Blir så arg! Varför blir det aldrig rätt?

Svensk sjukvård är långt efter när det gäller fertilitet.

Har du kollat upp prolaktin, tsh, T4, och andra fertilitetsrellaterade prover?

Upprepade missfall kan bero på biologiska orsaker som man kan ta reda på om man är villig att läsa på och tänka lite utanför boxen. Svensk sjukvård är tyvärr otroligt fyrkantig när det gäller missfalls-utredningar och hävdar att allt är kromosomfel, dåliga ägg pga ålder och att det är bara att försöka igen. Vilket inte stämmer i många fall.

Vill du läsa mer kan jag rekommendera Fertilitesguiden : www.fertilitetsguiden.com/

Det finns även bra trådar på FL som kan hjälpa dig att hitta i fertilitesdjungeln.

Vi som snart är gravida efter utredning i Aten! --  www.familjeliv.se/Forum-7-134/m63072249.html

Åh jag beklagar! Förstår att det är kämpigt för er. Vet inte varför det blir så där men jag delar din frustration. Jag förlorade min dotter för snart två år sedan i v 37 efter en elak havandeskapsförgiftning med HELLP. Efter det har jag fått tre missfall och vet hur jävla jobbigt det är när man blir först glad och sedan tas allting ifrån en, alla drömmar och hopp om den lilla, vips i ett nafs. I 3,5 år har vi nu försökt få ett levande barn men inte lyckats. Det är hemskt att kämpa och kämpa och det bara går inte!

Läkarna hävdade hela tiden att jag bara haft en himla otur men jag tjatade mig till att få börja med progesteron vid nästa plus och den här gången verkar det nu ha gjort susen. Alla missfallen avslutades tidigt så som för dig med MA, men nu vid mitt senaste plus så började jag med medicinen direkt vid plus och jag är nu 15+6.

Jag har kämpat så jävligt för att bli gravid vid dom där tre missfallen och nu vid denna graviditeten så hade jag gett upp och tänkte att nu skiter jag i det här, jag orkar inte mer,är för gammal eller nåt. Försökte inte ens utan hade tankarna på annat då vi precis köpt hus. Dagen innan vi skrev på kontraktet fick jag plus på stickan och blev väl glad men tänkte att det här slutar väl som vid dom andra gångerna och jag blev nästan irriterad över att jag blev gravid för det skulle bli så olägligt att hålla på och blöda så länge när jag skulle hålla på att renovera. Har tänkt på saker som tapeter och åka till soptippen istället för att fokusera så mycket på graviditeten som jag gjorde vid dom andra gångerna.

Nu då till saken. Jag blir så irriterad på alla som säger att "du tänker för mycket" eller att man försöker för mycket. Hur kan man göra det liksom!? Då borde man ju bara kunna tänka "bli gravid, bli gravid" så vore det världens bästa preventivmedel och ingen som inte ville borde bli gravid!? Men jag börjar nu undra om det inte ligger lite i det hela ändå. Väldigt motvilligt. 

Jag tror nu att ha annat att tänka på och att få progesteron hjälpte mig att komma så här långt. Jag ropar inte hej än men so far so good iaf. Vill väldigt ogärna ge rådet att försöka lite mindre och att tänka på annat men gör det ändå. Om inte annat så bara för att man får så mycket sorg och obehag när man inte lyckas och då kan man lika väl leva sitt liv som man vill och på så vis man är lycklig istället för att slösa sitt liv med att ständigt "försöka" och bara vara olycklig. 

Oj vilket långt inlägg det blev, sorry. Jag hoppas att du lyckas snart, kram 

 

Ja de känns lite som att det inte får vara något fel, sjukvården är bra på papper men när det väl händer något så vet ingen nått.

Jag har inte kollat något sånt, för jag har inte vetat vad jag skall söka efter eller börja.

Tack för all information :) jag ska dyka ner i allt och hoppas det finns något svar

Usch fy va tråkigt! Nu skäms jag nästan för det finns dom som har det mycket värre än jag. Håller alla tummar som finns och hoppas det går vägen för er denna gången :).

Progesteron har jag aldrig hört talas om, får sätta mig ikväll och börja söka på allt i lugn och ro. Även om det inte är kul så känns det bra att det finns liknande historier hos andra så man vet att man inte är ensam om det. Sjukhuset slussar bara ut när det är färdigt, och ingen sympati fanns det. Bara för att dom vet vad som händer efter en operation och ser det varje dag så betyder ju inte det att jag vet det!

Som läkaren som tyckte att de va jätteroligt att hon kom på att det var ett utomhavandeskap, satt och flinade gjorde hon. Hade jag inte varit i chock så vet jag inte vad jag hade gjort, usch vidriga människa. Jag sa lite försiktigt att det är för tidigt att upptäcka ett sånt, så hon visste att hon hade rätt och ville öppna och titta. Efteråt så satt hon som sagt och flinade och sa: vad var det jag sa?! Sen fick ja klä på mig och lämna avdelningen på 10min. Fick inte ens ringa om skjuts hem. Det kunde jag minsann göra nere i lobbyn. Nyopererad och störtgråta bland alla människor brevid cefeterian är inget man vill göra själv.

Vad ska man göra då om man inte skall tänka på de? Man blir ju inte gravid utan att försöka.

Vi har tyvärr precis blivit färdiga med vårat hus så det finns inget annat att tänka och lägga energi på längre. Får väl börja med långa promenader :P

Hallonsaft: Det var inte meningen att det skulle bli nån tävling i vem som har det värst för man kan inte mäta olycka. 

Jag tycker det låter fruktansvärt hur läkaren behandlade dig vid ditt utomkvedshavandeskap! Att hon log så där verkar ju rent ut sagt jävligt märkligt?! Funderar på om hon kanske trodde att hon log lugnande mot dit eller nåt och det bara blev fel kanske... vi kan bara spekulera. Och att dom inte hjälpte dig att ordna nån transport hem efteråt var riktigt uselt!Håller med dig om att fast man inte vill läsa om andras olycka så känns det på nåt vis skönt att veta att man inte är ensam iaf. 

Ja, det kanske inte är något för dig att tänka mindre på det än du redan gör då om ni precis renoverat huset. Däremot är det ju bra att ta det så lugnt man kan och försöka tänka på annat så man inte fastnar i själva försökandet för då tror jag det går sämre. Det verkar det ha gjort för mig iaf. Annars tänker jag att det bara är att kämpa vidare, finns inget annat. Önskar dig stort lycka till och hoppas att du snart får en bebis!

När ingenting hände för oss, så hjälpte det för mig att dyka in i fertilitetsdjungeln och börja själv förstå varför det inte hände något i magen. Ju mer jag lärde mig desto mer kunde jag sätta upp mot arroganta läkare. Den där flinande läkaren som du råkade ut för tycker jag var over the top... De borde tvingas gå någon form av sensitivity träning.

Ge inte upp! Det finns flera i din sits som har lyckats bli gravida. Kom över till Aten tråden så kan flera tjejer ge dig stöd och info om vilka prover du kan begära av din gyn som en början.

Nej nej såklart inte :)
Vissa läkare borde verkligen inte få finnas. Alla kan ha en dålig dag på jobbet, men jag arbetar också så jag måste träffa människor men kan ändå bete mig som folk på en dålig dag!
Jag får försöka stressa ner och börja ifrågasätta vad som händer och vad man kan göra själv för att underlätta :)

Otroligt bra tips =) Man blir så osäker när man inte vet något till 100%, får läsa på och bli obekväm .
Ja de borde dom verkligen få göra, efter 20år i yrket så glömmer nog många att det faktiskt är människoe dom har att göra med. Sen så fanns det självklart bra undersköterskor som skötte allt ypperligt så det är jag väldigt tacksam över. Synd bara att dom inte kunde berätta och förklara allt istället.

Jag skall gå in och titta på den tråden . TACK!

Håller med alla andra om att alla kommentarer av typen "sluta tänk på det så går det" är rent BS. Blir alltid jättesur för sådant.

Men du TS, om jag förstår din trådstart rätt så har ni nu bara försökt tre gånger sedan senaste MF? Det är inte särskilt mycket, även om det förstås känns så. I snitt sägs det att det tar 7 försök för att bli gravid, och det betyder ju att för vissa går det på ett försök och för andra på tjugo.

Jag tror att du skulle ha nytta av att läsa på mer om din kropp och allt som händer där. Två MF på ett år är en jättepåfrestning för kroppen, inte bara just rent läkningsmässigt utan det tar också tid innan hormoner och sådant stabiliserats som det skall. Låt din kropp få lite tid nu att faktiskt normalisera sig och må bra igen. I vissa länder rekommenderas att man väntar 6 månader efter ett missfall för att låta kroppen hämta sig. Det kanske är länge, men det är viktigt att du ger kroppen en chans att läka och få balans på hormonerna igen.

Här är några tips:

- Cystan du hade, vad var det för cysta? Om det var en chokladcysta finns det risk att du har endometrios. Kolla med läkarna om de testade för detta, för det är viktigt. Endometrios kan göra det svårare att bli gravid, men man vet inte exakt varför - vissa teorier säger att det beror på att det blir en ogästvänlig miljö (pga inflammation) runt livmodern. Alltså, kolla upp vad cystan var. En vanliga vattencysta borde inte ha påverkat graviditeten alls.

- Det finns flera naturläkemedel/kosttillskott som hjälper till att reglera hormonbalansen i kroppen. Vad som kunde passa för dig är omöjligt att säga utan att veta mer om hur du mår i övrigt, men googla lite på bland annat agnus castus/munkpeppar/vitex (samma sak, olika namn), rosenrot, bupleurum, dong quai, black cohosh mfl.

- Akupunktur kan hjälpa. Försök hitta någon som är riktigt duktig och som kan se på hela din kropp och se om det är obalans i den.

- Se över hur du lever. Oklart hur mycket det hjälper, det beror ju förstås på var man börjar, men det finns studier som visar på att koffein ökar risken för alkohol. Likaså finns det många kemikalier (framförallt i plast) som påverkar kroppens hormoner, och därmed kan påverka fertiliteten.

- Som regel måste man ha tre missfall innan det görs en utredning. Trots det kan det vara värt att kontakta vården och se vad de kan göra. Ett VUL bör i alla fall kunna ge lite svar på om livmodern ser normal ut, att där inte finns några ärr, eller utväxter som kan göra det svårare för ett foster att fästa.

- Googla och läs massor. Det finns otroligt mycket kunskap där ute - vissa saker skall man ta med en stor nypa salt, andra saker har bara inte kommit till Sverige än.

Lycka till!!

Visst har det bara varit tre försök sedan senaste besvikelse, men det känns som att vi har ju faktiskt försökt sedan mars 2013. Man tror att det skall vara då lätt, alla blir gravida till höger och vänster. Och min förra graviditet gick hur lätt som helst, hade till och med bara 1 veckas illamående!

Har en väninna som lever med endomentrios så är väldigt insatt i vad det tillståndet innebär. Jag har inga som helst besvär eller smärtor av den sorten, vilket jag är tacksam för :).

Vid operationen så tittade läkarna även på min andra äggledare och dom sa att den såg bra ut :) och dom hittade inget konstigt runt om.

Oj det var många nya ord som jag inte hört om förut, superbra! Skall kollad upp :)

Försöker intala mig att det är inte något fel, det är bara höjden av otur jag haft på kort tid.

Tack :)

Först måste jag säga att jag vet att all tid känns som en evighet när man försöker, men om ni verkligen bara har försökt sedan mars förra året så har ni ju inte ens försökt ett år, och då är du fortfarande helt inom gränsen för vad som är normalt. Poängen är väl att man aldrig hör hur länge folk försöker innan de plötsligt annonserar att de skall ha barn.

Vi försökte i tre år. Och ändå är det inte så länge jämför med många andra, så ta det du lugnt. Ett år är ingenting alls, även om det förstås känns så.

Skälet till att jag funderade kring endometrios är att jag inte riktigt förstår vad din cysta var för något. Det bör du kolla upp så att du vet. Kanske är det inget konstigt alls, men det kan ju vara en pusselbit i att förstå varför du fått missfall.

Det finns supermycket att läsa på nätet om både missfall och utomkvedshavandeskap, så googla och läs. Ofta hjälper det väldigt mycket bara att känna att man förstår det lite bättre!

TS: Har jag förstått rätt så har du blivit gravid två gånger sen ni satte igång att försöka för mindre än ett år sedan. Missfall är jättevanligt så ett missfall är inte ett tecken på att något är fel rent fertilitetsmässigt, och utomkvedshavandeskap är inte detsamma som missfall utan innebär att embryot har råkat fästa på ett ställe som inte är bra. Jag har varit med om båda så jag har lite koll här. Dessutom har det tagit totalt 8 år för mig att få mina två barn så jag har rätt bra koll på fertilitetsproblem och -lösningar också.

Så för en utomstående som inte har mer detaljer kan jag utläsa att ni har försökt i 10 månader, blivit gravida två gånger men haft otur. Det finns absolut inget som talar för att ni har fertilitetsproblem och att det inte skulle lyckas bli gravida snart igen. Om inget hänt om ett år (lite beroende på hur gammal du är) kan det vara läge att göra en utredning men sannolikt skulle de flesta gynekologer idag säga åt er att gå hem och ta det lugnt och fortsätta som vanligt så kommer det att slå till.