27 och inga vänner

Bestämt dig för vad?

Allt fler människor tycks bli allt ensammare i vårt samhälle. Och själv är jag inget undantag. På min 30 års dag dök en person upp av de jag bjudit. Tragiskt.

Hela tiden får jag stå tillbaka eftersom alla i min ålder skaffat familjer och nu inte längre behöver mig. Nu umgås de bara med andra barnfamiljer och skyller på "mysfredag/lördag/söndag/varenda dag i veckan". Enda gången de s.k. Vännerna hör av sig är när de vill ha djurvakt, vill ha något gratis, att jag ska hjälpa till med något eller måste klaga på sin partner inför någon.
Jag kräver inte mycket - en liten fika, ett samtal eller bara ett hej någon gång ibland utan en motönskan om att jag ska göra/ge/passa något.

Har väl inte haft den största turen med val av vänner där jag bor idag och har blivit något skeptisk.
Ena vännen visade sig vara mytoman och spred dumheter om mig (och alla sina andra vänner).
En annan hyrde jag ut min bostad till och betalade hyran åt (som ett lån) i ett år när hen blev utkastad av sin sambo. Själv flyttade jag in på annat ställe trots att jag inte skulle gjort det annars. Som tack sabbade hen mina prylar i hemmet och skällde ut mig när jag 1,5 år senare önskade få igen pengarna jag lagt ut (begärde inte tillbaka allt).
Jag är så less men tänker inte ge upp och tänker inte sluta stå upp för de jag vill tro är mina vänner.

Men det är klart, då måste man ju ha någon att kalla vän först :)

Ts och alla andra som känner sig ensamma, ge inte upp ni heller. Det finns säkerligen bra vänner där ute för både er och mig.

Jag är tjej då och ensam. 31 och från värmland. Har ett litet barn med.

Vet du vad ibland är livet knas och man undrar hur i hela friden man ska ta sig fram. Alla kriser utvecklar dig, men du behöver stöd och en samtalskontakt, att sitta inne och gömma sig och stöta bort människor, ja det gör att du missar guldkornen. Ring vårdcentralen och se till att få en remiss till terapeut! Livet är långt och ditt har bara börjat. I din ålder visste jag inte alls hur jag skulle ta mig dit jag ville eller hur jag skulle må bra igen, men idag tio år senare är jag en stabil person som faktiskt fann min väg, så fortsätt att kämpa!

Jag hade definitivt umgåtts även om du hade mått kasst eller haft det svårt.

Herregud, det är ju då man är som viktigast.

Nu kanske jag är lite för på men för en gångs skull tänker jag ta ett leap of faith och kolla om vi ska pm:a? Haha, jag märker själv att det där låter som någon kontaktannons på ett snuskforum men är ju inte riktigt det jag är ute efter.

Det håller jag helt med om..
Vad har du för intressen och så då?

Hej igen TS och så

jag har också social fobi men det är pga av alla mobbning i skolan och på mitt förra jobb, vågar knappt åka buss fy f-n, är sjukskriven just nu

Jag hade gärna blivit din vän

Efter gymnsiumet hade jag fel vänner, de utnjutade mig som attan fy f-n önskar de tre åren aldrig hade funnits i mitt liv, hemska saker hände

Hörni, jag startar jättegärna en facebookgrupp (hemlig) som vi skulle kunna prata öppet i. Är någon med på det så PM mig  =)

Ojdå! Stanna inte hemma för länge, för sitter du hemma (isolerad) kan det bli ännu jobbigare. Vad säger de på din vårdcentral, när du berättar om dina problem för dem?

Ojdå! Stanna inte hemma för länge, för sitter du hemma (isolerad) kan det bli ännu jobbigare. Vad säger de på din vårdcentral, när du berättar om dina problem för dem?

TS: Var i landet bor du? Jag har också förlorat vänner, som jag trodde skulle finnas kvar för alltid. Har dock inte tappat tron på att finna nya! Många är ju ensamma eller trötta på sina gamla bekantskaper! Det skulle vara kul att höras, jag finns i södra Sverige och är i din ålder. Sök hjälp om dina depptankar inte ger med sig! Ta hand om dig.

Mvh!

Vad hände?

Jag frågar igen:

Är det någon mer som skulle vara intresserad av att vi möts på facebook i en sluten grupp? Jag fixar.

=)

Vore trevligt med några ansikten.

z88 har svarat och ville vara med. Någon mer?