Alla känner apan men apan känner ingen.

Jag tror att jag tyvärr oftast är apan.......

Jag är nog alla.

Jag känner igen folk till höger och vänster (men jag går inte fram och pratar med dom)...och folk brukar oftast inte känna mig.

Jag är också apan.
Jag brukar spela med... Man kan alltid fråga hur läget är och vad de gör nuförtiden
Men ännu värre är det med de där som man tycker sig känna igen lite, lite, men som man bara inte kan placera...

Jag är nog apan.
Dom flesta tror dom känner mig bara för att dom vet vem jag är.. Även om de inte vet vad jag heter.. ofta hör man..
?-" du är de inte du som gick fordon?"
Jag -öh? ja
?- ja jag tyckte väl att du såg ut att vara den där fordonstjejen
Jag- öh.. jaha.

irriterande :)

ja jag kan tillägga att jag också är apan om inte det framstod

Jag vet inte, men i Kolmården var det en apa som sket på min kind

Jo där finns ju vissa fraser som alltid funkar.

Men ja det är jätte jobbigt om man känner igen någon och inte alls kan placera denna.
Sedan kan man gå och grubbla på det hur länge som helst.

fipa>
Hur lyckades den med det?

Där i tropicariet eller vad det nu heter kan man ju gå in i en minidjungel bland en massa små apor och fåglar. Och en apa sket på mig

jag är Apan och jag skäms så mycket när jag inte vet vilka människor det är så jag gör antingen så att jag spelar med och försöker lista ut vem tusan det var när jag kommer hem , eller kommer med någon urdålig ursäkt varför jag har jättebråttom och inte kan stanna och prata .. vilket är så himla dumt , men varje gång det händer kommer jag aldrig fram till att faktiskt erkänna att jag inte alls känner igen dom .
Ett exempel var för ett par sommrar sen då jag jobbade och så började det jobba en kille på samma ställe som helt plöstligt börjar snacka om hur vi gick i samma klass ... hur som helst , tog väl 3 dagar efter intensivt letande i gamla klassfoton innan jag kunde koppla vem han var *skäms*

Usch ja, händer mig ofta.

Värst är när man har småpratat med någon mest av artighetsskäl (typ en kassörska, eller nån i stallet, eller nån på en spårvagnshållplats - nån sån som man bara springer på ibland och i ett svagt tillfälle gör misstaget att föra en enkel konversation med) som sedan efter sex månader när man nästa gång springer på varandra minns allt som sagts och frågar hur det gick med ditt och datt och man själv inte ens har en aning om var man sett människan (jag brukar komma på det några dagar senare, ungefär). Man känner sig rätt korkad, liksom...

*apa*

jag är nog lite av båda :)

vad tusan tycker ju att jag iblad typ på mindre ställen är apan
så har det alltid varit.
Men visst händer det oxå att jag iblad kan komma ihåg människor som inte minns mig...tror jag iallafall