någon som sagt ifrån sig umgänge?

Jag är i färd med att säga upp umgänget med mitt barn. Jag orkar inte med moderns alla påhitt, påhopp, lögner. Hon stack med vårt barn när det var nyfött och har sen dess motarbetat mig i allt i syfte att i min kontakt ska bli så dålig som möjlig. 

Vi har varit på samarbetssamtal där hon sitter med armarna i kors och säger nej till allt som hon inte får bestämma. Jag tröttnade och kontaktade ombud och gick till TR som prompt skickade tillbaka oss till FR för vidare samtal och jag orkar inte mer nu.

Jag känner mig helt överkörd och betraktad som någon slags gäst i mitt barns liv som bara fåt finnas där i syfte att mamman ska kunna köra med mig och bestämma över mig lite som hon vill. barnet har dålig kontakt med mig pga hur umgänget har sett ut så jag hamnar i en sits som jag inte på något sätt kan styra över utan istället blir mitt umgänge de timmarna i veckan då mamman kan fortsätta köra med mig precis som hon gjorde tidigare.

Stöd från FR eller TR får man bevisligen inte som man, jag har hela tiden försökt hålla god ton och har inte sagt ett ont ord om mamman i någon slags förhoppning om att det ska ses som positivt alltmedan mamman spyr ur sig anklagelser mot mig om hur värdelös jag är så tolkar hon allt som att jag inte "klarar av".

Menar du mig eller TS? Det går inte i ord att beskriva vad som försigår och barnet är så pass litet då jag uppenbarligen bara var en donator för mamman som stack två dagar efter att barnet var fött och nu gör allt för att stänga mig ute medan jag kämpar för att vara delaktig. Man når en gräns för vad man till slut pallar, särskilt om man inte känner att man har stöd eller förståelse från byråkrat-sverige.

Jag tycker vi har ett gemensamt ansvar oavsett om vi lever ihop eller inte. Det gör uppenbarligen inte hon. Där står jag med ett spädbarn i famnen, utomhus, i mörkret och regnet. Jag ska stå och kämpa för varje liten skärv med tid jag kan tilltvinga mig medan hon hånskrattar mig i ansiktet. Det är inte bra för barnet att ha det så här.

Det är en komplicerad situation som inte lämpar sig att skriva här. 

Det är lätt att säga när ni får barnen på heltid i princip per automatik. beroende på omständigheter givetvis.

Som sagt så är det en komplicerad situation som jag inte tänker beskriva mer utförligt här men min egen familj och umgängeskrets som känner till hur det ser ut stöttar mig och är faktiskt de som drivit mig till det här. Jag har velat fightas trots att jag mått mycket dåligt av situationen. Nu när jag inte orkar mer så ifrågasätter de hur jag orkade så länge.

Att driva ärenden via TR är inte heller gratis och mina pengar är slut, jag har inte råd att betala mer ombudskostnader, dessutom har alla turer gett absolut ingenting. Det är oerhört lätt för vårdnadshavaren/boendeföräldern att stänga ut den andra föräldern. Man behöver inte vägra att umgängesföräldern får komma men man kan se till att barnet alltid sover under umgängestiden, man kan påstå allergier vilket innebär att umgängesföräldern inte kan ge barnet någon mat, pumpa går absolut inte. Man kan flytta väldigt långt bort från umgängesföräldern, vilket försvårar umgänge. Man kan filma umgängestillfällena och när umgängesföräldern då vill ha enskilt umgänge så vägrar man det. När det ändå kommer till stånd efter många långa månader så är det vinter och umgängesföräldern står då mitt i skogen i kylan, regnet och mörkret och har ingenstans att ta vägen då barnet är allergiskt och behöver mat men ingen mat får ges, så man får snällt gå i cirklar i mörkret i närheten av mammans hem. Det var en kort beskrivning av hur det går till, det finns mycket mer.

Vad har ni för förslag att jag ska göra då?

Varför måste inte mamman resonera på samma sätt? varför är det ok att mamman stänger ute pappan så mycket det bara går och beter sig helt huvudlöst. Det verkar vara helt ok.

Men när pappan då inte orkar mer, då är det minsann en skandal.

Båda har ett gemensamt ansvar och det är sällan eller aldrig bara pappan som felar. Vilket är det intryck man får i dessa trådar. Bör inte mamman underlätta och hjälpa till för att få till ett fungerande umgänge? Det verkar vara helt ok för mammor att bete sig hur som helst och papporna ska stå där med sneda leenden och vara överlyckliga för att de minsann får träffa sina barn nån timme i veckan.

Jag har inget alternativ, hon har bosatt sig på ett ställe som ligger mitt i skogen. Hon tänker inte möta upp mig på lämplig plats utan jag får komma dit och hämta barnet. Eftersom barnet är allergiskt så får ingen mat ges av mig och hon tänker heller inte pumpa, dock så ska barnet ha mat om si och så lång tid. Alltså jag har ingen tid att ta mig någonstans utan blir bunden till att vara i närhet till mammans hem.

Om jag har umgänget i mammans hem så blir jag verbalt attackerad av mammans och hennes föräldrar som också bor där. Senare så diktar de ihop historier om hur jag nästan tappar barnet, välter barnvagnen och sitter även och filmar mig på umgänget. Ingen annan än jag är välkommen på umgänget hemma hos dem vilket gör den umgängesformen omöjlig. 

Resultat, jag står i skogen mitt i vintern i mörkret och kylan.

Några förslag?

Har ej körkort eller tillgång till bil. Jag är förbjuden att mata med ersättning då barnet är allergisk enligt mamman. jag har ifrågasatt det och bett om att få se journaler och pratat med läkare om det. men TR brydde sig inte, ämnet togs inte en gång upp.

Ja barnet är omkring ett år.

Nej inte särskilt. 30+.

Förhoppningen är att det ska kunna bli annorlunda, så länge jag bara vikt mig för mamman verkar alla instanser tycka det är skönt att de slipper bry sig eller lägga sig i. Det är mitt sista desperata försök att försöka få någon att se och förstå hur illa det är. Det sista jag vill är att ge upp mitt barn. Mitt agerande är ett rop på hjälp.

Ska dit nästa vecka så får vi se vad som händer och sägs.

Mmm, det är jag verkligen... Du vet ingenting.

Varför inte försöka resonera med mig och se lösningar istället för att kasta invektiv omkring dig.

Det är det jag gör, tänker på barnet alltså. Umgänget för ett så litet barn är inte sunt som det är just nu. Ingenstans har jag skrivit att min önskan är att det är permanent och att jag inte försöker och har försökt. Men jag vet inte vad jag ska göra.

Modern är så fruktansvärd, det finns tydliga drag av borderline, narcissism och münchausens syndrom. Men vad ska jag göra, jag kan göra nästan vad som helst men jag har inga verktyg att göra något annat än att stå där i skogen med ett gråtande barn i regnet, kylan och mörkret. Men som sagt det FR igen strax där jag ska prata med dem. Tidigare har jag bara varit vänlig och inte sagt ett ont ord om någon. Mamman har vräkt ur sig skit och lovat saker som hon sen blankt struntat i så fort vi kommit ut därifrån, då det egentligen inte passat henne.

FR verkar mest vara glada att jag viker mig hela tiden. Då slipper de delta i en extrem komplicerad och svår situation.

Ja det är ju det jag gjort. Slutat vika mig alltså. Men det är också fel enligt dig. Det är inte synd om mig, var har jag skrivit det. Det är synd om barnet och jag önskar jag hade andra verktyg att använda mig av för att få till ett normalt  umgänge.

Men så länge jag åker dit utan att knorra och går med på alla de krav som mamman ställer upp så finns det ingen som bryr sig. Nu har jag slutat gå med på de kraven och kommer kräva ett normalt umgänge för barnets skull, men konsekvensen av det på kort sikt är att inget umgänge kan komma till stånd.

Så det du säger går för mig inte riktigt ihop. Det är fel vad jag än gör.

Anmält vad?

Jag är där själv och kan påstå vad som helst men vad spelar det för roll då hon och hennes familj säger, nej men så är det inte, det har aldrig hänt.

Då framstår jag som den märkliga som slänger ur mig grundlösa anklagelser. jag vet inte vilka alternativ man har när det kommer till sånt här, jag är ny på hela tvist om barn frågan.

* Det tar mig ett par timmar att åka dit enkel resa. Det är inte över tio mil, men lokaltrafiken är ju inte alltid den bästa.

* Nej, det kan jag inte då mamman har enskild vårdnad då vi endast var sambo och hon vill inte ha gemensam vårdnad. Jag har bett om journalen men hon vägrar att jag ska få se den. Inga allergier är konstaterade då barnet är så pass litet att inga kontroller görs utan man går på mammans ord om att han reagerar på i stort alla födoämnen. Gemensam vårdnad är begärd via tingsrätten sen tidigare, men processen är lång.

* Umgänget skedde med mamman i hennes hem till en början, det var där jag blev attackerad av henne och hennes familj vid flera tillfällen. Jag ville ta med mig någon men det vägrade mamman. Jag ville ta en promenad med mitt barn, men det vägrade mamman trots att hon var välkommen att vara med. Efter muntlig förberedelse så får jag nu ta med mig någon men inte till deras hem vilket gör att jag står utan plats att ha umgänge på. Antingen själv i deras hem eller med någon utanför deras hem. Soc ville i de inledande kontakterna inte utse någon utan hävdade att det bara var TR som kunde förordna om sådant.

* tråden handlade om folk som hade gett upp därav responderar jag på det och meddelar att jag är på väg att ge upp. Det är inte min tråd som jag startat där jag er om råd. Jag kanske har sådan också, här eller annorstädes eller annat stöd i min omgivning i verkligheten.

Jag har åkt dit för att försöka ha ett vettigt umgänge ända sedan barnet föddes, men barnet har i princip sovit bort samtliga umgängen oavsett vilken tid på dygnet de skett. Miljön för umgänget har dessutom inte varit bra för barnet. Antingen under skrik och bråk där jag har honom i famnen och mamman skäller på mig trots att jag undanbett mig dessa konflikter under umgängestiden. Eller utomhus där jag i princip kan gå runt med honom i vagnen medan han sover eller hitta någon halvlämplig plats inomhus där han kan sitta i mitt knä för allt är smutsigt.

Jag har varit på samarbetssamtal, jag har pratat med FR och Soc, jag har varit i TR på muntlig förberedelse. Jag har tjatat mig blå om att få vara delaktig genom att få komma på BVC-besök och bli informerad om de val som måste göras för barnets bästa och framtid. Men ingen respons, jag får i efterhand veta vad hon bestämt och har jag åsikter så blir det bara bråk och det hon bestämt gäller ändå.

Det är svårt att beskriva allt som skett under närmare ett års tid i en tråd på familjeliv utan att outa sig totalt. Så jag förstår att det inte är så lätt att förstå den maktlöshet och uppgivenhet som infinner sig efter nästan ett års kamp för sitt barns rätt till sin pappa. Istället är det jag som är skurken, trots att det är mamman som gör sitt bästa för att sabotera och stänga ute mig från barnets liv och jag bara gör så gott jag kan för att det ska fungera och inte vill ha konflikt.

Ja det kan man fråga sig. Naiv, blind och dum kanske? Det fanns väl indikationer rätt tidigt på att allt inte stod rätt till i hjärnkontoret hos henne, men man var ju kär och såg förbi det under en period.

Förresten var vi inte ens sambo, vi hade en relation, hon blev gravid och valde att behålla det. Jag tyckte vi skulle göra det bästa av situationen och flytta ihop och bli en familj. Från början verkade det som att vi skulle det men istället bestämde hon sig för att inte göra det.

Jag vet, jag gör mitt bästa.

Nja, sköterskan sa att hon förstod vad som skedde när jag pratade med henne i telefon efter att jag varit med på det enda besöket som jag varit välkommen på. För att ens få vara med på BVC så var TR tvungna att tvinga henne till det men nu menar hon att det var enda gången jag var välkommen så nu är jag utestängd igen.

Barnet går inte på dagis och kommer som jag skrivit tidigare i tråden inte heller att göra det då mamma och mormor har bestämt att det inte är bra för barn. utan barnet ska vara hemma i tre år åtminstone... Om jag får ha någon synpunkt eller åsikt i frågan? Absolut inte.

Jag stångas som en galning, dokumenterar allt. Men det finns inget utrymme på de få timmarna som man har tillgång till FR eller TR att ta upp detta på. Tiden är för kort och det viftas bort utan möjlighet till diskussion.  Istället vill de att fokus ska vara på att vi ska komma överens. Inte fel i sig, men hon sitter och vägrar allt och jag viker mig för att det är min enda chans att ens få ett umgänge och sen när vi ska efterleva den redan ansträngda överenskommelsen så tolkar hon den på sitt sätt och gör som hon vill ändå. Och så får man börja om igen, med nya långa väntetider, Och återigen så finns det ingen tid att diskutera och alla vill att man ska fokusera på hur vi ska komma vidare och få det att fungera bättre och så upprepas det om och om igen. Jag står bara och stampar och hon kan skjuta upp allt hela tiden genom att låtsas gå med på saker och sen göra som hon vill igen.

Apropå öppna förskolor och annat, det har jag föreslagit tidigare när det var som värst att ha umgänget hemma hos dem, det vägrade hon också. Umgänget skulle vara i deras hem omringad av hela hennes familj utan möjlighet att ens gå ett varv runt huset med honom. Ständigt övervakad, utskälld och till och med filmad.