Nästan ett år senare.
Ja, tiden går fort när man har fullt upp.
Har funderat på att skriva detta inlägg ett tag nu, men har inte vetat hur jag ska formulera mig. Är fortfarande osäker... Men jag ger det ett försök.
Jag har alltså separerat från den man jag levde med när jag senast skrev här inne.
En ful och smutsig separation kantad av otrohet och mycket hemskheter från hans sida.
Det är dock inte separationen det ska handla om, utan all den erfarenhet och kunskap jag fått under det senaste året.
Jag har alltid varit så säker i min sak, jag tycker det jag tycker.. Och så är det fortfarande.
Jag tycker fortfarande att barn ska hållas utanför konflikter, att barnen inte ska lida för sina föräldrars misstag, att man inte ska använda dom som vapen.. osv osv. Allt det jag under ett par års tid stenhårt hävdat i tråd efter tråd.
MEN..
Jag har nu fått en helt ny syn på varför en del mammor reagerar som dom gör när det kommer in en ny kvinna i deras barns liv. För även om mina bonusbarn inte var mina biologiskt, så var dom mina rent känslomässigt... och den känslan som väcktes inom mig när mitt ex "bytte ut mig" mot sin nya tjej var inte vacker. Det konstiga var att jag var inte svartsjuk på att hon fick honom.. jag ville inte ha honom.. Jag hade redan gjort slut när otroheten och deras förhållande uppdagades. Men jag blev som en lejoninna inför det sätt dom behandlade barnen på, som att barnen inte längre var viktiga eller behövde tas hänsyn till. Nu var det inte mina barn.. och jag hade inga lagliga rättigheter... Så jag stängde dörren bakom mig och gick utan att se tillbaka. Men en mamma hade inte kunnat eller behövt göra det.
När han behandlade mig som skit och ilskan över svek och nedvärderingar växte inom mig kunde jag stänga dörren bakom mig och aldrig se tillbaka. En mamma hade inte kunnat eller fått göra det. En mamma är tvungen att samarbeta med den man som behandlat henne som sopor.
Och den nya kvinnan.. Hon tror självklart gott om den hon älskar. Vilka andra alternativ finns? Han är ju så underbar mot henne... så varför skulle hon tycka något annat än gott om honom? Och visst kan hon tycka att han gör fel ibland, men inte behöver man väl överreagera som mamman gör??
Jag tycker som jag tycker när det kommer till barn.. det kommer jag alltid att göra.
Men jag har fått en helt annan ödmjukhet inför den situation som många separerade föräldrar står inför. Det är inte alltid lätt att hålla tillbaka tårarna. Det är inte alltid lätt att låta bli att fälla den där kommentaren.. och det är inte alltid så lätt att dölja sin ilska.. Inte ens när barnen är med.
Vi är alla människor och ingen ska behöva vara omänsklig i sina känslor.
Idag är jag god vän med barnens mamma, vi har pratat mycket om det som varit och hon har tackat mig för den roll jag haft i hennes barns liv. Den har gjort skillnad säger hon.
Jag tycker fortfarande att hon resonerar fel mellan varven, och nu kan jag säga det till henne på ett respektfullt sätt... och jag kan finnas som bollplank när hon resonerar kring hur hon ska hantera saker.
Kontentan är väl att det är inte lätt att vara bonusmamma där konflikten finns mellan dom biologiska föräldrarna. Det vet alla vi som varit där.
Men det är inte heller lätt att vara den biologiska mamman och stå mitt i konflikten heller.
Om alla vi vuxna hade haft lite mer förståelse, och ett vuxnare beteende, kring allt.. Då hade kanske fler barn kunnat njuta av hela sin stora nya familj och se fördelarna med så många vuxna som finns där för att älska och värna om dom.