Vi lever under existensminimum

 

Jo, dom har ju naturligtvis sina riktlinjer. Vi har bara rätt till en 3:a, 2 barn kan dela rum, men dom bryr sig egentligen inte om storleken, utan det är priset som är avgörande. Vi får ju gärna bo kvar här, men det går ju inte ekonomiskt.
Men varför har ingen sagt något innan?
Det är ju inte så att vi just nu väljer att bo för dyrt, utan vi kan inte få ett annat kontrakt!
Får man verkligen göra så att folk lever 1100kr under existensminimum utan att ha möjlighet till förändring?

Ja, det finns det.

Nej, tyvärr, jag skulle aldrig klara av att ha nån annan som bodde här.

Jag läste nånstans på nätet om hyresgaranti och har frågat handläggaren om detta, men hon säger att dom aldrig kan gå i borgen för någon. Det kanske är olika beroende på var man bor?

Det verkar ju vettigt. Finns inget sånt i min kommun dock.

Tänker inte skriva varför vi inte tjänar tillräckligt med pengar, men vi har nog med krav från soc, lita på det.

Vi har två barn.

Att hyra ut ett rum är absolut uteslutet, vill inte gå in på varför, men det är också ett giltigt skäl.

Ingen förutom hm 2 som har en aning om det får gå till såhär?

Alltså inga mer kommentarer om att vi är lata eller liknande. Ni har ju ingen aning.

Vi gjorde så en månad, då hade min man dessutom fått betala extra till skatten för hans timvik året innan hade dragit för lite skatt trots att han sagt till dom att dra en procent mer.. Men då fick vi bara pengar till barnens mat för vi fick återigen skylla oss själva.

Tack för din kommentar! En del människor verkar som sagt sakna empati. Soc har enormt hårda krav så om vi hade haft något annat sätt att tjäna pengar så hade vi aldrig fått bidraget till att börja med. Varför antar dom att vi inte försökt allt?

Och sen alla som tror sig veta hur det är bara för att dom inte har råd med så mycket efter huslånet, bilen och sparandet.. Dom har ju iaf ett val! Det är ofta samma människor som tycker man ska vara glad som har tak över huvudet. Då kan vi ju lika gärna strunta i skatter och välfärdssystem om bara för man är handikappad eller arbetslös så ska man inte ha rätt till något alls.

Men visst är det konstigt att vi efter över 4 år i lägenheten inte får bo kvar fast hyran hela tiden varit för hög? Vi har frågat handläggaren varför ingen sagt och beslutat om detta innan, men bara fått ett undvikande svar om att alla handläggare kan missa saker ibland.. Har också frågat om det finns papper på hur länge gränsen för två vuxna två barn varit 6000kr, men det visste hon inte..

Vi har som sagt överklagat och fått avslag, i det slutgiltiga beslutet stod att Försörjningsenheten kunde fortsätta att betala den faktiska hyreskostnaden, men att dom inte behövde, och dom slutade direkt, fast dom visste att vi skulle bli utan 1100kr varje månad.

Jag tycker det känns så fel. Dom vet ju att vi lägger mycket ork på att leta lägenheter. Och vi kan ju inte säga upp det här kontraktet utan att ha ett nytt.

Känns hopplöst.

Så länge vi betalar hyran så får vi ju bo kvar. Men dom 1100kr som vi går minus tas varje månad från annat, jag har tex inte mer än två hela ombyten kläder kvar. Lagar varje vecka kläder om och om igen. Limmade ihop och målade skor som min man haft i flera år inför en arbetsintervju härom veckan.

Man undrar ju vad det är för människor som bestämmer dom nya riktlinjerna?

Varför förstår inte folk att när man försämrar eller helt tar bort rätten till a-kassa, sjukersättning, m.m så hamnar alla dessa till slut på socialbidrag. Om man år efter år lever med hoten från soc sida så var man inte sjuk från början så blir man. Varje månad riskerar man att få avslag, man har aldrig rätt till ledighet, måste alltid vara tillgänglig att jobba eller skaffa nya intyg. Min man har i 6 månader tvingats praktisera helt gratis utan möjlighet till anställning inom det yrket han jobbat flera år som timvikarie. 8,5 timme mån-fre. Vilket också påverkar våra barn, långa dagar på fritids utan sommarlov, till vilken nytta? Bara för att det måste ställas dom hårdaste kraven som går hela tiden. Det är ledsamt.

Som jag skrivit innan vill jag inte skriva ut allt. Men min man ska alltså varje månad söka jobb, av dom jobben ska han få 15st email(eller snigelbrev i dom fallen företagen använder sånt)bekräftelser som ska skrivas ut och tas med tillsammans med en lista. Han sökte mer än 15 jobb, men fick bara bekräftelse från 12, vilket gav avslag direkt utan varning eller något. Det måste också vara spridning på ansökningarna, dom kollar datumen, är det för många på samma dag så anser dom inte att man är aktiv, detta trots att han fått jobba gratis under tiden. Nu söker han minst 40 jobb i månaden, men hinner ju inte bli personlig i breven, det är sällan han får svar heller. Men allt för att inte få avslag igen. Min man har redan använt alla aktivitetsstöddagar. Fas 3 jobb med betalt är oerhört svårt att få, iaf här, det är praktik utan nån som helst ersättning som gäller.

Jag är sjuk.

Ingen av oss kan plugga. Tror du inte vi har kollat och försökt ALLT redan??

Ingen av oss kan plugga. Av två olika anledningar. Punkt.

Vad jag än skriver för anledning så kommer det inte räcka för er. För ni har bestämt er för att ingenting ger en rätt att få skattepengar.

Tråden handlar om hur konstigt bemötta vi blivit. Att en handläggare kan besluta att vi inte ska få ens existensminimum, fast hon vet hur förödande det är för oss, en barnfamilj. Om frustrationen att vi får skylla oss själva som inte kan få tag i en lägenhet.

Ni kan vara glada för att ni har hälsa och jobb.

Jag är glad för att jag kan känna empati med andra människor.