någon som sagt ifrån sig umgänge?

Det är lätt att säga när ni får barnen på heltid i princip per automatik. beroende på omständigheter givetvis.

Som sagt så är det en komplicerad situation som jag inte tänker beskriva mer utförligt här men min egen familj och umgängeskrets som känner till hur det ser ut stöttar mig och är faktiskt de som drivit mig till det här. Jag har velat fightas trots att jag mått mycket dåligt av situationen. Nu när jag inte orkar mer så ifrågasätter de hur jag orkade så länge.

Att driva ärenden via TR är inte heller gratis och mina pengar är slut, jag har inte råd att betala mer ombudskostnader, dessutom har alla turer gett absolut ingenting. Det är oerhört lätt för vårdnadshavaren/boendeföräldern att stänga ut den andra föräldern. Man behöver inte vägra att umgängesföräldern får komma men man kan se till att barnet alltid sover under umgängestiden, man kan påstå allergier vilket innebär att umgängesföräldern inte kan ge barnet någon mat, pumpa går absolut inte. Man kan flytta väldigt långt bort från umgängesföräldern, vilket försvårar umgänge. Man kan filma umgängestillfällena och när umgängesföräldern då vill ha enskilt umgänge så vägrar man det. När det ändå kommer till stånd efter många långa månader så är det vinter och umgängesföräldern står då mitt i skogen i kylan, regnet och mörkret och har ingenstans att ta vägen då barnet är allergiskt och behöver mat men ingen mat får ges, så man får snällt gå i cirklar i mörkret i närheten av mammans hem. Det var en kort beskrivning av hur det går till, det finns mycket mer.

Vad har ni för förslag att jag ska göra då?

Varför måste inte mamman resonera på samma sätt? varför är det ok att mamman stänger ute pappan så mycket det bara går och beter sig helt huvudlöst. Det verkar vara helt ok.

Men när pappan då inte orkar mer, då är det minsann en skandal.

Båda har ett gemensamt ansvar och det är sällan eller aldrig bara pappan som felar. Vilket är det intryck man får i dessa trådar. Bör inte mamman underlätta och hjälpa till för att få till ett fungerande umgänge? Det verkar vara helt ok för mammor att bete sig hur som helst och papporna ska stå där med sneda leenden och vara överlyckliga för att de minsann får träffa sina barn nån timme i veckan.

Jag har inget alternativ, hon har bosatt sig på ett ställe som ligger mitt i skogen. Hon tänker inte möta upp mig på lämplig plats utan jag får komma dit och hämta barnet. Eftersom barnet är allergiskt så får ingen mat ges av mig och hon tänker heller inte pumpa, dock så ska barnet ha mat om si och så lång tid. Alltså jag har ingen tid att ta mig någonstans utan blir bunden till att vara i närhet till mammans hem.

Om jag har umgänget i mammans hem så blir jag verbalt attackerad av mammans och hennes föräldrar som också bor där. Senare så diktar de ihop historier om hur jag nästan tappar barnet, välter barnvagnen och sitter även och filmar mig på umgänget. Ingen annan än jag är välkommen på umgänget hemma hos dem vilket gör den umgängesformen omöjlig. 

Resultat, jag står i skogen mitt i vintern i mörkret och kylan.

Några förslag?

Jag har inget alternativ, hon har bosatt sig på ett ställe som ligger mitt i skogen. Hon tänker inte möta upp mig på lämplig plats utan jag får komma dit och hämta barnet. Eftersom barnet är allergiskt så får ingen mat ges av mig och hon tänker heller inte pumpa, dock så ska barnet ha mat om si och så lång tid. Alltså jag har ingen tid att ta mig någonstans utan blir bunden till att vara i närhet till mammans hem.

Om jag har umgänget i mammans hem så blir jag verbalt attackerad av mammans och hennes föräldrar som också bor där. Senare så diktar de ihop historier om hur jag nästan tappar barnet, välter barnvagnen och sitter även och filmar mig på umgänget. Ingen annan än jag är välkommen på umgänget hemma hos dem vilket gör den umgängesformen omöjlig. 

Resultat, jag står i skogen mitt i vintern i mörkret och kylan.

Några förslag?

Nej inte särskilt. 30+.

Förhoppningen är att det ska kunna bli annorlunda, så länge jag bara vikt mig för mamman verkar alla instanser tycka det är skönt att de slipper bry sig eller lägga sig i. Det är mitt sista desperata försök att försöka få någon att se och förstå hur illa det är. Det sista jag vill är att ge upp mitt barn. Mitt agerande är ett rop på hjälp.

Mmm, det är jag verkligen... Du vet ingenting.

Varför inte försöka resonera med mig och se lösningar istället för att kasta invektiv omkring dig.

Det är det jag gör, tänker på barnet alltså. Umgänget för ett så litet barn är inte sunt som det är just nu. Ingenstans har jag skrivit att min önskan är att det är permanent och att jag inte försöker och har försökt. Men jag vet inte vad jag ska göra.

Modern är så fruktansvärd, det finns tydliga drag av borderline, narcissism och münchausens syndrom. Men vad ska jag göra, jag kan göra nästan vad som helst men jag har inga verktyg att göra något annat än att stå där i skogen med ett gråtande barn i regnet, kylan och mörkret. Men som sagt det FR igen strax där jag ska prata med dem. Tidigare har jag bara varit vänlig och inte sagt ett ont ord om någon. Mamman har vräkt ur sig skit och lovat saker som hon sen blankt struntat i så fort vi kommit ut därifrån, då det egentligen inte passat henne.

FR verkar mest vara glada att jag viker mig hela tiden. Då slipper de delta i en extrem komplicerad och svår situation.

Ja det är ju det jag gjort. Slutat vika mig alltså. Men det är också fel enligt dig. Det är inte synd om mig, var har jag skrivit det. Det är synd om barnet och jag önskar jag hade andra verktyg att använda mig av för att få till ett normalt  umgänge.

Men så länge jag åker dit utan att knorra och går med på alla de krav som mamman ställer upp så finns det ingen som bryr sig. Nu har jag slutat gå med på de kraven och kommer kräva ett normalt umgänge för barnets skull, men konsekvensen av det på kort sikt är att inget umgänge kan komma till stånd.

Så det du säger går för mig inte riktigt ihop. Det är fel vad jag än gör.

Ja det kan man fråga sig. Naiv, blind och dum kanske? Det fanns väl indikationer rätt tidigt på att allt inte stod rätt till i hjärnkontoret hos henne, men man var ju kär och såg förbi det under en period.

Förresten var vi inte ens sambo, vi hade en relation, hon blev gravid och valde att behålla det. Jag tyckte vi skulle göra det bästa av situationen och flytta ihop och bli en familj. Från början verkade det som att vi skulle det men istället bestämde hon sig för att inte göra det.

Jag vet, jag gör mitt bästa.