Hur göra för att bonusdottern inte ska känna sig utanför?
Hej!
Jag och min man har tre som bor på heltid hos oss och så har han en dotter som bor hos oss på helger, skollov, sommarlov och andra ledigheten.
Som familj lever vi helt normalt som de flesta familjer gör. Vi har inga stora problem och jag och bokusdottern har en tajt relation, iaf om man jämför med de andra trådarna här. Det är klart hon är "pappig" men hon gillar också att vara med mig.
Det som gör mig lite ledsen i hjärtat är att. Bonusdottern känner sig så himla utanför vad det än gäller. Hennes andra syskon går i samma skola, delar samma vardag och tyvärr så hamnar hon utanför eftersom hon då är hos mamman. Hon har inte några syskon hos mamman vilket kanske gör att hon känner sig som en "ensamvarg" i syskonskaran.
Hon kan ex bli ledsen om hon hör att vi gjort något under de dagar hon är hos mamman. Hon gör mycket saker med mamman. Ex reser utomlands och gör massa saker som inte våra gemensamma barn kan göra pga våran arbetssituation(vi kan inte lämna hemmet för mer än 2dgr). Då är hon glad och berättar om vad hon gjort osv.
Men om hon hör ex att vi varit hos barnens kusiner när hon inte varit här, eller om vi har haft lördagsmys, åkt någonstans eller exempelvis om jag köpt nya SKOLkläder till de andra barnen så blir hon ledsen.
Det hjälper inte att säga, att hon Clas får saker hos mamman och att hon faktiskt bor där på veckorna och de andra barnen här.
Jag vill ju involvera henne i alla aktiviteter vi gör men det går ju inte alltid. Nu på lördag ska jag och våra gemensamma barn åka skridskor, och eftersom det är mammans vecka så kan hon inte följa med. Borde jag avstå från att åka skridskor?
Jag försöker få henne att känna sig som om hon är med i familjen men hur får jag henne att förstå att hon faktiskt får/gör saker med mamman när hon är där och att de andra barnen också då ska få göra ngt nångång...
Jag vet inte vad jag vill med tråden. Jag vill egentligen bara skriva av mig och få tips på hur man får henne att känna som om hon inte är utanför.
Jag tror att hon känner att det mest jobbiga är just vardagslivet då hon inte kan gå i samma skola som sina syskon..men det är inget jag tänker ta upp eller blanda mig i. Det har mamman valt själv.
Ja vad säger min man då? Jo oftast så får han skuldkänslor. Eller man ser/hör att han får skuldkänslor vilket jag blir lite ledsen på. Blir bonusen ledsen över att vi gjort något då hon inte är här så lovar pappan henne att hon minsann ska få göra samma sak. Då känns det som om han bekräftar hennes känslor om att hon är utanför och att han åsidosätter våra gemensamma barns intressen...