Vi lever under existensminimum

Så länge vi betalar hyran så får vi ju bo kvar. Men dom 1100kr som vi går minus tas varje månad från annat, jag har tex inte mer än två hela ombyten kläder kvar. Lagar varje vecka kläder om och om igen. Limmade ihop och målade skor som min man haft i flera år inför en arbetsintervju härom veckan.

Man undrar ju vad det är för människor som bestämmer dom nya riktlinjerna?
Varför förstår inte folk att när man försämrar eller helt tar bort rätten till a-kassa, sjukersättning, m.m så hamnar alla dessa till slut på socialbidrag. Om man år efter år lever med hoten från soc sida så var man inte sjuk från början så blir man. Varje månad riskerar man att få avslag, man har aldrig rätt till ledighet, måste alltid vara tillgänglig att jobba eller skaffa nya intyg. Min man har i 6 månader tvingats praktisera helt gratis utan möjlighet till anställning inom det yrket han jobbat flera år som timvikarie. 8,5 timme mån-fre. Vilket också påverkar våra barn, långa dagar på fritids utan sommarlov, till vilken nytta? Bara för att det måste ställas dom hårdaste kraven som går hela tiden. Det är ledsamt.

Vad ska man göra då när man mår dåligt emellanåt? Haft soc i nästan 10 år och inte fått någon hjälp..

Lätt att säga när man själv glider på en räkmacka i livet. Rösta bort moderatpacket till hösten, så vi får tillbaka lite empati och solidaritet i samhället.

Ni vet ingenting om TS bakgrund och jag förstår om TS inte vill berätta allt pga risk för identifikation.

Jag gick själv på soss en kort tid i mitt liv, strax efter högre studier då jag varken fick jobb eller hade a-kassa. Har aldrig känt mig så kränkt, förödmjukad och "låg" i hela mitt liv. Är man inte under isen redan, lär man bli det när soss får klorna i en. Jag sökte en jäkla massa jobb, ändå kränktes jag av soss.

Till slut fick jag napp och ett bra jobb. Har aldrig gått på soss sedan dess - men sparkar inte på dom som gör det!! Vi som gick på soss då skickades på meningslösa aktiviteter, som bara gick ut på att få oss att känna oss värdelösa som människor. Trots att flera av oss hade akademisk utbildning med höga betyg.

Fy f-n för empatistörda människor, det säger jag bara. Ni kan SJÄLV RÅKA ILLA UT. Tänk på det, då ska andra spotta på er om hur "lata" ni är osv.

Lätt och fly till norge med ett barn under 1 år..

Vad jag än skriver för anledning så kommer det inte räcka för er. För ni har bestämt er för att ingenting ger en rätt att få skattepengar.

Tråden handlar om hur konstigt bemötta vi blivit. Att en handläggare kan besluta att vi inte ska få ens existensminimum, fast hon vet hur förödande det är för oss, en barnfamilj. Om frustrationen att vi får skylla oss själva som inte kan få tag i en lägenhet.

Ni kan vara glada för att ni har hälsa och jobb.
Jag är glad för att jag kan känna empati med andra människor.