Min tvååring är besatt av amning - jag vill sluta!!

För det första är amning vid 2 år normalt, bara avvikande i vårt samhälle.

Som du säger är det tjuren vid hornen som gäller och att vara konsekvent. Är han två år kan du ju dessutom förklara lite för honom att han är stor och att ni ska sluta med amningen, men att ni kan göra andra mysiga saker. När min dotter promt ville amma när det inte passade körde jag med "kom så kramas vi istället" och så fick hon vara ledsen över att det inte blev någon amning. Hon kom över det tillslut och nöjde sig med kramar.
Så var mjuk och snäll, men tyck inte synd om honom.

Annars kan ni kanske ta det stegvis, bara amma på kvällen exempelvis. Då kan du ju påminna honom om amningsstuden om han blir ledsen på dagen. Kanske kan ni introducera någon ersättning som ett gosedjur eller något. Det gjorde en vän till mig. Hennes son fick själv välja ett gosedjur i affären och så fick han det när han blev ledsen efter amning. Det funkade bra för dem.

Lycka till och kämpa på!

Fast att åka iväg för att avsluta amningen... really? Då blir han ju dubbelt "övergiven" och varför ska han inte få lov att sörja att något han tycker mycket om är över?

Eftersom det är lättare att ignorera ett problem än att ta i tu med det?

Gör inget för andras skull! Skit i att de är trångsynta om ni båda vill fortsätta. VILL du eller hon sluta så kör inte med mutor eller att åka iväg. Har skrivit lite tips i inlägg 1.

Och "överge" barnet dubbelt upp?( ta bort två tryggheter samtidigt) Typ inte.

Vad jag vet kan man inte amma över telefon. Och att mjölken kanske minskat när man kommer hem varken ändrar eller bekräftar barnets känslor.
Varför inte vara ärlig med att nu är det dags att sluta, låta barnet sörja, vara ledsen, ta ut sin frustration och bekräfta alla dessa känslor. Att vara med hela vägen.
Visst kan en pappa också ta emot barnets känslor, men det är ändå inte han som har ammat barnet. Det är inte med honom barnet haft amningen och den kontakten.
Jag tror på att det är bättre att mamman som har ammat barnet är där och bekräftar och hela tiden visar att det är rätt beslut och att hon står fast. Inte flyr och gömmer sig. Inte tar tryggheten med amningen(många större barn ammas ju dessutom vid den känsliga läggningen och under natten) med sig.

Flertalet barnpsykologer är inne på samma bana.

Nej, min sambo reser inte i jobbet. Vad det nu har med saken att göra.

Det är ju givetvis skillnad på måste och måste inte. Nej, man överger inte barnet då och man ammar troligen inte länge om mamman ligger borta i veckorna exempelvis. Och då är barnet dessutom vant vid detta. Det är en helt annan sak än att plötsligt försvinna flera dar och plötsligt också sluta med en annan stor del i livet.

Jag tycker att det var en väldigt fin förklaring som ett barn lättare kan ta till sig än "jag äter medicin förstår du och den går ut i mjölken och då kan det påverka dig så här och så här"...