Båda studerar och gravid

Jag och min sambo hamnade i samma situation för någon månad sedan, fick i november reda på att jag vad gravid (v. 8). Vi båda pluggar (5-årig utbildning) och är inne på sista året nu. Tyvärr slutade det hela med abort (v. 9+4) då vi kände att det blev hela blev förknippat med så mycket ångest över hur allting skulle lösa sig. Även jag startade en tråd här på familjeliv för att få tips, och de flesta sa då att jag skulle behålla och att jag skulle ångra mig annars. Men ändå blev beslutet det motsatta.. men allting blev så fel. Har aldrig ångrat något så mycket i hela mitt liv. Ibland känns det som om jag ska få panik, alla tankar på hur jobbigt det hela var. Det har varit oändligt många tårar (både för min sambo och för mig). Tycker verkligen att det låter som om du vill ha barnet. Och om det är så du känner, så tror jag att det är rätt beslut även om ni fortfarande pluggar. Det materiella, det löser sig alltid. Du verkar undra om du är redo, jag trodde inte att jag var redo förrän efteråt. Det är klart man är redo när man närmar sig 30 år. Jag förstår att allting är skrämmande. Men försök att tänka igenom det ordentligt, helt ärligt så tror jag att din pojkvän skulle ändra sig om du skulle bestämma dig för att behålla.

Jag kanske inte låter helt saklig, men jag vill bara inte att någon ska behöva känna som jag gjort. Om jag fick bestämma en gång till så hade jag istället suttit här och längtat efter ett litet barn. Även om min sambo inte sagt det uttryckligen så vet jag att han känner precis samma sak. 

Hur långt gången är graviditeten? På kvinnoklinikerna brukar de erbjuda kuratorstöd för både en själv och ens partner, det skulle ju kunna vara ett alternativ att ni båda träffade någon utomstående och pratade om situationen. Vi velade ganska mycket fram och tillbaka, och ett tag så tänkte vi behålla och då ringde vi till barnmorskan och bokade tid och fick hem massa papper som man skulle fylla i och så. Det kan ju vara en idé att ringa och boka tid, sedan kan ni ju känna hur det känns. Ifall du inte är så långt gången så är det ju dessutom ingen stress med beslutet.. Ge det lite tid och låt det hela sjunga in lite hos din partner. Killen är ju inte riktigt i samma situation som tjejen är heller, på något sätt så tror jag inte min sambo insåg hur verkligt det hela var förrän det inte fanns någon återvändo. Då helt plötsligt började han visa känslor och tycka att det var jobbigt. Det kanske ibland tar lite längre tid för killen att förstå och att göra abort är verkligen inget lätt beslut. Utan det är något som man måste leva med. Om dessutom längtan efter ett barn finns där, så är det svårt att se någon mening med beslutet efteråt.

Men jag kände precis som du att skaffa barn ska vara en lycka som man delar tillsammans med sin partner, och jag förstår att du är orolig att han inte ska känna så. Hoppas verkligen att det löser sig för er och att ni kan fatta ett beslut som känns bra för er båda!