Tänkte på en sak för att jag kanske kommer att få ett fult ärr efter ett ingrepp idag. Hur lär man sig leva med en skada som syns bra för personen som tittar på en? Om man får en skada i ansiktet, på bröstkorgen, handen eller något ställe som man inte kan gömma med kläder hur lär man sig leva med det? Om man får någon ful böld som inte går att operera bort eller något annat avvikande i ens utseende, blir man nånsin okej med det?
Lär dig älska dig själv så kommer andra att älska dig tillbaka. Vad spelar ett ärr för roll egentligen? Det är ju bara yta och inget annat. Om du skulle få väldigt svårt att leva med dina egna tankar finns ju möjligheten till ett plastikkirurgiskt ingrepp. Andra personer älskar väl dig för den du är och inte utifrån hur du ser ut.
Du skall inte tänka på det viset, trivs med dig själv istället!
Jag tror inte andra tänker så mycket på det som du själv gör. Om du nu får dessa utväxter så är det väl något man får lära sig att leva med kanske vården på något vis kan hjälpa dig till rätta för ditt eget välbefinnandes skull.
Folk som dömer jag vad skall man säga om dem, det är väl dem som har de största problemet då. Du skall inte ta åt dig vad andra tycker. Ja jag vet det är lätt för mig att säga som inte lever med det men alla har väl väl något vi inte är helt nöjda med hos oss själva så du är långt från ensam i dina funderingar. Men sådant vi inte kan påverka själva får vi vackert lära oss att acceptera.
Nu ska jag vara väldigt okänslig.
Vad spelar det för roll om man har några synliga ärr?
Jag genomgick en hjärtoperation december 2012 så nu har jag ett ärr som sträcker sig från halsen ner till magen och ett ärr som sträcker sig från nedre delen av låret till fotleden.
Och vet du vad jag bryr mig inte. Jag gick i urringade tröjor och shorts i somras och ingen reagerade på mina ärr.
Nog är det ju så som du säger att man tänker mer på det själv än vad andra gör säkert. Men ibland blir man så självmedveten och får svårt att släppa det för en stund men det brukar gå över. Jag ska ta av plåstren nu och se hur illa det ser ut efter dagens ingrepp. Wish me luck!
Man tänker faktiskt inte på det så mycket. Jag har en kompis med ett fult ärr i ansiktet efter en olycka. Seriöst så ser jag det inte ens. I början tänkte jag såklart på det men nu när jag föreställer mig honom så ser jag inte ärret. Inte när vi träffas heller. Jag har också ärr på kroppen. De går att dölja men jag gör det inte. De visar att min kropp har varit med om saker. Vill inte att min kropp ska vara intakt när jag dör, som att jag skyddat den från häfta upplevelser bara för att jag ska bli ett vackert lik ;) har gärna ärr så det syns att man levt!
Var sitter skadan?
Du skall veta det att hade jag varit din vän hade en skada på dig inte påverkat det minsta. Du kan nog få laserbehandling om nu en utväxt skulle ske, men ta inte ut något negativt i förskott.
Du jag håller alla tummar....
Grejen är att man måste lära sig att tycka om sig själv så man kan strunta i vad andra tycker och tänker. Och att inte vara så fåfäng. Jag har aldrig varit speciellt fåfäng av mig. Jag har ett ärr vid mitt ena öga sedan jag var två-tre år och det har jag aldrig funderat över ens. Jag sminkar mig inte.
Det enda jag är fåfäng över är mitt hår och det grämer mig nästan var dag att jag klippte av mitt långa hår i samband med OP. Jag gjorde det för jag insåg att det skulle vara för jobbigt att sköta det.
Nu ser jag mina är efter OP som något possetivt för hade jag inte haft dom hade jag inte överlevt, så de är tecken på överlevnad.
Det är nog mest du som kommer att tänka på ärret jag har ett ärr på armen efter knivhugg som jag skämdes över, men sen upptäckte jag att typ ingen annan ens tänker på det även fast jag skakat hand med folk eller gått med linne eller kortärmat.
Har även stora ärr efter bröstförminskning, jag går i bikini ändå på stranden, man ska ju kunna njuta av livet ändå, om folk bryr sig om någons ärr och tycker det ser fult ut eller något så borde dom verkligen skaffa sig något bättre att bry sig om.
Ärr ger karaktär, det kanske går att tänka så? jag vet inte
Hoppas du blev nöjd över såret! Man kan väl kanske välja att tejpa den ett tag så att ärret läker ihop bättre? Jag vet inte vart du opererat dig så I dunno
Finns personer som tatuerar runt sina ärr för att förlika sig med dem. Man får väl testa vad som passar en själv helt enkelt.
Hej. Jag känner igen mig i den som skrev första "hur lär man sig att leva med ett ärr?". Det är något som jag håller på att försöka med, men som känns omöjligt. Jag har ett keloid ärr på halsen, det ser inte fint ut. Känner mig annorlunda än mina vänner och jag har svårt att acceptera mitt ärr. Det är inte så att man drömmer om ett stort ärr på halsen efter en operation. Om jag skulle gå i urringat, tröjor utan dragkedja över halsen så skulle folk stirra på mig, det skulle få mig att vara obekväm. Min dröm är att kunna gå i urringat, i kläder jag tycker är fina utan att skämmas eller tycka att jag ser äcklig ut.
Men som en person sa i tråden, man måste älska sig sälv först, så att andra kan älska en. Men det är jobbigt när man får kommentarer som "vad har du gjort på halsen" för det är så jobbigt att svara på ,det känns som att man brister och att tårarna ska komma direkt. Jag håller på att göra det så fint som det kan bli med laser och injektioner, men det tar tid och det stör mig. Jag vill ha bort det nu.
Jag känner vet inte hur den första personen känner, men om jag skulle visa mig ute, på krogen, på stan med kläder som gör ärret synligt så tror jag att jag skulle äckla många människor och att de inte skulle våga prata med mig, som om jag vore scarface.
Så jag undrar hur man kan leva med något som skrämmer en själv?
Nu har jag extremt bra läkkött. Jag opererades i dec 2012. Och har allså ett ärr från från halsen ner till halva magen och tre ärr på magen efter dränage och deffibilator och ett är som går från halva låret ner till fotleden på höger ben.
Det är med andra ord rejäla är som inte på något vis var osynliga i fjol, allra helst inte benet som det blev lite komplikationer i. Det svullnade upp så ärret som hade kunnat bli litet och fint såg rent ut sagt fördjävligt ut förra sommaren.
Okej nu utgår jag från mig själv och jag äcklas inte av ärr vilket du verkar göra, eller är det bara itt eget ärr du äcklas av?
För jag skulle ha kunnat dölja mina ärr förra sommaren hade jag varit tvungen att gå i rundhalsade tröjor och långbyxor eller långa leggins. Och det kände jag inte för.
Så jag fick göra ett val antingen svettas ihjäl eller gå klädd som jag brukar (och jag gillar att ha urringat på mig)
De enda som jag har sett "glo" på mina ärr är barn.
Har aldrig märkt av att någon som har äcklats av mina ärr. Folk har frågat vilket jag inte reagerar nämvärt över.
Och folk behandlar mig inte annorlunda utom då att jag hade ju dött utan OP så de är glada över att jag lever.