styrkekramar till Jag bara jag!

Know that feeling... Avskyr alla situationer där man ständigt blir påmind om sin ofrivilliga barnlöshet. För att inte tala om reklamen för graviditetstestet som visar "hur många veckor gången" man är , som snurrar konstant på tv nu. I hate it! Styrkekramar till dig!

Känner precis som du! Önskar det fanns människor i samma situation, som man kunde träffas och umgås med. Människor som förstår vad man går igenom. Men gissar det handlar mycket om att vi som finns på denna sida bor på så olika håll? Vart bor du? :)

Härligt med en killes ord på en sådanhär situation! :) eller är det bara jag som uppfattat som de flesta här i tråden är tjejer?

Välkommen :) du är verkligen inte ensam om dessa känslor :)

Och ja det verkar som att de som tillhör de få som har lyckan att få barn på naturligt sätt lite förlorar förnuftet i samband att de blir föräldrar. Eller ja iaf radarn för att känna empati för hur andra kan känna som inte är lika lyckligt lottade.

Har själv förlorat en vän för att jag var ärlig och sa jag tyckte det var jobbigt när hon fick barn, och det då bara pratades barn, barn och åter barn. Då det då tolkades som jag var avundsjuk och missunnade henne det. Så håller med! Det är ooootroligt skönt att se att det finns likasinnade kämpar som ännu inte gett upp och som kan stötta varann.

:)